Artikelförfattarna menar att det rådande förslaget är rudimentärt och har en rad allvarliga brister som snarast måste åtgärdas. Dessa är:

  • Målet om ”maximalt hållbart uttag” av torsk, sill och skarpsill saknar besked om vad det är som ska prioriteras. Vikt eller värde? Då länderna runt Östersjön koncentrerar sitt fiske på olika arter har sådana övervägningar stor betydelse för ekonomin och ekosystemet.
  • Torskens återhämtning är inte prioriterad. Historiska data visar att kraftiga variationer i torskbeståndens storlek ger ekologiska effekter i hela Östersjön. Därför måste torskens återhämtning prioriteras och styra förvaltningen av övriga arter.
  • Ekosystemansatsen i EU:s nya fiskeripolitik uppfylls inte. Planen måste ta betydligt större hänsyn till hur arterna samspelar och ha ett skarpare fokus på att skydda det marina ekosystemet.
  • Ingen hänsyn till ålder och storlek. Enligt EU:s havsmiljödirektiv, MSFD, är fiskebeståndens ålders- och storleksfördelning viktiga indikatorer för att bedöma den marina miljön, och bör därför ingå i planen.
  • Otillräcklig hänsyn till miljöfaktorer. Salthalt, temperatur och syretillgång varierar naturligt i Östersjön, vilket påverkar fisken. Planen måste ha en inbyggd beredskap för stora miljöförändringar, och fångstkvoterna bör ta rejäl höjd för variationer i fiskens rekrytering och tillväxt.
  • Osäker vetenskaplig grund. Trots nuvarande osäkerhet kring torskens status föreslår den nya planen höjda nivåer för torskens fiskedödlighet (mängden torsk som dör av fiske). Just nu arbetar Internationella havsforskningsrådet, ICES, fram nya råd för det östra torskbeståndet. Det är därför viktigt att planen ger utrymme för att inkludera dessa råd.

Dessutom saknas en tydlig beskrivning av hur processen för kvotsättning ska gå till och hur man ska agera när de vetenskapliga råden plötsligt revideras kraftigt.