Utskriven version av Är en hållbar modeindustri möjlig?

Karin Gyllenklev: Är en hållbar modeindustri möjlig?

Louise Wallenberg: Modeindustrin är jätteduktig på att hela tiden ligga steget före när det gäller greenwashing. De manipulerar oss konstant och så får vi tag på en t shirt som är vit, där det står att det här är fair trade. Det här är Organic cotton. Det här har inte involverat några barn. Och då tänker vi men då kan jag ju köpa den här t shirten och inte ha dåligt samvete.

Karin Gyllenklev: Du lyssnar på en öppen föreläsning från Stockholms universitet.

Karin Gyllenklev: Utsvängda jeans på 70 talet eller en korsett som pressar fram en timglasfigur på 1800 talet. Savannbyxor. Det var väldigt populärt. Jag hade alla tjejer i högstadiet när jag var ung. Idag ska det handla om just mode. Men framför allt ska det handla om modeindustrins baksidor. Frågan vi ställer oss är Är en hållbar modeindustri möjlig? Jag som undrar det heter Karin Gyllenklev och är journalist och den som sitter inne på kunskapen idag är Louise Wallenberg. Välkommen!

Louise Wallenberg: Tack!

Karin Gyllenklev: Du är professor i modevetenskap vid Stockholms universitet. Men det var inte så det började. Det var ju filmvetenskap som var din grej.

Louise Wallenberg: Ja, jag började läsa filmvetenskap efter andra humanistiska ämnen. Så jag disputerade 2002 i filmvetenskap och var ganska nöjd med det och undervisade och skrev på dåvarande filmvetenskapliga institutionen. Men sen 2006 så blev jag tillfrågad om jag ville hjälpa till att sätta upp centrum för modevetenskap, för då hade SU precis fått en stor donation från Erling Perssons stiftelse och var då det första universitetet i världen att öppna upp för modevetenskap som ett akademiskt ämne. Ja, jag tycker det är mode. Nej, jag tänkte ett par dagar och så tänkte jag varför inte testa någonting nytt? Och det här låter ju ändå väldigt spännande. Jag har alltid varit väldigt intresserad av identitetsfrågor. Jag tycker mode handlar väldigt mycket om identitet. Så jag hoppade på och det var 2006 och jag är kvar nu.

Karin Gyllenklev: Gillar du mode?

Louise Wallenberg: Nej. Men det är ju väldigt intressant. Ja, det finns så många nivåer som går att gräva ner sig i. Så visst.

Karin Gyllenklev: Jag vet att just modeindustrin och hållbarhet är en hjärtefråga för dig. Ja, hur blev det så?

Louise Wallenberg: 2008 är jag i Los Angeles på en konferens och ska studera Haute couture , plagg och film kostymer i Hitchcocks 50 talsfilmer. För då höll jag på att skriva om Hitchcock och hans relation till Haute couture och Paris mode via kostym. Men så får jag också erbjudande om att få en guidad tur i Fashion District i Los Angeles. Det tackar jag till och upptäcker. En liten stadsdel som är. En stadsdel där slaveri äger rum. Helt enkelt 10000 små fabriker. 80000 textilarbetare i den här lilla, lilla stadsdelen. 85 % av de kvinnor kommande från Mexico eller Asien som arbetade under slavliknande förhållanden. Jag får kontakt med Kim Lee som är ledare på Workers Centre i Los Angeles, och jag får också via henne prata med några av de arbetarna som arbetar i Fashion District. Och då kände jag att nej, men Hitchcock i all ära och fransk Haute couture . Visst, förvisso, men det här är någonting som jag verkligen vill jobba med. Då följer jag också in hållbarhetsfrågor och utnyttjande problematik i branschen i min undervisning. Och studenterna var överlyckliga. Det fanns ett jättebehov. Det hade vi inte sett när vi började 2006. Vi var så inriktade på att det skulle vara mode. Mode som representation, som litteratur, som som uttryck, som konst. Så på den vägen var det. Det här var 2008. 10000 fabriker, 80000 arbetare som jobbade då för 3 dollar 25 % i timmen. Och 2008 var minimumlönen i USA 10 dollar. Så inte ens en tredjedel fick de här kvinnorna i lön. Sen får jag höra långt senare att i Bangladesh under samma period, då kunde man som ny textilarbetare som ung kvinna tjäna 10 dollar i månaden. Och hur överlever man på det? Ja, nu ska jag tillbaka till Los Angeles. Jag ska tillbaka nu i mars och gå tillbaka till Fashion District och träffa Kim Li igen och se om det är någonting som har förändrat sig. Jag hoppas att det har gjort det, men jag misstänker att det kanske inte har gjort det.

Karin Gyllenklev: Jag vet att du har en fem veckors kurs som handlar om vad är mode? Men jag tänker att vi kanske ändå kan ta en liten kort kort version av när man säger mode. Vad är det egentligen menar?

Louise Wallenberg: Ja, men det är ju ja, det går inte att definiera. Efter fem veckor med mina studenter, där målet är att de ska försöka kunna hitta en definition på vad mode är, så inser de att det räcker inte. Och jag har själv väldigt svårt för att för att definiera. Men man brukar säga att mode kan bara existera om det förändras och modets livsnerv är förändring och nyhet. Om det inte förändras då slutar att existera. Men det är så mycket mode representationen. Ibland brukar jag känna att mode kan inte existera utan sin bild. Den här fantastiska lockande bilden av mode. Utan den stannar mode av. Och samtidigt är mode någonting som är otroligt taktilt och fysiskt. Det är faktiskt det vi vi bär. Det är också en diskussion av var börjar mode och vad börjar kläder och när faller de in i varandra?

Karin Gyllenklev: Jag tänker på mammakorvar som.

Louise Wallenberg: Mammakorvar.

Karin Gyllenklev: Mycket i media på sistone. Utskällt men också hyllat. Mammakorven. Den långa, tjocka, raka jackan som är så ombonad. Men det är lite mode ändå. Eller är det det? Får jag säga att mammakorven är mode?

Louise Wallenberg: Ja, men det kan vi väl säga att den är. När någonting blir populärt då etablerade sig som ett bord, eller hur?

Karin Gyllenklev: Idag kan man gå in i en affär. Man kan köpa en tisha för 50 kr. Men när man väl börjar fundera på hur den här T-shirten har blivit till och hur den har hamnat i en butik i Sverige. Från råvaror, tillverkning av tyg syr upp den löner, transporter och all miljöpåverkan. Det är väldigt svårt att förstå hur den kan kosta 50 kr bara. Det måste ligga en ganska skev ekvation i bakgrunden. Vi har varit inne lite på arbetsförhållandena 2008 i Los Angeles. Men hur ser det ut idag med just arbetsförhållanden i de som gör merparten av kläderna som finns i våra affärer?

Louise Wallenberg: Det har inte förändrats någonting och det har inte förändrats någonting på 170 år. Det var lika illa på 1850 talet i England. Samma arbetsvillkor som det är idag är väldigt många av de länder där väst låter sig upp och producera sina billiga kläder. T shirt kan inte kosta 50 kr. Det är någon som betalar priset och det är inte vi.

Karin Gyllenklev: Men du pratar lite om löner. Vad finns det mer som är som är problematiskt med arbetsförhållandena?

Louise Wallenberg: Jättelånga arbetspass. Det släpptes en dokumentärfilm av Channel Four om Shein, där man har tagit sig in med gömd kamera och då visar det sig att vissa arbetar 18 timmar per dygn, 18 timmar i Los Angeles. Pratar man om 12 timmar per dygn, i Bangladesh 14 timmar, men här 18 timmar. Det innebär att man har 6 timmar resten. Eller till att göra vadå? Sova, äta och umgås med sina barn? Det är helt ohållbart. Och också nämns det att många arbetare har en dag ledigt i månaden. Så det är ja.

Karin Gyllenklev: Sen är det kanske inte så på alla fabriker, men på många så är det så idag. Hur kan det ens vara så att Man alltså att kläder som producerats på ett sådant sätt kan säljas i Sverige. Hur kan det vara tillåtet?

Louise Wallenberg: Ja du, de där frågorna måste jag se över och gå in i mycket, mycket tidigare. Men jag vet att till exempel vad gäller Shein så finns det regler som säger att man får inte köpa in alltför stora kvantiteter om man är i butik, men som enskild individ kan man kunna komma undan via kryphål för att man köper mindre kvantiteter. Men det här är någonting som som till exempel EU måste se över, och EU har startat sedan 2022 att försöka göra ett förändringsarbete för att förbättra situationen och höja kvaliteten. Men det går väldigt, väldigt trögt.

Karin Gyllenklev: Ja, det. Skulle det kunna vara en garant att köpa dyrare kläder? Om jag går in i en butik och så tänker jag men jag kanske köper det här dyrare plagget? Finns det några sådana garantier för att det kanske är producerat under bättre arbetsvillkor.

Louise Wallenberg: Det behöver inte vara du måste. Då måste du studera och verkligen kolla upp. För det visar sig att kläder som till exempel Maxmara gör som vi tänker, är ett väldigt bra kvalitativt märke. De producerade sina kläder i samma samma fabrik som till exempel Zara gör. Det krävs otroligt mycket responsibility på konsumenten själv, eller hur? Och modeindustrin är jätteduktig på att hela tiden ligga steget före när det gäller greenwashing. De manipulerar oss konstant och så får vi tag på en t shirt som är vit, där det står att det här är fair trade, det här är Organic cotton. Det här har inte involverat några barn och då tänker vi Åh, men då kan jag ju köpa den här t shirten och inte ha dåligt samvete.

Karin Gyllenklev: Det måste man ju kunna tänka.

Louise Wallenberg: Det är så mycket greenwashing. Manipulation helt enkelt. Man utger sig för att vara väldigt, väldigt hållbar för att komma undan.

Karin Gyllenklev: Jag tänkte faktiskt att vi ska få en liten inblick i hur det kan vara i en bomullsfabrik. Vi ska ta hit Alice Torburn som är bibliotekarie här på Tranströmerbiblioteket som ska få läsa lite för oss.

Alice Torburn: Jag har med mig en bok av Susanna Alakoski som heter Bomullsängel, och det är den första boken i en trilogi som hon har skrivit med utgångspunkt i sin mormors och sin mammas liv. Så den här boken handlar om hennes mormor Hilda som arbetade i en bomullsfabrik i Finland på 1920 talet, börjar hon. Det här är alltså första gången som hon besöker fabriken som hon precis har fått anställning i, så hon får en rundvisning där. "Inne i fabriken luktade det damm och fukt. Fränt och otäckt. Hilda såg sig storögt omkring. Stannade mitt i steget. Stirrade. Salen var större än rågåkern, Högre än eken. Den hade fönster större än Trefaldighetskyrkans tjocktarm. Täckte rutor, väggar, golv, rad på rad på rad. En villervalla av maskiner, rör, hjulaxlar och förkläden. Överallt stod det lådor med garn, ullrullar och lump. Oljekannor. Slamret hade flera takter. Dränkte både för mannens röst och hennes egna tankar. Herregud, tänkte hon. Herregud. Hilda höll för öronen. Förmannen gick före. Han pratade fort, pekade och skrek. Fabriksord. Kontorsbyggnaden brann ner så sent som i våras. Kortslutning, Skrek han. Kaputt. Han skrek att det pågick häftiga pendlingar på bomullsbörsen. Han skrek att köpa under sport som på 1870 talet var passerat. Nu gällde Future metoden. Herregud, han talade utrikiska också Förmannen pekade på smörjaren. Smörjaren är en maskinernas tusenkonstnär. Hilda sökte Helges blick, men Helge lyssnade tyst och betraktade. Säkert skulle hon fråga om arbetsförhållandena. Fast det inte passade sig, tänkte Hilda. Vi röker inte, Men vad? Röker? Arbetar skorna? Frågade Helge i samma stund. Det är förbjudet att röka i maskinhallen, skrek förmannen. Dammet är lättantändligt och flyger omkring. Fabriksoden blev till en Storfors under vattnet. Spinnmaskiner. Rullmaskiner. Limmade. Skifterska. Förmannen pekade på garnbäraren. Garnbäraren väger och hämtar garnet, skrek han. Rekvirera det för nästa dags beredning. Helge nickade, lyssnade och tog in. För Hilda var det svårare. Så mycket, Så många. Hur ska hon någonsin lära sig? De fortsatte genom lokalerna till Kraftcentralen. Sprinkler. Hydrofon. Permutitfilter. Kondensatbehållare. Det pyste och puttrade och sedan på väg tillbaka. Detta är våra transportlådor. Lika många spolar i varje, skrek han. Och just ja, arbetare har inte egen klocka. Visslan kallar på morgonen, mitt på dagen och vid stängningsdags och då skulle alla vara på plats. Annars blev det avdrag på lönen. Visseligen var det sista ord Hilda hörde. När de kom ut på gården skakade hon bomullspälsen ur håret, borstade bort det från ögonfransarna. Helg. Petade ut det ur näsan. Såg du golven? Blöta, hårda och dränkta i olja, damm och grus överallt. Såg du de tungmagade råttorna som ilade längs väggen? En del arbetar ju barfota."

Karin Gyllenklev: Tack Alice, Tack Louise, vi ska ju komma till. Eller vi ska ju prata om en mer hållbar modeindustri. Men jag tänker att vi ska ner i ångestträsket lite till Det är inte bara arbetsförhållandena som i många fall är problematiska idag, utan det handlar också om proppfulla garderober. Köper vi för mycket nya kläder?

Louise Wallenberg: Ja, det gör vi.

Karin Gyllenklev: Kort svar.

Louise Wallenberg: Kort svar. Det gör vi.

Karin Gyllenklev: Varför är det dåligt?

Louise Wallenberg: Ja, men ju mer vi köper desto mer kan industrin producera. Så är det. Och det hänger ihop såklart. Överproduktion och överkonsumtion och dåliga arbetsförhållanden eller utnyttjande. Så vi måste som konsumenter börja tänka om och sluta konsumera och använda det vi har. Jag har själv en garderob som är så full så att den skulle kunna räcka livet ut. Mitt och 20 andra personers. Det är galet.

Karin Gyllenklev: Jag tänker också för att producera alla de här mängderna kläder så går det också åt en massa naturresurser. Dricksvatten som förorenas, utsläpp som spär på växthuseffekten och klimatförändringar. Jag vet att för några år sen så tittade Världsbanken på hur stor klimatpåverkan modeindustrin har jämfört med andra branscher och de tittar på de stora företagen Lindex och Kappahl och Zara och man räknade med hela leverantörskedjan. Så stod modeindustrin för 10 % av de globala utsläppen. Det är enorma siffror.

Louise Wallenberg: Och sen ska vi också ha i åtanke att medan vi överkonsumerar så överproducerar industrin så mycket kläder som sen antingen reas ut eller bränns eller kastas. Och man brukar säga att inom lyxektionen så är det 30 % av produktionen som inte säljs, som sen förstörs så att den inte ska hamna på svarta marknaden och säljas billigt. För då sjunker ju värdet, eller hur? När vi kommer till mellansegmentet så kanske det är 40-50 % som inte säljs och som då ska brännas eller slängas. Och tittar vi på snabb modeindustrin, då är procenten ännu ännu högre.

Karin Gyllenklev: Det går åt otroliga resurser. Klimatpåverkan. För att det sen ska direkt slängas.

Louise Wallenberg: Yes! Exakt exakt det jag tänker. Klimatpåverkan. Vem är det som drabbas hårdast och först? Ja, men det är ju de fattiga länderna där skiten produceras faktiskt. Det är också så att vi i väst dumpar väldigt mycket av det som ingen vill ha i utvecklingsländer.

Karin Gyllenklev: Precis. Man brukar prata om Landfield.

Louise Wallenberg: Precis precis som är där och täpper till vattendrag, förorenar jorden så att den inte är brukbar. Det här är kläder som är för det första framtagna med väldigt mycket kemikalier för att de ska färga sin rätt och så vidare, men som också är gjorda av material som inte är nedbrytbara så de kan ligga där och förorena i flera, flera, flera hundra om inte tusen år. Så det här är ett jätteproblem.

Karin Gyllenklev: Jag har sett bilder. Det är verkligen som klädberg som bara har har dumpats. Men är det inte bra att vi köper då? Är inte det en viktig del i världsekonomin?

Louise Wallenberg: Ja, men det är ju det som är den dominanta diskursen. Vi måste hålla hjulet rullande, vi måste konsumera, konsumera. Men det går inte. Vi kommer konsumera ihjäl oss, eller hur? Det här är kapitalismens drivkraft att utnyttja, utnyttja, utnyttja för att få vinst. Men den kommer ju att köra sig själv i graven, för till slut så finns det inget mer att utnyttja. Resurserna kommer ta slut och då är det slutet för oss alla. Så jag tänker att vi måste ha ett systemskifte. Men jag är pessimistisk och tänker att det kommer tyvärr inte hända. Men man kanske kan börja laborera med andra arbetsmodeller. Och om några börjar och det visar sig att det faktiskt går att producera etiskt, så kanske fler följer efter. Men vi måste också ha till fler regler. Fler, betydligt fler lagar. Det är mycket som behöver göras.

Karin Gyllenklev: Men om du ska bjussa på lite ljus nu. För nu har vi målat upp. Tagit upp tråkiga saker. Men det måste ju finnas goda exempel också.

Louise Wallenberg: Ja, det är bra att försöka handla lokalt för då är det mycket lättare att ha kontroll. Att veta hur produkterna är gjorda och hur arbetssituationen har sett ut. Det här är någonting som man tänker och pratar väldigt mycket om. Nu vet jag inom en svensk kontext också. Försök att ta tillbaka produktionen som flyttades och dog ut på 70 talet. Ta tillbaka en del av produktionen till till Sverige. Det finns initiativ och det finns också en dröm om att försöka krossa de riktigt stora monopolen. De riktigt stora snabbmodeföretagen och låta tusen blommor blomma istället. Med mindre produktioner som är etisk och hållbar. Jag måste säga att Sverige ligger ganska bra i framkant. Men ja, det finns några länder som ligger bra i framkant. Men sen är det resten av världen och det är ett jätteproblem. Jag blir väldigt, väldigt glad när jag träffar mina unga studenter som är så medvetna och som verkligen vill bidra till en förändring och som inte shoppar, utan de kanske handlar second hand och de lånar av mamma och de lånar av mormor och lånar av varandra. De syr om, de labbar, lagar och lappar sina kläder och då kan jag gå ifrån en föreläsning även om själva föreläsningens tema är jättedeppig och ändå känna att det finns hopp Den här generationen. Jäklar alltså. Det är mitt ljus. Men sen är det också vissa initiativ som görs på branschnivå, och där är det många i Sverige som försöker att ta fram hållbara material till exempel. Man testar till exempel hur vi ska kunna bli bättre på att återanvända ull och använda mer ull, som är ett väldigt hållbart material och väldigt miljövänligt. Men också så testar man huruvida man kan göra kläder eller textilier av alger, som också är ett hållbart material. Hampa. Innovationer inom hampa pågår också. Det händer. Det händer ganska mycket. Jag brukar snegla åt Italien faktiskt.

Karin Gyllenklev: Vad finns det där?

Louise Wallenberg: Jo, men det helvete och himmel skulle jag vilja säga för de har också en jättestor fruktansvärd utnyttjande produktionssidan. Men sen har de också goda exempel med mindre företag som verkligen månar om kvalitet, det vill säga hållbara, etiska, ekovänliga produkter som ska hålla över tid jättelänge och som verkligen investerar i att. Har man väl handlat sin dyra ulltröja hos det här märket så kan man komma tillbaka år efter år och få den lagad gratis när.

Karin Gyllenklev: Man kan få den lagad också...

Louise Wallenberg: Yes! Detsamma gäller denim produktion. Till exempel finns ett företag uppe i Milano som gör fantastiskt bra denim, och som har tänkt igenom varenda steg och alla delar som går in i deras jeansproduktion kommer från regionen. Ingenting behöver förutom bomullen, bomullen när man syr ihop med knappar och läder. Allt förutom bomullen. För den tar de faktiskt från Spanien, men ändock från Spanien inom Europa. Så ja, jag blickar ofta åt Italien och tänker att Sverige och Italien borde kroka arm här.

Karin Gyllenklev: Men jag var inne på en sida på Brunellos sida som jag vet är ett sånt företag som du pratade om nu. Ett par byxor, 15000 kr och en kavaj 40000 kr. Det är. Det är mycket pengar.

Louise Wallenberg: Ja, men han är ju jättejättedyr. Men då är också allting gjort på plats och allting är etiskt. Hans arbetare får jättebra betalt och han investerar i skolor för ungdomar så att de ska komma och lära sig yrket. Han försöker också investera i i Italien och i sin region. Vi har 15000 för ett par byxor. Ja, men om de då är av riktigt god kvalitet och du faktiskt kan ha dem i flera, flera år och sända tillbaka dem gratis och att de lagas gratis. Då tänker jag Men då är det kanske en ganska bra investering. Istället för att man köper 15 st 800 kr par brallor. Eller inte vet jag. Nej, jag vet, vi måste tänka om. Kläder måste få kosta. De ska inte vara gratis. Om en familj runt 1900 lade 15 % av sin inkomst på kläder i slutet av seklet, så la de under 3 % på kläder. Jag tänker idag 2025, så är det mycket möjligt att man kanske lägger ännu mindre så att kläder har blivit så mycket billigare, och ändå så köper vi så mycket mer. Det är klart inte hållbart,

Karin Gyllenklev: Men det blir svårt. Vi har ju pratat också lite om vad mode är och att mode är föränderligt. Och det blir inte så föränderligt om man har sina 1500 kronors byxor resten av livet. Det blir inte mode, då är man stil.

Louise Wallenberg: En egen stil kanske. Men jag tänker också tänk om vi alla blev lite duktigare på att sy och laga själva. För man kan ju också spara väldigt mycket på våra resurser och spara mycket pengar genom att lära sig att laga sina plagg, eller ta dem till en skräddare som kan laga åt oss.

Karin Gyllenklev: Det känns som att det bubblar lite.

Louise Wallenberg: Det bubblar. Laga, lappa och laga. Men. Ja, det är nästan aktivistiska rörelser och just den yngre generationen märker jag är väldigt intresserad av att ta sig an detta. Det är en Fashion Revolution som startade 2013, som är en internationell ideell organisation som arbetar för att försöka förbättra villkoren och förbättra, förändra och förbättra branschen som arbetar väldigt mycket också kring lappa och laga event. De var i Stockholm förra året i april och hade ett event på Kulturhuset.

Karin Gyllenklev: Så jag tänker att vi kan alla kanske bli lite bättre på att ta hand om det vi äger.

Louise Wallenberg: Men absolut mindre garderob med saker som man älskar och som man tar hand om. Då har vi kommit långt, eller hur? Men då måste ju de här stora jättarna, och jag tänker att Shein som jag nämnde tidigare är som Hm och Zara tillsammans på speed. Vi trodde inte att det gick att pressa priserna ännu mer och vara ännu snabbare i sin produktion än vad Zara och H&M till exempel har varit. Men jo visst, det går uppenbarligen. Och ja.

Karin Gyllenklev: Jag tänker också att just att vara småbarnsförälder. Jag tror nästan att småbarnsföräldrar måste vara några av de som köper kläder mest. Dels för att barnen måste ha så himla mycket när de går på förskolan. Alla nya overaller. De växer hela tiden så man måste köpa nytt.

Louise Wallenberg: Men då måste det finnas en jättebra second hand marknad. Om barnen växer ur sina kläder och de inte är slitna, eller hur?

Karin Gyllenklev: De sliter också mycket.

Louise Wallenberg: De gör det.

Karin Gyllenklev: Barn sliter jättemycket. De ska ju få rulla i gegga och gnida sig mot grus.

Louise Wallenberg: Det är väldigt slitage.

Karin Gyllenklev: Men där kan det ju bli svårt om saker måste kosta jättemycket. Eller om man måste gå liksom leta på second hand när det kanske inte finns exakt rätt storlek. Eller?

Louise Wallenberg: Ja, vad tänker jag? Hur gjorde man förr? Man hade massor av barn och de växte också jättesnabbt. Och de lekte och de. Eller hur? Ja.

Karin Gyllenklev: Jag tänker vi ska. Alice ska få komma och läsa något. Apropå lappa och laga och älska.

Alice Torburn: Jag har med mig en bok av Katarina Wennstam, den här gången som heter Döda kvinnor förlåter inte och det här är också en historisk roman. Utspelar sig 1896 och lite längre tillbaka i tiden och följer fyra olika kvinnor, varav en är sömmerska och heter Hildur och kläder överlag. faktiskt en väldigt stor del i den här boken. Så om man är intresserad av mode. Historiskt så kan den här också vara intressant, men det som jag tänkte läsa är helt enkelt när Hildur sitter och syr eller lappar sin korsett. "En korsett skulle bäras varje dag, och då den drogs åt så hårt slet det förstås på plagget. Sömmarna måste vara täta och rejäla så att de inte sprack när snörningen bak i ryggen skulle knytas och lossas om och om igen, dag efter dag. Hildur hade ärvt sin korsett från modern, och hon hade i sin tur fått ta över den av en fru som mor sytt åt efter att frun hade kasserat den. Men var det en välsydd korsett kunde den hålla i många, många år med rätt omsorg och vård. Hildur satt vid köksbordet och bredde ut korsetten framför sig, och när hon drog med fingrarna över alla lagningar och lappar och sömmar i olika färger kom tankarna på mor. Här fanns en lapp av rutigt tyg som Hildur kände igen som en bit från ett gammalt förkläde. Hon mindes att mor hade burit. Här satt en kil insydd i siden. Bomullstyget var vitt med röda och blå ränder och kom från avlagda sängkläder. Vissa sömmar var noggrant gjorda och knappt synliga. Andra sydda slarvigt och kors och tvärs. Kanske gjort i all hast för att hindra en stålfjäder från att ta sig ut ur ett av rörbanden. Det kunde göra fruktansvärt ont när en spets av stål tryckte mot armhålan eller midjan. Insidan av Hilders korsett var allt annat än vacker att se på. Men den bar så många spår av både henne själv och hennes döda mor Ellen, att hon älskade den ändå."

Karin Gyllenklev: Tack, tack. Det var en riktig lappad och lagad och älskat plagg. Vad tänker du om det, Louise?

Louise Wallenberg: Det är jättefint. Tingen kan ju verkligen föra en människa tillbaka eller göra henne närvarande. Och kläder är ett väldigt, väldigt bra exempel.

Karin Gyllenklev: Ja. Men vi ska prata lite mer om hur vi framöver ska förhoppningsvis kunna få en lite mer hållbar modeindustri. Jag tänker på Högskolan i Borås. De har ju till exempel fått ett uppdrag av regeringen att de ska etablera och leda en nationell plattform för hållbart mode och hållbara textilier, Textile Fashion 2030. Är det Känner du till något om? Vad händer där?

Louise Wallenberg: Ja, det är väl jättebra. Det blir fantastisk fantastiskt stöd för industrin tänker jag. De är jätteduktiga i Borås på att ta fram nya textilier och forska kring det. Det är världsledande skulle jag vilja säga. Så där. De har hållit på sedan 2020 tror jag med detta. Så det är ett projekt som har pågått och som som pågår och som också anknyter till både lärosäten men först och främst till svenska märken. Och i den gruppen så är det några som verkligen sticker ut, tänker jag, som är väldigt etablerade men som är väldigt experimentella och försöker verkligen ta fram hållbara produkter. Tiger är faktiskt ett av de företagen och tyger har funnits sen urminnes tider. Nästan.

Karin Gyllenklev: Tiger of Sweden.

Louise Wallenberg: Ja precis. Ett gammalt gammalt svenskt märke. Sen Houdini också. Jättespännande. Vad de pysslar med i relation till till alger till exempel. Flera projekt som pågår på Island också, där man experimenterar med alger för att skapa hållbara textilier, men också textilier som sen kan nedbrytas utan att det lämnar några spår i naturen.

Karin Gyllenklev: Det blir inga landfills, men jag tänker på utbildningen där du där du jobbar. Där ska ni också starta ett nytt initiativ. Är det nu i mars?

Louise Wallenberg: Ja, jo, men det är. Association of Swedish Fashion Brands. Och han som är projektledare, Jamal Gille. Han knäckte en fantastisk idé och vill samarbeta med Handelshögskolan här i Stockholm, med Beckmans designskola och med Stockholms universitet och möjliggöra för masterstudenter att tillsammans i små grupper, kommande från alla tre lärosäten, samarbeta och teckna fram ett hållbart projekt. Så de ska börja i mitten av mars och ha två månader på sig att komma upp med en idé som sen ska presenteras inför en professionell jury. Som som då kommer från just den här association och tanken som Jamal har, är att studenterna måste börja nätverka och träffa varandra på en väldigt tidig nivå, så att de har nätverket. När de sen ska ge sig in i sina branscher, och att kanske de här små grupperna kan komma till att förändra industrin lite snabbare än vad industrin själv vill. Så det är ett litet, litet försök. Men jag tänker blir det här bra, då? Kommer vi att köra det här varje år? Sen har jag ett annat litet, ännu mindre projekt på gång. Och jag ömmar så mycket för högstadieelever och gymnasieelever och tänker att. De behöver man också göra någonting för och med. Och tillsammans med Kulturhuset nu så ska vi ha en liten pilot där vi bjuder in två gymnasieklasser kommande från två väldigt olika skolor. Att få träffa forskare men också studenter på universitetet under en dag och samtala kring problemen med konsumtion och produktion och hållbarhet och så vidare. Mer teoretiskt och sen en halvdag därefter på Kulturhuset, där de dels ska få se en fantastisk dokumentärfilm som heter The True Cost som kom för tio år sedan, följt av diskussion, men sen också faktiskt få sy och laga och lappa och lära sig basteknik för hur man hur man. Hur man lagar med hjälp från jätteduktiga personer på Kulturhuset. Så återigen, konsumenter har väldigt mycket att säga till om. Selma Katti sa för några år sedan att det är faktiskt konsumenten som är in charge om konsumenterna slutar handla och konsumera. Då måste industrin förändra sig, eller hur? Men sen tror jag också på fler lagar, striktare regleringar.

Karin Gyllenklev: Jag vet också att du har sagt att kvinnors visdom är är nyckeln.

Louise Wallenberg: Ja, det har jag tagit från en amerikansk kollega till mig som skrev en artikel just om hållbarhet och mode, att de går inte ihop. Det kommer aldrig kunna bli hållbart. Men så ger hon ändå några förslag på att det kanske kan bli hållbart. Men tio år senare skriver de om Women's Team och säger Om systemet kommer att förändras så är det kvinnor som kommer göra det nu. Och jag tänker när vi tittar till klimatkrisen också. Det är kvinnor som är mest på och vilja att förändra, eller hur? Så jag har tilltro till till kvinnor just nu.

Karin Gyllenklev: Louise. Stort tack för att du kom hit ikväll!

Louise Wallenberg: Tack!

Karin Gyllenklev: Du har hört en öppen föreläsning från Stockholms universitet. Du hittar fler poddar om forskning och vetenskap på su.se/poddar.