Till minne av Robert Callergård

Tisdagen den 16 november dog Robert Callergård, efter en kort tids sjukdom – han blev 55 år.

Robert kom till vår institution i början av 1990-talet som student och sedermera doktorand, och disputerade i teoretisk filosofi år 2006. Han har under många år undervisat på institutionen, framförallt på olika kurser i filosofins historia, och har även arbetat på de filosofiska institutionerna i Umeå och Uppsala. Efter disputationen tillbringade han två år som gästforskare vid University of Southern California, och två år som medlem av Understanding Agency, ett forskningsprogram för Riksbankens Jubileumsfond.

Hans avhandling handlade om Thomas Reids vetenskapsfilosofi. Överhuvudtaget var det den epok som kallats för den skotska upplysningen, med Reid och David Hume som viktiga gestalter, som stod i centrum för Roberts filosofiska intresse. Dugald Murdoch, som var hans handledare och kände honom väl, skriver, ”Som filosof, var Robert kreativ och originell; samtidigt var han ödmjuk och självkritisk, och han strävade efter att göra allt han skrev så bra som han kunde. Han lyckades, för hans avhandling är ett mycket fint verk, och han publicerade flera utmärkta artiklar om Reid i högt ansedda facktidskrifter”. Han gjorde också en översättning av Bok I av Hume’s Treatise of Human Nature , och han arbetade in i det sista på två översättningar, som kommer att färdigställas och ges ut under det kommande året: av Reids An Inquiry into the Human Mind on the Principles of Common Sense och av Humes Dialogues concerning natural religion.

Dessa översättningar pekar mot andra aspekter av Roberts person och verksamhet. Han hade inte bara ett akademiskt intresse av upplysningens filosofi, utan ville bidra till att sprida filosofisk upplysning till en större krets. Han tyckte om att undervisa, och talade på senare år gärna om hur roligt det var att ha gymnasielever. Själv lärde jag känna Robert närmare när jag i början av 2000-talet tog över ansvaret för Bokförlaget Thales, där han genom åren gjort stora insatser på olika sätt, som översättare och antologiredaktör, men även med administration och försäljning. Jag talade senast med honom i början av oktober, om förlagssaker men också om hur han såg fram emot att tillbringa ännu en vinter på Öland, dit han för ett par år sedan flyttade tillsammans med sin hustru Maam, som han träffade under tiden i Kalifornien och som följde honom till Sverige. Han hade börjat bygga ett bibliotek på tomten.

Dugald skriver, ”Som person, var Robert omtänksam, generös, humoristisk, och helt opretentiös. Han hade andra talanger förutom filosofi: han var en framstående schackspelare, som kunde titulera sig svensk mästare i korrespondensschack, och spelade för Sverige i internationella schacktävlingar. Han var också en duktig pianist, och jag hade stort nöje av att diskutera med honom olika tolkningar och inspelningar av Beethovens och Chopins pianomusik. Han hade nyligen installerat ett nytt piano i sitt hem i Öland. Hans tid var alltför kort.”

Robert var en ovanlig och kanske lite otidsenlig akademiker, som verkade höra hemma i en epok som jag själv känner igen från när jag började på universitetet, en tid före begreppet “akademisk karriär”. Kanske hörde hans jordnära framtoning samman med att han kom från en bakgrund utan akademisk förankring. Väldigt mycket människa, helt enkelt.

Staffan Carlshamre
Dugald Murdoch