Baltic Breakfast: Skogens påverkan på havet kan öka

70 procent av allt sötvatten som når Östersjön kommer från omgivande marker. Samtidigt består omkring 70 procent av landområdet i Sverige av skog. Hur skogen hanteras skulle därför kunna få stor effekt på vattenkvaliteten i havet, konstaterar professor Hjalmar Laudon som deltog i senaste Baltic Breakfast om skogens inverkan på vatten.

– Skogsbruk kan påverka kvantitet och kvalitet. För att förstå hur detta går till behöver man känna till något om skogens kretslopp, säger han.

Det konventionella skogsbrukets kretslopp slutar och börjar med en slutavverkning, som sedan följs av markberedning och plantering. Ett tiotal senare behöver det tidigare hygget röjas, och sedan gallras en eller två gånger. Efter 60–80 år är det dags för ny slutavverkning. En eventuell gödsling sker omkring tio år före slutavverkning, för att man som markägare vill få tillbaka pengarna man lägger på gödslingen. Ungefär 1,5–2 procent av den svenska skogsmarken avverkas varje år.

– Påverkan på omgivande vatten sker framför allt under slutavverkningen – under kalhyggesfasen – och som ett resultat av långsiktiga skötselförändringar, säger Hjalmar Laudon.

De långsiktiga förändringarna på vattenkvaliteten har att göra med att skogen har blivit tätare, och att det planterats förhållandevis mer gran.

– Vi har haft en enorm påverkan på vatten i och med att vi för omkring hundra år sedan dikade ur de här landskapen, och ledde bort vatten från markerna, säger Hjalmar Laudon.

I hela Sverige finns idag omkring en miljon kilometer diken.

Vattenbalansen i skogen

Vatten som kommer ner som regn och snö infiltrerar ner i marken och återlagrar grundvattenmagasinet. Men försvinner från ett område genom avrinning till vattendragen och genom evapotranspiration, det vill säga avdunstning och transpiration från växter.

– Tar man bort träden får man konsekvenser för avrinningen. Det blir blötare i marken och avrinningen ökar, säger Hjalmar Laudon.

Två till tre år efter en skogsavverkning sker en tydlig ökning av oorganiskt kväve som varit lagrad i marken och som nu läcker ut i vattendragen. Denna puls når sin peak efter omkring fyra år och efter åtta år är den borta.

– Den här pulsen är som störst där marken är som mest näringsrik.

I Bottenviken och Bottenhavet står näringsläckage från skogsbrukets hyggesfas för omkring 8 procent av den totala belastningen till Östersjön. Till Egentliga Östersjön är siffran 1 procent.

– Även om vi har den här pulsen av kväve så blir den inte så stor eftersom vi avverkar en liten del varje år, säger Hjalmar Laudon.

Den övergripande trenden idag är att kväveläckaget från skogen minskar, samtidigt som pH ökar. Men även halterna av löst organiskt kol (DOC) eller humusämnen ökar, vilket brukar beskrivas som en brunifiering av vattendragen. Det har att göra med en långsiktig förändring av markanvändningen kopplat till andra atmosfäriska processer.

– Skogsbrukets påverkan på Östersjön är idag relativt begränsad, men på grund av att det är så stora arealer så skulle förändringar där, kanske i kombination med till exempel klimatförändringar, kunna leda till en ökad belastning, säger Hjalmar Laudon.

Kan man göra något inom det traditionella skogsbruket för att minska riskerna för vatten? frågar moderator Gun Rudquist.

– Absolut. Hur man sköter skogen kring vatten med kantzoner och minska körskador är jätteviktig. Kantzoner, alltså de träd man lämnar kvar har man funderat mycket på hur man kan optimera, säger Hjalmar Laudon.

Svenska kväveutsläpp måste minska

Genom Helcom-överenskommelsen har Sverige och de andra Östersjöländerna förbundit sig att minska tillförseln av kväve och fosfor till Östersjön för att minska övergödningen. När det gäller Egentliga Östersjön är övergödningsmålen fortfarande långt från att nås, och det gäller även de svenska utsläppen.

De svenska kväveutsläppen minskade under lång tid, och för omkring tio år sedan var belastningstaket för Egentliga Östersjön nära att nås. Sedan dess har de vattenburna utsläppen dock ökat igen, berättar Bärbel Muller Karulis, som är forskare vid Östersjöcentrum.
För att klara målen måste de vattenburna kväveutsläppen från Sverige till Egentliga Östersjön minska med nästan 4 000 ton.

– De åtgärder som är planerade uppskattas minska belastningen med drygt 1 300 ton, så det finns ett tämligen stort glapp, säger hon.

Det nationella utsläppstaket som stipuleras av Helcom-samarbetet är också svensk lag genom havsmiljöförordningen, och även EU:s havsmiljödirektiv och vattendirektiv kräver att utsläppen minskar.

Ökad skogsgödsling med oklar konsekvens

Samtidigt har regeringens skogspolitiska utredare föreslagit att kvävegödslingen av skogen ska öka, även i landets södra delar, för att öka tillväxten och koldioxidinlagringen i skogen. Detta väntas öka kväveläckaget till Östersjön, men frågan är hur mycket och till vilken del av havet.
I den skogspolitiska utredningens slutbetänkande beräknas att skogsgödslingen kan öka från dagens omkring 15 000 hektar per år idag till omkring 80 000 hektar per år. Detta väntas orsaka kväveutsläpp till Östersjön på 400–800 ton.

80 000 hektar är dock vad Skogsstyrelsen har beräknat att den årliga skogsgödslingen skulle kunna uppgå till med dagens regelverk, där gödsling i princip bara är tillåten i de norra delarna. Den skogspolitiska utredningen föreslår att regionindelningen tas bort så att gödsling kan genomföras över hela landet.

– Om vi har dagens begränsningar kvar så vet vi att den andel av gödslingen som sker där det finns avrinning till Egentliga Östersjön är ganska liten. Men om vi öppnar upp för skogsgödsling i område 1 och 2 så kommer den andelen att vara högre, säger Bärbel Muller-Karulis.

Redan idag behöver Sverige alltså hitta åtgärder för att minska kväveutsläppen med minst 2 500-3 000 ton, utöver det som finns i dagens åtgärdsprogram. Med ökade utsläpp från skogen krävs ännu fler åtgärder.

– Även om belastningen till Östersjön kommer mest från lantbruk och inte så mycket från skogsbruk, så måste vi tänka på vilket utrymme vi har för åtgärder. Om vi ökar belastningen från skogsbruk måste vi minska den någon annanstans. När vi planerar åtgärder i skogen behöver vi också ta hänsyn till andra miljömål som Sverige har, säger Bärbel Muller-Karulis.

Bärbel Muller Karulis menar att det delvis försvunnit i debatten att Sverige miljömål att nå när det gäller Egentliga Östersjön, och inte bara till kustvattenförekomster som har ett kväveproblem.

– Vi kanske släpar efter lite i debatten därför att Sverige var så nära att klara sitt nationella utsläppstak. Vi måste ta ett omtag nu när vi har ett glapp och ett problem där vi måste hitta nästan 4 000 ton någonstans som vi kan reducera, säger Bärbel Muller Karulis.

Text: Lisa Bergqvist

Se en inspelning av seminariet: