Tinanade permafrost i sibirisk tundra. Foto Gustaf Hugelius
Tinanade permafrost i sibirisk tundra. Foto: Gustaf Hugelius


Idag återfinns permafrost främst i Kanada och Sibirien. Lokalt finns permafrost även i de svenska fjällen och i delar av norra Lappland. Letar man efter spår av gammal permafrost kan man däremot stöta på bevis så långt söderut som i Frankrike.

Amelie Lindgren. Foto Matthias Siewert
Amelie Lindgren, doktorand vid Institutionen för naturgeografi, har rekonstruerat istidens lager av organiskt kol i permafrost. Foto: Matthias Siewert

Eftersom dagens permafrost innehåller mycket kol i förhållande till sin yta jämfört med ofrusen mark är det inte konstigt att man tidigare trott att permafrosten måste ha innehållit betydligt mer kol när själva området var större. Kanske i tillräckliga mängder för att förklara hur det kunde finnas mindre kol i atmosfären vid den tiden. Nu är det inte riktigt så enkelt.

– Vi kom fram till att den totala mängden kol i marken är större idag, trots att den totala arean av permafrost har minskat. I klartext betyder det att permafrosten totalt sett inte kan ha bidragit till någon nettoökning av koldioxidhalten i atmosfären, säger Amelie Lindgren, doktorand vid Institutionen för naturgeografi som tillsammans med Peter Kuhry, professor i naturgeografi, och Gustaf Hugelius, universitetslektor, arbetat med studien ”Extensive loss of past permafrost carbon but a net accumulation into present-day soils”, publicerad i Nature.

Ökande halter av koldioxid i atmosfären fortsätter vara ett aktuellt ämne både i samhället och inom forskarvärlden. Sett över hundratusentals år, så har halten aldrig varit högre än nu: 400 ppm, vilket betyder parts per million, eller miljondelar koldioxid i atmosfären.

Tundra i ett alpint landskap Foto: Pixabay.com
Forskarna har rekonstruerat olika typer av permafrostmiljöer och deras kolinnehåll, på bilden syns tundra i ett alpint landskap. Foto: Pixabay.com

– Vi brukar prata om en drastisk ökning sedan den industriella revolutionen, då halten uppgick till cirka 280 ppm. Den har dock varit ännu lägre. Vid istidens slut var koncentrationen cirka 180 ppm, varefter den steg under tusentals år när världen blev varmare.

Frågan som många forskare har ställt sig är varifrån kolutsläppen kom efter istiden, långt innan industrialismen tog fart.  

– Intressant nog så är forskare inte helt säkra på var det här tillskottet av kol till atmosfären kom ifrån, säger Amelie Lindgren.

Utifrån bevis från atmosfärskemi har forskare bland annat letat efter en kolsänka på land som gradvis släppte ut koldioxid när det blev varmare. Detta mönster skulle passa utmärkt med upptining av permafrost, men enligt den nya studien innehöll området med permafrost under istiden inte mer kol förr utan mindre än vad samma område gör idag. Detta kunde forskarna konstatera efter att ha rekonstruerat olika typer av permafrostmiljöer och deras kolinnehåll utifrån empiriska studier.

– Detta betyder däremot inte att permafrosten inte spelat någon roll alls. Att vi har större mängder kol i marken idag utesluter inte att vi samtidigt kan ha förlorat istids-kol som blev tillgängligt när stora områden av permafrost tinade efter istiden. Just detta kol skulle fortfarande kunna vara en kandidat till landutsläppen vi ser under en viss period.

Idag tas mycket av våra utsläpp upp i växter och mark, men tidigare årtusenden har marken ibland avgett kol.

– De nya resultaten ger ännu en fingervisning om att netto-ökningen av koldioxid efter istiden kan ha kommit från havet. Idag agerar havet som en viktig buffert för våra utsläpp genom att ta upp koldioxid från atmosfären, men förr har havet alltså läckt koldioxid i stora mängder.

Det är framförallt klimatmodellerna som behöver den här typen av information för att bättre kunna förutspå hur kolcykeln kan reagera på mänsklighetens utsläpp av växthusgaser.

– Faktum är att ju mer vi vet om dåtiden, desto säkrare kan vi bli om framtiden. Hur kolet har rört sig mellan atmosfär, land och hav i det förflutna ger oss förhoppningsvis bättre möjligheter att förstå vad som väntar det kommande seklet. Med den nya forskningen är vi en bit närmare lösningen på klimatpusslet, säger Amelie Lindgren.

 

Artikeln ”Extensive loss of past permafrost carbon but a net accumulation into present-day soils”, är publicerad i Nature.