I snart två år har forskaren i katastrofmedicin Ahmadreza Djalali, knuten till KI, suttit fängslad i Iran, med en dödsdom hängande över sig. Han greps på universitetet i Teheran när han deltog i en vetenskaplig konferens. Men han är inte den ende från svenska lärosäten som drabbats av den iranska regimen.
Tidigare i år greps en forskare från Stockholms universitet, som är tjänstledig och arbetar i Iran, tillsammans med flera andra forskare inom miljöområdet. En av de forskare som greps hittades senare död i sin cell i Evin-fängelset i Teheran. Enligt uppgifter i iransk och brittisk press misstänktes de gripna för spioneri.
SU-forskaren släpptes efter en dag men antas stå under bevakning av det iranska revolutionsgardet. Institutionen har då och då mail-kontakt med forskaren som har berättat att han mår bra och svarat på frågor om forskningen.
– Miljöfrågor har blivit känsliga politiskt i Iran, och det är därför vi ser de här gripandena, säger prefekten vid institutionen där forskaren hör hemma.
– Är du orolig för honom?
– Ja, men det var jag redan när han tackade ja till att åka.
Karolinska Institutets rektor Ole Petter Ottersen gör stor skillnad på hur lärosätet ser på myndigheter och akademi i Iran.
– Vi från KI har agerat tydligt och aktivt mot myndigheterna i Iran. Jag är personligen djupt engagerad i frågor kring akademisk frihet inte minst i fallet med Ahmadreza Djalali. När det gäller kollegor och universitet i Iran är det en separat fråga för oss, vi är inte för någon generell bojkott av vissa länder. Vi reagerar starkt mot myndigheterna men det är inte adekvat att säga till forskare att de inte ska resa till Iran, säger han till Universitetsnytt.
Forskning kan innebära risker
Att forska innebär ibland ofrånkomligen att ta risker. Forskare reser till Antarktis för att borra sig ner i isen, eller till Svalbard där isbjörnar är på jakt efter mat. Riskerna är ofta psykologiska och ibland fysiska, men både SU och KI beskriver risker som något man hanterar – inte något som gör att man hindrar forskare från att resa. I slutändan är det forskarens eget beslut.
– Ett exempel är hur forskare från KI reste till Västafrika under ebola-utbrottet. De reste väl medvetna om riskerna, och jag menar att det är en del av den akademiska friheten. Det viktiga är vad forskarna vill i kraft av sina intressen och sitt arbete, säger Ole Petter Ottersen.
Även prefekten på SU säger att risker ska hanteras, och ingen ska hindras från att resa.
– Det viktiga är att forskarna själva förstår och tar ställning till riskerna, säger prefekten.
– Men kan man skydda sig från politiska risker?
– Nej. Vi kan inte påverka de här händelserna.
Hittills har ingen märkt att forskare börjat dra sig från att resa till exempelvis Iran av säkerhetsskäl. Däremot slår USA:s och Donald Trumps inreseregler mot samarbete med Iran, i och med att det blir krångligare att få visum till USA om man tidigare varit i Iran.
– Visst finns det en skevhet i internationaliseringen, vi vet ju hur världen ser ut. Friheten är inte densamma överallt och det gäller forskare också. Det finns ingenting som säger att internationalisering ska vara rättvis, utan man väljer vilka länder man vill samarbeta med. Vi miljöforskare däremot måste ju se och undersöka olika delar av världen. Världen är vårt arbetsfält, och ibland måste vi åka, säger prefekten.
Samarbete viktigt för utveckling
Ole Petter Ottersen poängterar också hur viktigt akademiskt samarbete är för utvecklingen i världen.
– Jag är ju ”konstruktiv naivist”. Jag menar att akademiskt samarbete är ett viktigt inslag för att stabilisera områden där det är oro. Forskningssamarbeten kan i vissa fall till och med ersätta diplomatiska relationer när dessa inte fungerar. Det är också otroligt viktigt att vi försöker påverka utvecklingen i länder där den akademiska friheten är hotad, genom att sätta press.
Eftersom SU-forskaren fortsätter sitt arbete i Iran väljer #faktatillit att inte namnge honom.
Text: Elsa Helin