Maja Lagerqvist. Foto: Annika Hallman
Maja Lagerqvist. Foto: Annika Hallman


– Vi blev nyfikna på de svenska torpens ganska okända mellanhistoria och ville undersöka hur torpen använts och vilka som egentligen bodde i landsbygdens omoderna torpstugor efter att torparna hade flyttat därifrån och innan de blev stadsbornas sommartorp, säger Maja Lagerqvist, forskare vid Kulturgeografiska institutionen som tillsammans med Annika Strandin Pers, forskare vid samma institution, står bakom studien ”Kulturgeografiska perspektiv på torpen efter torparna: 1900-talets dolda historier i herrgårdarnas marginaler”.
Den undersökta perioden sträcker sig i stora drag från 1940-talet fram till idag, från det att ”torparen” i juridisk mening försvann i och med en lag 1943 som förbjöd dagsarbeten.
– Tidigare hade torparen betalat sitt arrende i dagsverken, men nu skulle den som arbetade få en lön i stället och betala hyra för torpet, säger Maja Lagerqvist som 2011 disputerade med en avhandling om just torpets förvandling.

Ont om skriftliga källor

– Den här mellanperioden har inte studerats så mycket i forskningen och det har varit svårt att se i skriftliga källor vilka som bodde i torpen efter 1940-talet, det redovisas inte alltid. Vårt intryck när vi började det här arbetet var att perioden var lite rörig och att olika människor bebodde torpen, men vilka? Vi ville veta vilken typ av liv som framlevdes där.
Eftersom stora gårdar ofta vill behålla sina ägor borde det finnas kvar många torp som hyrts ut genom åren, resonerade forskarna och vände sig till herrgårdar i Sörmland, Småland och Närke för att höra efter om det fanns uppgifter om vilka som hade hyrt torp av dem genom åren.
– Men det visade sig vara svårt att gå den vägen. Herrgårdarna kände inte alltid till vilka som hade bott i torpen eller svarade inte. Vi fick istället vända oss till hembygdsföreningar och göra intervjuer och utflykter med representanter från dem.
Till sin hjälp hade de kartor för att lättare få människor att berätta.  
– Man måste prata ganska länge, att få folk att tala om vilka som har bott på olika platser är inget som kommer spontant. Med en karta framför sig blir det lättare. Då kan vi peka på en prick och fråga: Det här stället, vilka bodde där?  
– Det var också viktigt att prata med olika personer, både kvinnor och män. Ibland kunde det verka som om det bara hade bott en ensam man på ett ställe, men när vi pratade med kvinnor eller frågade mer explicit framkom det att där ju hade funnits en fru också.
Efter att ha studerat omkring 20 torp inom varje område kunde forskarna ringa in några kategorier av hyresgäster: En del torp användes som föreningslokaler av till exempel scouter eller olika lokala grupper, andra hyrdes ut till de som ville komma bort från staden och närmare naturen – speciellt de torp som fanns nära Stockholm.
– Vi fick också bilden av att torpen kunde bebos av en del kortvariga hyresgäster som sågs som lite udda i samhället, det kunde vara socialt utsatta personer som var lite ensamma, kanske psykiskt sjuka eller där det förekom alkoholism.

Vanligt att syskon bodde kvar

Både Maja Lagerqvist och Annika Strandin Pers tycker att det mest intressanta var att upptäcka att många torp beboddes av äldre syskon som hade blivit kvar och som hade fortsatt att bruka gården som tidigare, med väldigt enkel standard.
– Dessa syskonfamiljer hade vi inte räknat med, det var som om de levde kvar i en annan, äldre tid, med utedass och vatten i pump, medan resten av samhället moderniserades.
Med studien hoppas de kunna bidra till att de här sidorna av sommartorpets historia också kan lyftas fram.
– Det är berättelser som inte har fått synas så mycket tidigare när den offentliga kulturmiljöhistorien har skrivits ner.  
Alla torp och namn är anonymiserade i studien av hänsyn till de som har bott i husen.

Artikeln ”Kulturgeografiska perspektiv på torpen efter torparna: 1900-talets dolda historier i herrgårdarnas marginaler” är skriven av Maja Lagerqvist och Annika Strandin Pers och publicerad i tidskriften Geografiska notiser.