Vattenloppa med mikroplast. Foto: Zandra Gerdes
Det här djurplanktonet, en vattenloppa, har matats med mikroplaster som lyser under UV-belysning. Mängden plast i den här vattenloppan förväntar vi inte att se i naturen men bilden ger oss en idé om hur djuret hanterar mikroplast. Foto: Zandra Gerdes


– Mikroplast som miljöproblem har diskuterats flitigt de senaste åren och det kan finnas flera sätt som de påverkar miljön. En aspekt som oroat är att de, på grund vissa egenskaper, skulle öka upptag av miljögifter i djur som äter dem, säger Zandra Gerdes, doktorand vid Institutionen för miljövetenskap och analytisk kemi (ACES), Stockholms universitet, och huvudförfattare till studien publicerad i tidskriften PLOS ONE.

Mikroplast kan absorbera PCB och dioxiner

Mikroplast, det vill säga små bitar av plast mindre än 5 mm i diameter, kan lätt absorbera fettlösliga kemikalier som de traditionella miljögifterna PCB och dioxiner. Hur mycket som till slut hamnar i plasten beror på hur lätt de olika miljögifterna absorberas i plast och hur mycket det finns av ämnet, respektive mikroplasten, i miljön.  

Experimentella studier har visat att när djur äter väldigt förorenade mikroplaster så förs en del över till djuret. Mekanismen är enkel; mängden miljögift som tas upp beror på mängden i plasten jämfört djuret. Men, samtidigt med upptag sker också frisläppning av miljögifter från djuret till plasten. Hur fort och hur mycket beror på hur ren plasten är jämfört med djuret. Experimentella bevis har i stort saknats för att sådan frisläppning sker. Man har istället använt teoretiska modeller för att beskriva detta. På ett balanserat vis har de kunnat visa att djur i förorenad miljö tar upp mer miljögifter från mat och vatten, jämfört med mikroplast, eftersom mikroplast fortfarande utgör en liten källa jämfört med de andra.

– Syftet med vår studie var att undersöka transport av PCB mellan mikroplast och djurplankton, för att visa att just frisläppning av PCBer kan ske. Förhoppningen är att våra resultat ska bidra med en pusselbit till hur miljögifter rör sig mellan djur och plast.

Krävs ytterligare forskning

– I våra resultat såg vi att när PCB-förorenade djur utsattes för stora mängder ren mikroplast så påverkades inte transport av den totala halten PCBer i djuren, förutom för en viss typ av ämnet som har extra hög förmåga att binda till plast. Hur plast påverkar transport av miljögifter i ekosystemet kräver dock ytterligare forskning. Vi använde miljömässigt orealistiska mängder plast samt en väldigt hög PCB-koncentration vilket gjorde det möjligt att urskilja en liten skillnad för en av de testade PCBerna. I framtiden vill vi därför se fler förklarande studier om hur plaster påverkar transport av miljögifter, i system som inkluderar fler miljörelevanta komponenter än de i vårt experiment, eftersom varken plast eller djur existerar i de sterila och optimala miljöer som vi skapar på labb, säger Zandra Gerdes.

Artikeln “Microplastic-mediated transport of PCBs? A depuration study with Daphnia magna” är publicerad i den vetenskapliga tidskriften PLOS ONE.