Jordbruksmark

En allt större del av planeten används nu för att producera mat, material och bränsle. Det skapa nya globala risker, skriver forskare från SRC i Nature. Foto: N. Ryrholm/Azote

 

Jordbruk, skogsbruk och fiske förändrar nu hela planetens biosfär på ett sätt som gör oss mer sårbara för nya typer av globala risker, vilket sin tur riskerar påverka vår förmåga att förse världens befolkning med mat, material och bränsle. Så kan artikeln Anatomy and resilience of the global production ecosystem sammanfattas, som forskare från SRC vid Stockholms universitet publicerar i Nature som ett led i tidskriftens 150-årsjubileum. 

Författarna konstaterar att mer än 75 % av planetens landareal nu har omvandlats av människan till städer, jordbruksmark eller skogsbruk. I haven är 90 % av fiskbestånden överutnyttjade. 

Människans historiska förmåga att, med hjälp av fossila bränslen, bekämpningsmedel, antibiotika och teknik, förvandla naturliga ekosystem till högeffektiva men artfattiga produktionsmiljöer har idag kombinerats med ett globalt handels- och distributionssystem. Tillsammans har dessa fenomen förvandlat hela biosfären till ett enda ”förenklat produktions-ekosystem” fokuserat på ett litet antal högproducerande djur-och växtarter. Exempelvis står gris och kyckling för vardera 40 % respektive 34 % av all köttproduktion i världen, medan 80 av produktionen av fisk och skaldjur utgörs av 30 arter. Denna nya situation för vilka djur- och växtarter som dominerar planeten får konsekvenser även för de arter som inte används i mänsklig produktion. 

Det sköra systemet för produktion av biomassa är en av mänsklighetens stora utmaningar. 

Artikelförfattarna föreslår tre strategier framåt för att begränsa riskerna: 

Hållbar finansiering. Den första strategin handlar om att till exempel styra bort investeringar från ohållbar palmoljeproduktion, påverka försäkringsbranschen att sluta försäkra fiskebåtar som sysslar med illegalt fiske och banker till att inte ge lån till aktörer som inte följer de miljöregelverk som finns. 

Ökad transparens och spårbarhet. Den andra strategin handlar om en utökad lagstiftning som garanterar att ett socialt och miljömässigt ansvar tas genom hela produktionskedjan. Detta kräver också en ökad konsumentinformation i form av olika certifieringar, etc. 

Nyckelaktörer. Den tredje strategin uppmärksammar att den globala jordbruks- skogs- och fiskproduktionen idag domineras av en handfull mycket stora företag, och att frivilliga överenskommelser dem emellan samt ett bättre samarbete med forskningsvärlden kan ge stora förbättringar. Ett gott exempel är Seafood Business for Ocean Stewardship (SeaBOS), där tio av världens största fiskeriföretag och deras 600 dotterbolag samarbetar med forskare från SRC. 

Anatomy and resilience of the global production ecosystem. M. Nyström, J.-B. Jouffray, A. V. Norström, B. Crona, P. Søgaard-Jørgensen, S. R. Carpenter, Ö. Bodin, V. Galaz, C. Folke. 2019. Finns att läsa här: https://www.nature.com/articles/s41586-019-1712-3