Josefin Månsson, doktor i socialt arbete på Stockholms universitet undersöker hur man pratar om cannabis i samtida Sverige, vilken narkotikapolitik som ses som rimlig och hur den internationella förändringen i synen på cannabis mottas här. Och det är en splittrad bild som framträder.
Josefin Månsson har studerat internetdiskussioner, tidningsartiklar och presentationer av exempelvis forskare och socialarbetare från informationskonferenser om cannabis. På dessa arenor beskrivs cannabis både som en ganska harmlös substans och som mycket skadlig. De mer liberala diskussionerna återfinns främst på internet, och de finner stöd bland internationell samhällsvetenskaplig kritisk forskning.
– Internetdiskussionerna ses som marginaliserade i Sverige. Trots det verkar de stämma ganska bra överens med hur välrenommerade internationella forskare diskuterar frågan. I många fall bättre än de diskussioner som förs av de professionella som undersöks i avhandlingen, säger Josefin Månsson.
Trots de vitt skilda definitionerna på olika arenor anser sig alla ha vetenskapen på sin sida.
– Det kan verka orimligt, men om det finns olika syn på vad som är problemet med cannabis så blir också olika typer av forskning relevant. Den professionella grupp jag har studerat framhåller att problemet med cannabis är ungdomars konsumtion, och då blir studier om ungdomars användning viktiga. Men på internet kan problemet med cannabis beskrivas som att människor dör i narkotikakrig i Sydamerika, och då blir såklart helt annan forskning relevant, säger Josefin Månsson.
De internationella förändringarna i cannabisfrågan påverkar diskussionerna om substansen i Sverige idag, och fungerar både som avskräckande exempel och tänkbara förslag för hur framtidens cannabispolitik bör se ut. Den nuvarande svenska narkotikapolitiken bygger på att cannabis ses som en mycket skadlig ungdomsdrog, menar Josefin Månsson.
– Men på både internet och i svensk press framträder också bilden av cannabis som medicin och som rekreation eller nöje. Alla dessa konstruktioner kan ses som viktiga, och då bör den samhälleliga hanteringen av substansen vara mer nyanserad än den totala förbudspolitik vi har idag, säger hon.