Det första samtalet i serien ”Communication Dialogues”, 17 november, handlade om vem som inte tror på vetenskap, hur vetenskapsmotståndet organiseras och hur man som forskare kan navigera för att försvara sin plats i debatten. I panelen fanns Mikael Karlsson från KTH och Michael Gilek från Södertörns högskola som nyss publicerat en studie över vetenskapsmotståndet och dess mekanismer. Åsa Wikforss, filosof och Ludvig Beckman, statsvetare från Stockholms universitet var också med.
Mellan tvärsäkerhet och tvivel
I USA tror fyra av tio personer att jorden skapades enligt skapelseberättelsen. Ungefär lika många tror inte att klimatet förändras på grund av mänsklig aktivitet. Alternativa fakta är ordet för dagen. Människor vänder sig inte längre till vetenskapen som källor för information.
— Det är väldigt problematiskt när förtroendet dalar i ett samhälle. Den trenden har pågått länge i flera länder och har flera saker. Även experter är del av förklaringen, när forskare säger olika saker, eller ändrar sig eller bevisas ha fel. Som forskare vet vi att vi inte är 100% säkra, men för allmänheten som inte är vetenskapligt tränad blir det svårt att veta vad som händer, sa Mikael Karlsson.
Från publiken kom frågan hur man kan tala om fakta utan att vara tvärsäker, när varje forskare ju vet att det alltid finns tvekan och tvivel.
— Det finns ändå en skala, mellan att tala om hur vädret blir nästa sommar eller att säga att det står ett bord här. Men att vi inte kan vara säkra betyder inte att det inte finns sanningar. Det kan finnas sanningar även om vi inte vet om dem. Men när vi är osäkra ska vi inte säga att vi är bergsäkra, sa Åsa Wikforss.
Ideologisk övertygelse kan vara starkare
Faktaresistens är inte bara ett förtroendeproblem för vetenskapen, utan också för media som ofta rapporterar överdrivet och ibland för att skrämma publiken. Vetenskapsmotståndet måste också förstås som en politisk rörelse, organiserad av intressen som tjänar på till exempel att allmänheten ifrågasätter klimatåtgärder. Ideologisk övertygelse kan vara ännu starkare än vetenskaplig träning.
— Det spelar inte riktigt någon roll om människor kan mycket om vetenskap eller inte. Har man en stark ideologisk övertygelse använder man sitt kunnande om vetenskap för att passa in det i sin ideologiska tro. Men kanske att nyfikenhet på vetenskap är en väg framåt, sa Ludvig Beckman.
Panelen diskuterade vilka motmedel man kan använda som forskare för att stärka faktatilliten i samhället. Ett sätt är att vara öppen med sina normer och sitt tvivel, och inte utge sig för att vara expert på ett annat område än sitt eget. Ett annat att tacka nej till att ställa upp i debatter mot till exempel klimatförnekare, för att inte spä på föreställningen att det finns två sidor med jämnstarka argument. Men ytterst handlar det om att skapa en dialog som baseras på förtroende.
— Det finns inga snabba lösningar. Både fakta och experter är en viktig del i det demokratiska samtalet, sa Michael Gilek.