Foto: Niklas Björling
Pernilla Leviner Foto: Niklas Björling

Pernilla Leviner är universitetslektor och docent i offentlig rätt. Hon förklarar att svenska myndigheter har ansvar för alla barn som vistas i Sverige, även de som inte är svenska medborgare, inklusive de som saknar uppehållstillstånd. Det följer av såväl nationell rätt som Barnkonventionen. Den juridiska statusen för barn som är svenska medborgare men befinner sig i annat land är mer komplicerad.

- Svenska medborgare som anländer till den svenska gränsen har en ovillkorlig rätt att resa in i landet. Om de kan ta sig till en svensk beskickning kan de få sedvanligt konsulärt stöd, men det omfattar inte någon rätt att få en hemresa ordnad. Det finns alltså inte utifrån svensk rätt någon skyldighet att agera för de här barnen när de befinner sig i läger. Det hindrar inte att det kan finnas starka moraliska skäl att hjälpa barnen.

Sverige kan alltså anses ha en moralisk skyldighet att hjälpa barnen. Men svenska myndigheter saknar befogenheter att agera i annat land.

- Vi accepterar ju inte att andra länder agerar på vårt territorium utan vårt tillstånd. Däremot skulle man kunna tänka sig att man bjuds in av det andra landet att agera och då har man en moralisk och kanske också juridisk skyldighet att hjälpa utifrån de förutsättningar som finns, säger Pernilla Leviner.

Praktiska problem att lösa

Men förutsättningarna är begränsade. Det finns en mängd praktiska problem som måste lösas. Exempelvis är det svårt att fastställa vilka barn som har anknytning till Sverige. Ett alternativ är att bistå anhöriga som åker till Syrien för att hämta hem barnen.

En grundläggande utgångspunkt i svensk lagstiftning är att barnen har rätt att leva med sina föräldrar under förutsättning att de inte riskerar att fara illa. Den rättigheten gäller även om föräldrarna har begått brott. Man kan alltså inte skilja barnet från sina föräldrar utan vidare. Socialnämnden i den svenska kommun där barnet är skriven kan visserligen fatta beslut om omedelbara omhändertaganden enligt lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU) om barnet kan antas utsättas för allvarlig skada eller risk för skada, men i praktiken blir det svårt att verkställa beslutet när barn befinner sig i annat land.

- Att vårdnadshavare valt att ta sina barn till en krigszon kan utgöra grund för omedelbart omhändertagande. Men att vårdnadshavarna har brustit i sin omsorg genom att utsätta barnet för fara betyder inte att de nödvändigtvis kommer att göra det i framtiden. Här måste socialnämnden och förvaltningsdomstolar göra en riskbedömning, säger Pernilla Leviner.

Oklart med ansvar för barnen i Syrien

Foto: Staffan Westerlund
Pål Wrange
Foto: Staffan Westerlund

Vilket ansvar har då den stat där barnen befinner sig, det vill säga Syrien? Svaret är i teorin enkelt: Alla stater som har ratificerat Barnkonventionen, vilket är hela världen utom USA, är skyldiga att, utifrån sina förutsättningar tillgodose barnens civila, sociala, politiska och ekonomiska rättigheter. Men i praktiken är det inte Syrien, utan militäralliansen Syriska demokratiska styrkorna (SDF) som har kontroll över lägret i al-Hol där många av barnen befinner sig. Har SDF något ansvar för barnen?

- SDF är inte en stat och kan alltså inte vara part till barnkonventionen. Det konservativa, formalistiska svaret på frågan, vilket troligen är den svenska regeringens hållning, är därför att organisationen inte har något ansvar. Men man skulle kunna argumentera på följande sätt: I kraft av att de har kontroll över territoriet är de en så kallad de facto-myndighet och är i den egenskapen en form av folkrättssubjekt. Därav följer att de är bundna av folkrättslig sedvanerätt vilket inbegriper flertalet av reglerna i Barnkonventionen. Som krigförande part i en intern konflikt har de också ett visst ansvar genom 1949 års Genèvekonventioner med tilläggsprotokoll samt sedvanerätten, säger Pål Wrange som är professor i internationell rätt.

Text: Staffan Westerlund