Studie av historiskt fiske avslöjar ovälkommen sanning

Sedan tidig medeltid har fisket i Stockholms skärgård spelat en viktig roll för att förse människor i huvudstaden med omgivningar med fisk. Nu får de ytterst få kvarvarande kustfiskarna knappt något i sina nät. Vad är det som har hänt?

Stabil fisktillgång under historisk tid

Genom att granska beskrivningar och arkivmaterial om historiskt fiske fann författarna Henrik Svedäng vid Stockholms universitet och Susanna Lidström vid KTH bevis på en anmärkningsvärt hög och jämn nivå av fisk. Detta historiska fiske var varierat och bedrevs med hög intensitet, med en mängd olika metoder för att fånga ett stort antal arter, även om strömming var det huvudsakliga fiskeobjektet.

– Det finns inget i det historiska materialet som tyder på en långvarig brist eller minskning av tillgången på strömming i Stockholms skärgård, trots att fångstnivåerna varierat avsevärt, säger Henrik Svedäng, forskare i marin ekologi med expertis inom fisk och fiske. Tvärtom verkar fiskresurserna i Stockholms skärgård ha varit stabila över tid och utgjort grunden för ett visst välstånd.

Plötslig förändring i modern tid

Sedan dess har mycket förändrats.

Strömmingsbeståndet i Östersjön har minskat med cirka 80 procent sedan 1950-talet. Men i Stockholms skärgård kan man i länsfiskestatistiken notera relativt stabila fångstnivåer fram till slutet av 1970-talet, då denna statistikinsamling upphörde. Under de tjugo år som gick tills det lokala fisket återigen blev möjligt att följa fiskarenas loggböcker har något drastiskt skett: från 1999 och framåt sjunker fångsterna stadigt.

Detta faktum underminerar den rutinmässiga förklaringen till minskande fiskbestånd i termer av en oundviklig "allmänningens tragedi".

– Det argumentet håller inte, påpekar Henrik Svedäng. Vår studie visar att fisket i Stockholms skärgård pågått under århundraden, med vad som kan beskrivas som en verklig marknadskontroll utan statliga ingripanden. Det historiska fisket var en del av en fungerande marknad, där fiskarena agerade opportunistiskt: när vissa arter blev ovanliga slutade man fiska dem och riktade i stället in sig på de arter som för tillfället fanns i överflöd.

Oskyldigt anklagade

Säl, skarv och spigg är andra föreslagna bovar som får skulden för den nuvarande bristen på fisk.

– Uppfattningen att mycket fisk endast kan finnas om det knappt alls finns säl och skarv i området överensstämmer inte med verkligheten. Fångsterna av fisk i Stockholms skärgård var höga under hela 1800-talet, trots att antalet sälar var mycket högre än idag, säger Henrik Svedäng.

Författarna fann bevis för en anmärkningsvärt stabil och hög tillgång på fisk under större delen av 1800- och 1900-talen, trots variationer i fiskrekrytering, hög förekomst av rovdjur och intensivt fiske.

– Dessutom ansågs förekomsten av spigg vara mycket hög under 1800-talet, och vissa år förekom den i vad som beskrivs som ”otroliga koncentrationer” som det även bedrevs ett omfattande fiske på, berättar Henrik Svedäng. Dessa anteckningar står i skarp kontrast till den nuvarande uppfattningen om hög förekomst av spigg i Stockholms skärgård som ett nytt fenomen och att spiggen skulle ha ökat som effekt av för få rovfiskar.

Begränsningar behövs

Den plötsliga nedgången i strömmingsbeståndet hänger istället ihop med snabba förändringar i ekosystemens funktion och med nya fiskemönster och utvinningsnivåer, skriver författarna.

De ekonomiska och tekniska förutsättningarna för det nuvarande industriella fisket i Östersjön skiljer sig fundamentalt från hur det var tidigare. Färre, större och mer effektiva fiskefartyg har tillsammans med privatisering av fiskerättigheter och statliga subventioner förändrat själva strukturen för hur fiskbestånden utnyttjas.

– Fiskeansträngningen har förändrats i både tid och rum så att man numera exempelvis hittar och fiskar på övervintrande stim längs med ostkusten, säger Henrik Svedäng. Utvecklingen har också förändrat resursutnyttjandet – från den tidigare opportunistiska strategin att öka fiskeansträngningen när det fanns mycket fisk till ett stadigt uttag av biomassa frikopplat från naturliga variationer i fiskbestånden. Som också kan hållas på förhöjda nivåer tack vare subventioner som skattebefrielse på bränslen.

Utvecklingen av fiskerinäringen och dess konsekvenser för hela Östersjöns ekosystem ligger långt ifrån nuvarande löften om att öka hållbarheten för resursutvinningen i svenska hav.

– Det är tvärtom, menar Henrik Svedäng. Mot bakgrund av den långa historia av stabila och motståndskraftiga populationer som beskrivs i arkiven, understryker den kontinuerliga nedgången i strömmingsbeståndet efter 1970-talet att fiskeriförvaltningen har misslyckats med sin grundläggande uppgift, att bibehålla fiskbestånden.

Även om en återgång till tidigare fiskemetoder inte är möjlig, kan vissa lärdomar dras – såsom att periodvis överge krympande eller utarmade bestånd snarare än att fortsätta fisket med ekonomiskt stöd, avslutar författarna.