Färre gråsälar inte lösningen för Östersjöns strömming

Ökad jakt på säl beskrivs allt oftare av politiker och fiskare som en viktig lösning för att få tillbaka inte bara kustens rovfiskar utan också utsjöbestånden av fisk. Det är i sammanhanget viktigt att hålla isär sälars och andra arters predation på fisk, liksom att skilja på Östersjöns och Västerhavets tre olika sälarter och regionala sälpopulationer. De har olika utbredning, populationsutveckling, födopreferens och levnadssätt och är också olika känsliga för miljöförändringar.

Denna policy brief belyser kunskapsläget kring gråsälens interaktioner med Östersjöns kommersiellt fiskade utsjöarter sill/strömming och torsk, samt jakttrycket och hälsoläget för gråsälen. Det pågår också forskning om gråsälars påverkan på kustnära fiskbestånd, exempelvis gädda och abborre, som inte behandlas här.

Gråsälar är allätare

Utifrån de dietanalyser som görs vid Sveriges lantbruksuniversitet (SLU) så äter gråsälen många olika slags fisk, men strömming dominerar i alla åldersklasser. Skarpsill, sik, torsk och flundra är också vanliga arter på menyn, men sälarnas födoval skiljer sig stort mellan olika områden i Östersjön. Gråsälarnas diet och födosöksområden förändras också mellan år och årstider beroende på födotillgång.

Gråsälen är inte kräsen, utan jagar de fiskarter som det finns mest av i området för tillfället, och väljer de fiskindivider som är försvagade och mest lättfångade. Detta är ett allmänt mönster för rovdjur med bred meny, så kallade generalister. Det är också anledningen till att toppredatorer såsom sälar har en viktig ekologisk funktion och bidrar till biodiversiteten och stabiliteten i näringsväven. När invasiva arter hotar det tidigare ekosystemets struktur, kan predatorer som säl och skarv vara viktiga, vid sidan av rovfisken, för att begränsa skadan. Såväl säl som skarv har visat sig äta den invasiva svartmunnade smörbulten och även storspigg i områden där dessa fiskar är vanliga.

Överfiske bakom beståndsminskningarna

Ungefär samtidigt som Östersjöns gråsälpopulation återhämtat sig, framför allt tack vare förbud mot vissa miljögifter, har larmen om krisen för Östersjöns kommersiellt nyttjade utsjöbestånd, som sill och torsk, blivit allt mer högljudda. Detta kan leda tankarna till att det är gråsälens fel att det är mindre fisk i Östersjön. Men både strömming och torsk började minska långt innan gråsälspopulationen ökade.

Forskningen visar att det för torsken främst är överfiske, syrebrist i samband med leken samt starkt minskad individuell tillväxt som kollapsat Östersjöbestånden. Östersjöns sillar och strömmingar har påverkats mycket negativt av överfiske men också av sänkt individuell tillväxt. Förändringarna i fiskarnas tillväxt har förmodligen koppling till förändringar längre ner i näringsväven, bland annat orsakade av övergödning och miljöfaktorer såsom ökande vattentemperaturer och lägre salthalter. Detta hämmar också återhämtningen av bestånden.

Begränsad påverkan av säl

Trots begränsad information om sälarnas diet finns det relativt många modelleringsstudier på hur sälar skulle kunna påverka torsk-, sill- och skarpsillsbestånden i Östersjön. Dessa studier brottas dock med stora osäkerheter eftersom marina ekosystem är så komplexa och gråsälen så flexibel i sin diet. Vissa studier pekar på negativa effekter, men majoriteten fastslår en obefintlig eller mycket begränsad påverkan. Vissa studier visar till och med på en positiv inverkan av sälar på utsjöfiskbestånden av sill och skarpsill.

Något som talar emot att Östersjöns gråsälar hindrar återhämtningen av strömming är nya resultat från ett provtagningsprogram i södra Stockholms skärgård. Programmet, som mäter förekomsten av nyfödda strömmingslarver, visar att det skett en viss återhämtning av strömmingsrekryteringen under 2025 från en mycket låg nivå. Detta har skett trots fortsatt starka sälbestånd i samma område. Sannolikt beror detta på minskat fisketryck i centrala Östersjön och kustnära längs med Svealandskusten sedan 2020. Historiskt sett har också stora strömmingsbestånd samexisterat med stora gråsälsbestånd i Östersjön.

Gråsälars hälsa sviktar alltjämt

Under 2000-talet har vuxna gråsälhannars späcklager blivit allt tunnare. Magrast är sälarna i Gävleborgs län. Där har de också högre andel tarmsår än på andra platser i Sverige.

Gråsälars hälsa påverkas bland annat av födotillgången, som har förändrats drastiskt i både mängd, kvalitet, art- och storlekssammansättning de senaste 30 åren. Exempelvis har fetthalten hos strömming i Bottenhavet minskat, vilket har inneburit att näringsvärdet i gråsäldieten har försämrats. Sälarna får anstränga sig mer för att få ihop sitt dagliga energibehov på 3–5 kilo fisk när antalet fiskar, deras storlek och energiinnehåll minskat.

Undersökningar på Naturhistoriska riksmuseet visar också att många gråsälar bär på parasiter, exempelvis leverflundror och hakmask, vilket orsakat organskador och ökad dödlighet.

De data som finns från miljöövervakningen visar att halter av PCB, DDT och kvicksilver har minskat i gråsälar men att de fortfarande är förhöjda. Sälarna har också förhöjda halter av nyare miljögifter såsom PFAS. Miljögifterna påverkar immunförsvaret negativt och gör bland annat att sälarna lättare drabbas av sjukdomar och blir angripna av parasiter.

Östersjöns gråsälsbestånd är unikt och har anpassat sig under lång tid till de speciella förhållandena som råder här. De föder sina ungar en annan tid på året och har en annan kroppsstorlek än andra gråsälar i världen. Nya studier har visat att de har en låg genetisk variation vilket sannolikt också påverkar deras immunförsvar negativt.

Begränsat jakttryck på rätt plats

I Sverige återupptogs jakt på gråsäl som skyddsjakt 2001 och licensjakt 2020. Gråsälen jagas också i Finland, på Åland och i mindre omfattning i Estland. I dagsläget skjuts cirka 1 500 gråsälar per år i länderna runt om Östersjön. Det är nära det beräknade antal djur som kan dödas utan att orsaka hastig populationsminskning – 1 900 djur. Samma beräkningar visar att om den nuvarande sammanlagda jaktkvoten på 2 500 djur per år skulle uppfyllas, så skulle gråsälens beståndsstatus i Östersjön åter försämras, även i de mest positiva scenarierna för framtida klimat och havsmiljö.

Sälpopulationer kan också minska hastigt av virussjukdomar, miljögifter och överfiske, och det tar mycket lång tid för dem att återhämta sig eftersom de kan föda maximalt en unge per år. Beroende på hur sälens utveckling ser ut framöver kommer jaktkvoterna att behöva justeras.

När den svenska sälförvaltningen 2020 förändrade jakten på gråsäl från skyddsjakt (för att skydda fiskredskap och specifika skyddsområden för fisk) till licensjakt (som kan ske även på sälarnas viloplatser) övergavs den så kallade specialiststrategin, det vill säga att skjuta gråsälsindivider som specialiserat sig på att söka föda på specifika platser. Med licensjakt kan jägare skjuta gråsälar där det är lättast att skjuta dem – på sälklipporna i ytterskärgården och i sälreservat under tider då de inte är skyddade. Licensjakt kan då skrämma hundratals sälar från deras vanliga viloplatser i ytterskärgården och riskerar att fler sälar kommer närmare kusten där de kan ha större påverkan på fiskare, fiskodlare och kustfiskbestånd. Lokal skyddsjakt och skrämselmetoder är alltså mer ändamålsenligt för att lösa problem med gråsäl.

Innehållet i denna policy brief bygger till stora delar på rapporten Lundström, K., Hammar Perry, D., Thor, P., Ovegård, M., Karlsson, M., Mion., M. (2025). Sälars roller i ekosystem och påverkan på fisk. Aqua notes 2025:2. Lysekil: Institutionen för akvatiska resurser.

Kontakt

Henrik Svedäng, Stockholms universitet
henrik.svedang@su.se

Karin Hårding, Göteborgs universitet
karin.harding@bioenv.gu.se

Karl Lundström, Sveriges lantbruksuniversitet
karl.lundstrom@slu.se

Ladda ner pdf

Läs eller ladda ner denna policy brief som layoutad pdf:

Färre gråsälar inte lösningen för Östersjöns strömming

Läs eller ladda ner en textversion med referenser:

Färre gråsälar inte lösningen för Östersjöns strömming (med referenser)