Urbanhistoria rör sig i övergångarna mellan humaniora och samhällsvetenskap, där stadens levda verklighet är lika viktig som byggnadsprocesser och ekonomiska förändringar, menar ekonomhistorikern H. J Dyos i en programförklaring till den första urbanhistoriska professuren i Leicester 1962. Förklaringen är fortfarande giltig, och visar också på inriktningens bredd.
Urbanhistorisk forskning äger rum på alla tidsepoker. För medeltida urbanhistoria kan arkeologiska resultat vara viktiga, och frågor om markanvändning, rättsliga och sociala relationer stå i centrum. För modern urbanhistoria kan städer ses som laboratorier för det utvecklade industri- eller postindustriella samhället och dess konkreta, fysiska utformning. Under senare tid har betydelsen av platser och rumsliga processer haft ett starkt inflytande på historieämnet. Den samhälleliga organiseringen av rummet är urbanhistoriens kärnfråga.
Urbanhistoria är också ett ämne som har kopplats till praktiker; från historiska fältstudier till kommunikation om forskning med aktivister, journalister, planerare och beslutsfattare. Urbanhistoria har i dessa samarbeten som uppgift att leta efter historiska förklaringar till de nuvarande förhållandena i städer, just i skärningspunkten mellan humaniora och samhällsvetenskap.