Forskare vill se mer komplexitet i debatten om biologisk mångfald
Fler och fler djur- och växtarter hamnar på nya platser i och med klimatförändringar, handel och nya infrastrukturer. De kallas ofta ”invasiva” men forskarna bakom projektet BIOrdinary vill istället tala om migrerande arter. De vill lyfta ner debatten i de lokala kontexterna och bidra till en mer nyanserad förståelse om biologisk mångfald.
I FN:s policy om biologisk mångfald står att minst 30 procent av jordens land, vatten och hav ska skyddas fram till 2030, i vardagligt tal kallat 30x30. I Sverige har vi fortfarande en bra bit att gå för att nå det målet. Men forskarna bakom projektet BIOrdinary vid Socialantropologiska institutionen, Stockholms universitet, vill gå mycket längre än så.
– Mycket av biologisk mångfaldspolicy och forskningen kring det handlar om platser med unika naturmiljöer med rik biologisk mångfald. 30 procent av planeten ska nu bevaras i en typ av mångfaldsbevarande områden. Vi vill vända på det: vad gör man med de resterande 70 procenten?
Det säger Bengt G. Karlsson, professor i socialantropologi och en av de ansvariga forskarna bakom projektet.
– Det är vad vi kallar vanliga platser,”ordinary places”, som utmärks av mänsklig aktivitet. Till exempel städer, jordbruksmark, stranden, skärgården och i mitt fall plantager. Hur tänker man om biologisk mångfald där? Det är själva utgångspunkten för projektet. Om man börjar titta på de platserna och historien av hur arter rör sig, så kan man utifrån det bygga en annan biologisk mångfaldspolicy.
Hur vi kan värna biologisk mångfald i vardagen
Projektet, som startade 2023, är finansierat av Formas och sträcker sig över fyra år. Det är indelat i tre olika stadier. Det första är den historiska förståelsen av arternas härkomst och migration. Steg två är fältarbete – de flesta forskarna är vid den här tidpunkten ute i fält och samlar in data. Sista steget blir att försöka komma med policyförslag till agendan om biologisk mångfald.
– Vi vill ha en slags komplexitet i det hela. Vi vill att man ska tänka på biologisk mångfald mer relationellt, att förstå hur arter rör sig och hur de anlänt till sina nya hemvister. Att det sällan finns enkla lösningar, det är alltid å ena sidan, å andra sidan. Vi vill lyfta ner diskussionen i de konkreta fallen.
Bengt G. Karlsson betonar att de inte är emot att man värnar 30 procent, men att diskussionen om mångfald har för lite att göra med verkligheten. Och att det finns mycket i vår vardag vi kan göra för att värna biologisk mångfald i de övriga 70 procenten.
– Arter har flyttats, det här är en ny verklighet. Hur ska vi förhålla sig till det? Många tänker att det finns ett enkelt policysvar och politiker slänger sig med 30x30. Men det är viktigt att också börja tänka på de här 70 procent där vi bor och verkar, hur vi på olika sätt kan underlätta för ickemänskliga varelser som finns i vår närhet. Det kan vara basala saker som att låta växter blomma ut innan vi klipper gräsmattan eller gräset i parker, att låta blommor blomma ut i vägrenen.
Romantisk idé bakom syn på vem som hör hemma och inte
– Vi försöker tänka på landskapet som ett arkiv, att man förstår sig själv som en del i ett relationellt sammanhang med växter, djur, insekter, mikrober och den vidare miljön. Om man tänker historiskt så har landskapet alltid förändrats, nya arter har kommit och gått.
Han tar den infekterade vargdiskussionen i Bergslagen som exempel. Efter att ha försvunnit på 70- och 80-talet har vargen nu börjat komma tillbaka. Om en art anses tillhöra ett landskap, anses den ha större berättigande att befinna sig där. När en art anses komma utifrån däremot, kan den hanteras på ett annat sätt, menar Bengt G. Karlsson.
– Är den då ”invasiv”? Hur ska vi förhålla oss till det här? Många tänker: de hör inte hemma här och alltså har vi rätt att döda dem. Men tidigare, till exempel i början på 1900-talet fanns det varg där. Här kan vi tala om en så kallad ”shifting baseline” – hur olika generationer i ett samhälle har olika bild av vad som hör hemma och inte, vilket ofta utgår från nån slags romantisk idé om hur det såg ut när man var barn.
I BIOrdinary tittar forskarna dock inte specifikt på vargen. I varje delprojekt finns ett nyckeldjur eller annan organism. Till exempel mink i Stockholms skärgård, stillahavsostron på Västkusten, teplantage i norra Indien och Östafrika, fiskmigration vid byggandet av Suezkanalen, bekämpning av myggor som bär på olika sjukdomar i Singapore samt synen på förvildade getter på Nya Zeeland. Mer specifikt försöker forskarna förstå hur människor som lever där handskas med arterna, hur de ser på dem, samt hur de påverkar och i sin tur påverkas av andra djur- och växtarter i den omgivande naturen. Forskarna jobbar etnografiskt och är på plats i fält och följer skeenden.
Migrerande arter istället för ”invasiva”
Mycket av arters migration har skett genom att människor har tagit med sig arter, som exempelvis mink, eller när man byggt infrastrukturprojekt, som till exempel Suez-kanalen. Där har sammanförandet av två vattensystem lett till att många arter migrerat.
– Med klimatförändringar kommer fler och fler arter att röra på sig och hamna på ”fel” platser. Hur hanterar vi det och hur talar vi om dem? När vi säger att en art är ”invasiv”, hamnar vi i ett slags genocide-språkbruk, vilket legitimerar ett dödande. I vissa fall kan det vara nödvändigt, men ofta går det inte att utrota invasiva arter, utan vi får då lära oss att leva med och samexistera med dem. Vi pratar istället om arter som har migrerat.
När vi definierat arter som invasive alien species, ska vissa åtgärder följas enligt olika EU-protokoll och andra lagstiftningar. I projektet om stillahavsostron berörs lagstiftningsdiskussionerna, även i projektet om getter på Nya Zeeland som drivs av Gabriel Lennon, doktorand i projektet. Getter fördes tidigt över till landet som boskap, men en ganska stor grupp har förvildats och lever nu i områden som är naturreservat, där de kommit att ses som ”problemdjur”.
– När getterna befinner sig inom jordbruket, innanför stängslen, är det en viss lagstiftning som gäller. När de hamnar utanför, i nationalparken bredvid, blir det en annan typ av lagstiftning som gäller. Här ser vi att hur arten definieras, får faktiska konsekvenser i praktiken.
Att lära sig leva med dessa arter har också sina svårigheter. Vissa arter får enorma konsekvenser inte bara för människor utan även för växt- och djurliv.
– Det finns en etisk och politisk diskussion kring dödandet och icke-dödandet som är knepig. Om man inte dödar dem kommer de kanske utrota andra arter. Så ibland kan det vara motiverat men man måste ändå förhålla sig på ett etiskt sätt.
“If you can’t beat them – eat them”
Delprojektet om stillahavsostron drivs av forskaren Ivana Maček. Stillahavsostron har delvis migrerat på egen hand med oceanströmmar. Vissa har kommit till Västkusten via Frankrike där de odlas. Problemet är att de tränger undan de lokala, platta ostronen, men också blåmusslor. Som del av projektet har forskarna ordnat sommarskola på Tjärnö Marinlaboratorium, intill Kosterhavets nationalpark på Västkusten. Till sommarskolorna bjuder de in forskare, studenter länsstyrelser och andra intressenter. Syftet är att lära av varandra, att få in det tvärvetenskapliga perspektivet.
– Stillahavsostronen är ett problem. Men de har också positiva funktioner i det marina ekosystemet. De fungerar som revbildare, där andra arter kan binda sig – de skapar kluster och bygger på så sätt nya miniekosystem, säger Bengt G. Karlsson.
Arter som ofta sitter ihop med ostronen kan vara blåmusslor, sjöstjärnor och havstulpaner. Ivana Maček använder begreppet ”ekosystemsingenjörer” för att beskriva stillahavsostronens funktion.
– Då blir det ännu mer problematiskt att utrota dem, då tar man död på andra organismer också och missar att de har positiva aspekter. Hur ska vi hantera dem? På sommarskolan lekte vi med orden: ”If you can’t beat them, eat them”. Vissa personer skördar dem, men det är i alldeles för liten skala.
Projektet BIOrdinary undersöker så kallade ”biodiversity dilemmas”. I det här delprojektet är dilemmat att man inte kan plocka dem fritt, vilket hänger ihop med rättigheter till fiskevatten och markägares rätt till strandområdet. Ivana Maček visar dock i sin forskning att det skett en förskjutning i synen på stillahavsostronen – de senaste åren har de blivit mer accepterade bland lokalbefolkningen. Även Havs- och vattenmyndigheten har ändrat definitionen av arten till ”high risk of invasive”.
Dilemma mellan produktivitet och mångfald
Bengt G. Karlsson tittar på teplantager, och mer specifikt på Assam-teväxten och dess migration över indiska oceanen till östra Afrika och andra platser. I sitt projekt följer han teplantans rörelse, från att vara en växt som odlades i skogen tillsammans med andra växter till att britterna omvandlade den till en plantagegröda. Genom nya metoder av växtförädling planteras idag nästan uteslutande sticklingar av speciellt produktiva tebuskar. Tidigare utgick man från buskar planterade från frö. Samtidigt används olika bekämpnings- och konstgödningsmedel för att driva upp produktiviteten i teplantagen.
– Man har då fått genetiskt identiska odlingar. Det har ökat produktiviteten i plantagen då samma buske kan producera mer blad. Men vad som händer med klimatförändringarna med ökad temperatur, är att hela plantager kan slås ut när nya sjukdomar och skadedjur kommer in. Det är större risk med sticklingar. Här har vi ett dilemma mellan produktivitet och mångfald.
Ett teplantage med fröbaserade buskar däremot, har en större biologisk mångfald och genetisk variation, och de kommer ha djupare rötter medan en planta som kommer från en stickling blir mer sårbar. Det har även visat sig att en fröbaserad tebuske är mer motståndskraftig mot klimatförändringar både i form av högre temperatur och mer nederbörd, eller oregelbunden nederbörd. Hela plantageformen bygger på att man tar bort all annan vegetation så att det skapas monokulturer, på så sätt är plantagen ett av de stora hoten mot biologisk mångfald. Bengt G. Karlsson berättar att teforskare i Kenya, Indien och Sri Lanka nu börjat lyfta plantagesystemets ökade sårbarhet.
– Vi måste lyfta in mer mångfald i plantagen, både i termer av ökad genetisk variation med olika sorter, även varianter som är mer klimatresilienta. Men också att vi måste bryta in med skogsområden och andra växter i plantaget. Man ser att plantageformen håller på att ta död på sig själv, den funkar inte i en varmare värld.
Men i FN:s mångfaldsplan är plantagen inte inräknade i de 30 procent som ska bevaras. Planen är istället inriktad på att bevara biologisk mångfald i de mer orörda landskapen.
Ett annorlunda samtal utan enkla svar
Forskarna i BIOrdinary menar att det är viktigt att både naturvetenskapen och samhällsvetenskapen är med i diskussionen kring biologisk mångfald. Idag dominerar det naturvetenskapliga synsättet där man fokuserar på arterna och djuren, men det samhällsvetenskapliga perspektivet behövs också. Hur skulle då ett bidrag till debatten om biologisk mångfald kunna se ut, från ett antropologiskt perspektiv?
– En sak är att ännu mer ta in de lokala aktörerna in i diskussionen, istället för att de lämnas utanför policyarbetet.
Bengt G. Karlsson tar ett aktuellt exempel från nyheterna: fiskekvoter gällande strömming som sätts på EU-nivå men som har liten eller ingen förankring i det lokala sammanhanget.
– Fisket och fiskekvoter måste diskuteras i relation till sälar, fåglar och till människorna som bor där, som ser att strömmingen försvinner. Lokalsamhället måste vara med i resursförvaltningen. Här behövs en samlande diskussion där olika aspekter av den lokala miljön och människors försörjning beaktas. Jag tror att det är det som vårt policybidrag till slut kommer handla om.
Så är vi tillbaka till det som genomsyrar hela projektet BIOrdinary: att dagens miljödebatt är grovt förenklad.
– Det handlar inte bara om att säga vad som är bra eller dåligt, utan om att se komplexiteten i olika historiska förlopp och hur vi förhåller oss till miljön. Som antropologer kommer vi inte med enkla svar eller färdiga policys likt 30x30-diskussionen. Inte att den diskussionen är ointressant, men det måste finnas andra samtal också. Det här är ett annorlunda, tystare samtal – men jag tror att det är ett samtal som kommer ha större betydelse på sikt, säger Bengt G. Karlsson.
Text: Elin Sahlin
Senast uppdaterad: 26 november 2024
Sidansvarig: Samhällsvetenskapliga fakulteten