Plastskräp i havsmiljö. Foto: Berit Gewert
På senare år har mycket uppmärksamhet riktats mot problemet med det växande plastskräpet i havsmiljön. Foto: Berit Gewert


– Plast och speciellt mikroplast som hamnar i havsmiljön har på senare tid uppmärksammats allt mer. Men det finns fortfarande stora kunskapsbrister, säger Berit Gewert, doktorand vid Institutionen för miljövetenskap och analytisk kemi, som försvarade sin doktorsavhandling i juni och har fokuserat på hur kemiska föroreningar frigörs i vattnet när plastskräp bryts ner.

Sedan massproduktionens början på 1940-talet har plast tillverkats i snabbt ökande mängder. År 2015 producerades cirka 322 miljoner ton plast och till denna mängd användes cirka 8 procent av den globala oljeproduktionen. Plastrester ackumuleras i miljön och även om problemen med plastskräp i haven har börjat diskuteras så behövs det mer kunskap om de potentiella riskerna. Det är allmänt känt att plast i haven kan medföra direkta fysiska skador på olika marina arter som när till exempel sköldpaddor, sjöfåglar och fiskar trasslar in sig i plast eller får i sig plastpartiklar.

Berit Gewert, ACES. Foto: Annika Hallman
Berit Gewert, ACES. Foto: Annika Hallman

Inledningsvis genomförde Berit Gewert och hennes kollegor en provtagningsstudie där de mätte plastnivåerna i Stockholms skärgård. Huvuddelen av plasten som hämtades från skärgården var i form av plastfibrer där polypropen och polyeten var de vanligaste plasttyperna. Dessa används för att till exempel producera plastpåsar, livsmedelsförpackningar och engångsförpackningar. Resultatet är jämförbart med andra studier som har genomförts i andra delar av världen.

Berit och hennes kollegor studerade sedan kemikalierna i vattnet efter att plasten hade åldrats med hjälp av en stark UV-lampa i laboratoriet.

– Vår utgångspunkt var att plast som hamnar i havet kommer att vittra sönder och släppa ut kemikalier i det omgivande vattnet. Dessa kemikalier kan bidra till den totala kemiska exponeringen som marina organismer utsätts för, något som kan få negativa konsekvenser för organismerna, säger hon.

Toxiska test med kräftdjur genomfördes

De flesta av de kemiska nedbrytningsprodukterna som har identifierats i studien hade inte varit föremål för riskbedömningar tidigare, så för att kunna se potentiella risker för marina organismer som utsätts för vatten med kemikalier från plast genomförde teamet ett så kallat toxiskt test med ett mycket litet kräftdjur, Nitocra spinipes.

Teamet antog att nya plastprodukter i havet skulle vara mer giftiga än äldre eftersom plastprodukter ofta innehåller giftiga tillsatser och de kan läcka ut relativt snabbt när en plastprodukt hamnar i vattnet. Plast som har funnits i havsmiljön under en längre tid förväntades däremot innehålla mindre tillsatser.

Högre dödlighet av gamla plastprodukter i vattnet

– Vi observerade emellertid en högre dödlighet bland kräftdjuren när de utsattes för lakvatten från gamla plastprodukter jämfört med lakvattnet från nyinköpta plastprodukter. Det kan bero på att plast vittrar sönder snabbt, något som med tiden resulterar i fler kemikalier i vattnet, säger Berit Gewert.

Hon hoppas att avhandlingen kan bidra till forskningsområdet genom att tillhandahålla nya metoder och visa att plast som vittrar sönder kan innehålla kemikalier som kan vara viktiga att studera när det gäller miljön.

– Jag hoppas också att denna avhandling gör allmänheten ännu mer medveten om de föroreningar som finns i havet, liksom de okända potentiella risker som finns och de utmaningar som väntar, säger hon.

 

Berit Gewerts doktorsavhandling ”Chemical Pollutants Released to the Marine Environment by Degradation of Plastic Debris” kan läsas här.