Hur förändras vår upplevelse av poesi när den reciteras av någon i rummet, framförs som sång, eller delas i sociala medier? Hur påverkas en historia av att läsas på en skör papyrusrulle, i en illustrerad bok eller över en upplyst skärm? Litteraturen har alltid, från stentavlan till läsplattan, varit beroende av sina medier och sin materialitet. Berättelser och dikter har ständigt vandrat mellan medierna i adaptioner och omarbetningar, och ofta har litteraturen speglat sig i andra konstformer för att utveckla sin självförståelse. Flera av våra forskare arbetar med dessa fenomen och deras historiska föränderlighet: inte bara vilka innebörder medierna skänker åt texten, utan hur de utgör själva ramarna för hur vi tänker kring litterär mening.
Ett medium är, i ordets etymologiska betydelse, någonting i mitten: det står mellan en avsändare och en mottagare och förmedlar information. Inom medieforskningen har det dock varit vanligt att i stället tänka sig mediet som något primärt, som definierande för det mänskliga subjektet och dess självförståelse. Som de flesta kulturvetenskapliga fält rymmer medieforskningen emellertid en mängd olika perspektiv, från litteraturens trans- eller intermediala förhållande till konstarter som musik, dans, teater, måleri, foto och film, via studier av hur materiella ting och medieteknologier själva gestaltas i litterära texter, till posthumanistiska perspektiv som betraktar människan själv som en cyborg, uppbyggd av de kulturella teknologier som omger henne.
Den gemensamma nämnaren är att litteraturens medialitet och materialitet idag inte längre kan tas för givna, utan måste bli forskningsföremål i sin egen rätt, i konkurrens med litteraturvetenskapens traditionella fokus på textens innehåll och form.
