Jessica Rahm: Att kommunicera historia

Hur formas historisk kunskap i språkligt heterogena klassrum? Jessica Rahms avhandling undersöker hur språket används i högstadiets historieundervisning och visar att lärarledda samtal och begreppsarbete är avgörande för elevernas möjligheter att förstå och utveckla historiskt tänkande.

Jessica Rahm
Doktorsavhandling, 2025
Göteborgs universitet

Forskningsfrågor

I avhandlingen undersöker Jessica Rahm språkanvändningen i historieundervisningen. Syftet är att bidra med kunskap om hur historiskt innehållskunskap kommuniceras med elever på högstadiet samt vilka möjligheter till kunskapsutveckling som denna kommunikation rymmer. Fokus riktas mot hur tre historielärare organiserar sin undervisning, med särskild tonvikt på hur det ämnesspecifika språket används genom innehållsbegrepp, och vilken innehållskunskap som därigenom realiseras. Analysen utgår från ett socialsemiotiskt och semantiskt perspektiv, med målet att belysa de möjligheter att utveckla innehållskunskap som framträder i klassrummets sociala praktiker. Den gör inga anspråk på att undersöka vilken faktisk kunskapsutveckling som sker bland eleverna. Av denna anledning inkluderas därför inte elevers uppgiftslösningar eller redovisningar i studien.

Avhandlingen besvarar följande frågeställningar:

Hur organiserar lärarna sin undervisning och vilka semiotiska resurser används för att kommunicera historisk innehållskunskap?
Hur används historiska innehållsbegrepp i lärarledd helklassinteraktion?
- Vilka förankringar framträder mellan historiska innehållsbegrepp och historisk kontext
- Vilka skiften skapas mellan dessa förankringar?
- Vilka historiska innehållsbegrepp används i dessa förankringar?
Vilka erbjudanden om historisk innehållskunskap framträder genom användningen av innehållsbegrepp?

Metod

Avhandlingens forskningsdesign består av tre delstudier och har influerats av etnografisk ansats samt kvalitativa fältstudier och är utformad som deltagande klassrumsobservationer. De tre delstudierna bygger på varandra i en process som successivt fördjupar kunskapsintresset om språkanvändning i historieundervisning.

Datainsamlingen kommer ifrån 46 lektioner i historia (45 h 50 min), varav 30 videofilmade (25 h 38 min) i tre språkligt heterogena högstadieklasser och från de läromedel, digitala presentationer och arbetsuppgifter som användes.

Analysen av materialet delstudierna innebar:

Delstudie 1: Multimodal analys av semiotiska resurser.
Delstudie 2: Legitimation Code Theory (LCT) – analys av begreppsanvändning och semantiska vågor.
Delstudie 3: Kunskapserbjudanden i helklassinteraktion.

Resultat

Avhandlingen visar att lärarledda genomgångar i helklass är den mest centrala arenan för att kommunicera historiskt innehåll och skapa förutsättningar för kunskapsutveckling. Det är här som begrepp introduceras, förklaras och återkopplas. Samtidigt framgår att dialogen i dessa situationer ofta är begränsad och styrd av läraren, vilket gör att många elever inte får möjlighet att muntligt bearbeta innehållet. För elever med svenska som andraspråk innebär detta en risk, eftersom muntlig interaktion är avgörande för att utveckla både språk och ämneskunskap.
Studien visar att innehållsbegrepp – som revolution, demokrati och koloni – är nycklar till historisk förståelse. När begrepp används i olika kontexter och växlar mellan abstrakta och konkreta nivåer skapas semantiska vågor som stärker elevernas möjligheter att bygga kumulativ kunskap. Om dessa skiften uteblir blir undervisningen fragmentarisk och leder till segmenterad kunskap. Temporala jämförelser, där begrepp kopplas till olika tidsskikt, framstår som en effektiv strategi för att utveckla historiskt tänkande.

En viktig slutsats är att undervisningen behöver ett pedagogiskt metaspråk som gör begreppens funktion tydlig och ger elever verktyg att tala om hur språk och innehåll hänger ihop. För lärare innebär detta att planera för strukturerade samtal, explicit begreppsarbete och multimodala resurser som stödjer både språk- och kunskapsutveckling. Det handlar inte om att förenkla innehållet, utan om att ge språklig stöttning så att alla elever får tillgång till det specialiserade språk som krävs för att förstå och kommunicera historisk kunskap.

Delstudie 1: Semiotiska resurser

Resultatet från delstudie 1 visar att lärarledda genomgångar och helklassundervisning är den centrala arenan för att kommunicera historiskt innehåll i högstadiets historieundervisning. Här använder lärarna främst tal och text, men kompletterar ofta med andra semiotiska resurser som bilder, kartor, tidslinjer och digitala presentationer. Filmer och visuella material förekommer, men deras potential att stödja förståelsen utnyttjas inte alltid fullt ut eftersom lärarna sällan diskuterar hur dessa resurser ska tolkas. Individuella arbetsuppgifter domineras av textbaserade aktiviteter, vilket innebär att eleverna främst läser och skriver, medan multimodala resurser används i begränsad utsträckning. Dialogen mellan lärare och elever sker främst i helklass och är ofta kort och styrd av läraren, vilket gör att många elever inte får möjlighet att muntligt bearbeta det historiska innehållet.

Sammantaget visar den första delstudien att undervisningen erbjuder flera resurser för meningsskapande, men att dessa inte alltid används på ett sätt som ger alla elever likvärdiga möjligheter att utveckla både språk och kunskap. Jessica Rahm ser att det finns elever som deltar i historieundervisningen utan att ha talat om historiskt innehåll vid något lektionstillfälle, vare sig med klasskamrater alternativt med läraren enskilt, eller i samband med undervisningsaktiviteter i helklass. När dessa omständigheter betraktas i ljuset av att deltagande i talspråklig interaktion är betydelsefullt för att utveckla och befästa kunskap framstår de som oanvända möjligheter för att ge elever utrymme att vara aktiva medskapare av kunskap.

Delstudie 2: Användning av innehållsbegrepp

Resultatet från delstudie 2 visar att historiska innehållsbegrepp används på olika sätt i lärarledda helklassinteraktioner, vilket påverkar elevernas möjligheter att förstå och bygga kunskap. Begreppen rör sig mellan generiska definitioner och förankringar i explicita historiska kontexter. När begrepp som ”revolution” först definieras allmänt och sedan kopplas till exempel som industriella eller franska revolutionen, skapas semantiska vågor som gör det möjligt att växla mellan abstrakta och konkreta nivåer. Dessa skiften är viktiga för att elever ska kunna utveckla en djupare förståelse och se samband mellan olika historiska kontexter. Studien visar också att lärarna ibland stannar vid generiska förklaringar eller implicit referens till tidigare undervisning, vilket begränsar möjligheten till kumulativ kunskapsbyggnad. En medveten användning av begrepp som temporala bryggor – för att jämföra olika tidsskikt – framstår som en nyckel för att utveckla historiskt tänkande.

Delstudie 3: Kunskapserbjudanden i lärarledd interaktion

I delstudie 3 fördjupas analysen genom att undersöka vilka kunskapserbjudanden som uppstår i dessa interaktioner. Resultatet visar att erbjudanden om historisk innehållskunskap varierar i kvalitet beroende på hur begreppen används. När begrepp packas upp i explicita historiska kontexter och sedan packas om till mer generiska nivåer, skapas förutsättningar för kumulativt lärande. Däremot leder långvariga sekvenser utan skiften – där begrepp används utan kontext – till semantisk utplaning och begränsad kunskapsutveckling. Studien pekar på behovet av ett metaspråk som gör begreppens funktion tydlig för eleverna och hjälper dem att förstå hur språk och innehåll samverkar. För lärare innebär detta att aktivt planera för samtal och begreppsanvändning som skapar semantiska vågor och därmed stärker elevernas möjligheter att bygga historisk kunskap över tid.