Workshop programme (467 Kb)

Från slutet av 1800-talet och in på 1900-talet blev folkrätten alltmer invävd i internationella relationer. Med skapandet av globala mellanstatliga organisationer på baksidan av första och andra världskriget har dessutom internationell rätt, juridisk teknik och juridifieringen av multilateralism och global styrning varit en grundläggande del av internationell politik. Supportrar har hyllat det som metaspråket i en globaliserad värld, som kan reglera nationers beteende och disciplinera dynamiken i ett anarkiskt system. Kritiker har i bästa fall sett det som en utopisk men misslyckad kraft att civilisera internationell politik, i värsta fall ytterligare ett verktyg i lådan av hegemoniska makter, med förmågan att skilja mellan det civiliserade och ociviliserade, det förtjänta och oförtjänta, ett strypgrepp att behålla samhället av stater i en hierarki av graderad suveränitet.

Under hela denna period har de nordiska staterna varit några av de ivrigaste anhängarna av en värld som styrs av lagar. Internationell lag säkerställde deras neutralitet och handelsrättigheter före första världskriget; det var kärnan i deras visioner av ordningen efter första världskriget; och det förblev ett grundläggande inslag i deras engagemang för FN-systemet, internationell flyktinglag, mänskliga rättigheter och havslagar (för att nämna några ämnen) under decennierna efter andra världskriget. En möjlig förklaring till detta var generellt till sin natur: små stater vill ha regelbaserade internationella system, eftersom det minimerar risken att bli offer för större staters godtyckliga kraft. Ett annat, inte nödvändigtvis motsägelsefullt, skäl till Nordens stöd för ett internationellt regelbaserat system ligger i de nordiska staternas positiva erfarenhet av att lösa internationella tvister på fredlig väg med rättsliga medel. Från och med mellankrigstiden blev Skandinavien och senare Norden en zon av relativ lugn, delvis för att tvister (som Åland och Grönland) löstes genom rättsliga mekanismer. De skandinaviska och senare nordiska länderna beviljades också privilegierad tillgång, bland de små staterna, inom de väsentligen västcentrerade internationella systemen under mellan- och efterkrigsårtiondena, och socialiserade dem till språket och praktiken av internationalism, global styrning och internationell rätt. Nordiska jurister var viktiga aktörer i dessa ’socialiserande’ processer (t.ex. Alf Ross, Åke Hammarskjöld). Det kanske mest iögonfallande särdraget är dock den ihållande insats och ledande roll som nordiska jurister från slutet av 1800-talet och framåt tog i revideringen och förnyelsen av folkrätten. Systematiskt har nordiska jurister (t.ex. Östen Undén, Frede Castberg, Erik Castrén, Erik Colban, Francis Hagerup, Sture Petrén, Max Sørensen, Hans Blix) legat i den juridiska internationalismens entreprenöriella framkant; väva in internationell rätt i de internationella relationerna. Med dessa allmänna iakttagelser i åtanke bjuder denna tvådelade workshop in till artiklar som utforskar flera grundläggande frågor under den breda rubriken Nordiska jurister och juridisk internationalism, 1880-1970-talen.