Anpassning till klimatförändringar i norra Östersjöregionen cirka 1500–1900

Hur har människor och samhällen anpassat sig till klimatförändringar under historien? Frågan undersöks i det tvärvetenskapliga nya forskningsprojektet ”Anpassning till klimatförändringar i norra Östersjöregionen cirka 1500–1900” som leds av Fredrik Charpentier Ljungqvist, professor i historia, särskilt historisk geografi, vid Stockholms universitet.

Vinterbild från Stockholm. 1700-1720, hus och människor och en släde som vält
Slädolyckan. Vinterbild från Stockholm. 1700-1720, Okänd konstnär. Källa: Stadsmuseet i Stockholm

Under 2000-talet har klimathistorisk forskning vuxit fram som ett dynamiskt tvärvetenskapligt fält på många håll i Europa, men i Norden har det än så länge bara haft begränsat genombrott. Fredrik Charpentier Ljungqvists nya projekt ”Anpassning till klimatförändringar i norra Östersjöregionen cirka 1500–1900” är ett tvärvetenskapligt projekt som kombinerar metoder och data från historia med metoder och data från naturgeografi/paleoklimatologi.

Syftet med projektet är att nå nya insikter i de processer som formar samhällens anpassning till effekterna av klimatförändringar. I två delprojekt kommer Fredrik Charpentier Ljungqvist tillsammans med sina medarbetare belysa effekten av, och anpassningen till, klimatförändringar på jordbruk respektive vintertransporter i norra Östersjöregionen under tidigmodern tid.

I ett första steg kartläggs hur, och i vilken utsträckning, variationer i klimatet faktiskt påverkade människor och samhällen under perioden. I ett andra steg undersöks hur olika samhällen i norra Östersjöregionen anpassade sig, eller inte anpassade sig, till dessa klimatförändringar.

Fredrik Charpentier Ljungqvist, professor i historia
Fredrik Charpentier Ljungqvist, professor i historia, särskilt historisk geografi, vid Stockholms universitet. Foto: Sarah Thorén

Hur skulle du beskriva klimathistoria i ett svenskt forskningssammanhang idag? Vilka traditionella disciplinära gränser finns?

–Klimathistoria befinner sig i gränslandet mellan humaniora och naturvetenskap och den normalt ganska strikta uppdelningen mellan dessa vetenskapsgrenar gör att ämnet inte stått sig så väl, säger Fredrik Charpentier Ljungqvist.

–Inom historieämnet i Norden är fältet svagt utvecklat i ett internationellt perspektiv. Vad jag vet är jag den enda svenska historikern som har det som sitt huvudsakliga forskningsområde. Däremot finns det en hel del framgångsrika forskare inom bland annat naturgeografi som sysslar med klimatets historia, paleoklimatologi, och även en del arkeologer som arbetar tvärvetenskapligt i gränslandet mellan arkeologi och paleoklimatologi inom miljöarkeologi.

Kan historiker, generellt, bli bättre på att arbeta i interdisciplinära projekt?

–Ja, det tror jag definitivt. Mycket interdisciplinär forskning inom historieämnet sker redan idag men då oftast med andra humanistiska och vissa samhällsvetenskapliga ämnen såsom statsvetenskap och sociologi. Vad som är mer sällsynt är tvärvetenskaplig forskning som överlappar med naturvetenskaper eller med mer kvantitativa samhällsvetenskaper. Jag tror att den största begränsningen här är att relativt få historiker behärskar mer avancerade kvantitativa (statistiska) metoder väl, och programvaror för dessa, och att publiceringstraditionerna skiljer sig åt.

–Inom många vetenskapsområden är korta artiklar med många författare standard. Tolkningar av orsak och verkan, alltså kausalitet, och hur osäkerheter behandlas kan också skilja sig åt. Allt detta är dock, enligt min erfarenhet, inte alls oöverstigliga svårigheter att överbrygga – ifall man bara vågar börja arbeta med varandra över ämnesgränser.

Kulmen av Lilla istiden cirka 1570–1710 hade en direkt inverkan på det tidigmoderna svenska riket, inklusive Finland och Estland, men varken klimatets effekter eller människors försök att hantera klimatfluktuationerna har undersökts mer ingående med undantag för Finland.

Vad kan det nya projektet bidra med?

–Trots att jordbruk och kommunikationer i de nordiska länderna historiskt sett varit mer känsliga för klimatförändringar än i många andra delar av Europa så har ovanligt lite forskning om det bedrivits för just de nordiska länderna. Kulmen av Lilla istiden cirka 1570–1710 hade en direkt inverkan på det tidigmoderna svenska riket, inklusive Finland och Estland, men varken klimatets effekter eller människors försök att hantera klimatfluktuationerna har undersökts mer ingående med undantag för Finland.

–Min förhoppning är också att projektet, genom sitt ovanligt långa tidsperspektiv, i kombination med ett tvärvetenskapligt tillvägagångssätt ska tillåta att systematiskt belysa historisk klimatanpassning på ett sätt som gör det möjligt att även dra policyrelevanta slutsatser från det förflutna av relevans för samtiden.

Graf som visar tiondebeskattningen i kubikmeter spannmål, 1539-1680
Tiondebeskattningen i kubikmeter spannmål, som speglar storleken på skörden, uppburen i Sverige mellan 1539–1680. Data saknas för Västergötland och Dalsland samt för Finland, Estland och de landskap som tillhörde Danmark fram till mitten av 1600-talet. Omarbetad från Leijonhufvud (2001).

 

Nu har ju projektet inte ännu startat, men på vilka områden eller på vilket sätt hoppas du på att resultaten ska bli användbara för arbetet med samtida och framtida klimatanpassning?

–Det handlar dels om att faktiskt se hur till exempel olika typer av grödor påverkats av olika typer av klimatförhållanden över tid och kunna kvantifiera detta. Några nya studier jag varit inblandad i visar faktiskt ingen större skillnad mellan hur olika slags spannmål – trots annorlunda genetik hos sädesslagen och helt annorlunda teknologi – påverkas av fluktuationer i temperatur och nederbörd på 1700-talet och på 2000-talet i mellersta och södra Sverige. Dels handlar det om att se vilka socioekonomiska och sociopolitiska faktorer som främjade respektive motverkade snabb anpassningsförmåga.

–Sociala strukturer ser annorlunda ut idag jämfört med för flera hundra år sedan men genom att systematiskt studera många olika samhällen under olika perioder kan det gå att urskilja återkommande mönster som vi kan dra lärdomar av. Det aktuella projektet ska endast betraktas som en kugge i hjulet för en växande forskning på området. Projektet är emellertid unikt i att det brukar samtida begrepp och teorier avseende samtida och framtida klimatanpassning på historisk tid.

Paradoxalt nog är det egentligen modern teknik, som konstgödsel och fossila bränslen, som har bidragit till att samhället klarar av att hantera klimatförändringar bättre idag än vad man gjort tidigare – samtidigt som den pågående klimatförändringen drivs av just förbränningen av fossila bränslen.

Du har ju redan forskat en hel del kring historiska klimatförändringar och hur de påverkat samhället, vilka resultat har framkommit där som är relevanta för samtidens klimatanpassningar? Vilka lärdomar kan vi dra?

–För det första är det väldigt tydligt att samtida samhällen – åtminstone på de flesta håll i världen – är mer resilienta än vad man varit historiskt (samtidigt är dock klimatförändringen som förväntas under detta århundrade betydligt större än de historiska klimatförändringarna). Här spelar utvecklingen av teknik och infrastruktur och ökat välstånd in. Historiskt sett har inte bara samhälleliga faktorer men också geografi spelat en stor roll för följderna av klimatpåverkan. Före anläggandet av järnvägar vid mitten av 1800-talet var till exempel transporter till inlandet en problemfaktor, det var helt enkelt mycket svårt att transportera mat till ett inlandsområde som drabbats av missväxt, vilket innebar en större samhällspåverkan i sådana områden.

–Paradoxalt nog är det egentligen modern teknik, som konstgödsel och fossila bränslen, som har bidragit till att samhället klarar av att hantera klimatförändringar bättre idag än vad man gjort tidigare – samtidigt som den pågående klimatförändringen drivs av just förbränningen av fossila bränslen. Sedan kan man också se att historiskt – och även idag – så är de samhällen som är minst resilienta de samhällen som präglas av väpnade konflikter, har svaga institutioner och dåliga transportmöjligheter och även de som bedriver ett jordbruk präglat av monokultur.

–Skillnader mellan förr och idag handlar också mycket om hur bebyggelsen ser ut och är lokaliserad. Exempelvis vad gäller översvämningar så skapar asfalterade ytor i stora städer problem, vattnet kan helt enkelt inte rinna undan på samma sätt som tidigare. När det gäller människors hälsa och klimat så har klimatkänsligheten minskat genom förbättrade levnadsvillkor genom bland annat bättre bostäder och näringsintag och moderna medicinska framsteg, vilket medför att vi inte längre har stora fluktuationer i dödlighet mellan olika år och säsonger på samma sätt som tidigare.

Vad ser du mest fram emot i det kommande projektet?

– Jag ser inte minst fram emot att kunna bygga upp en liten tvärvetenskaplig egen forskargrupp och kunna interagera med mina många internationella samarbetspartner. Att arbeta i forskargrupp på det sättet är relativt få historiker förunnat.

–Projektet kommer ge många synergieffekter när det gäller samarbeten, utveckling av till exempel metoder för geostatistiska analyser av historiska data, samarbeten med forskare inom medicin avseende hungerrelaterade infektionssjukdomar och interaktion med forskare som arbetar med moderna klimatförändringar och samtida klimatanpassning. Min förhoppning är också att klimathistoria, som en tvärvetenskaplig historisk subdisciplin, verkligen blir etablerad i Sverige i och med projektet.

”Anpassning till klimatförändringar i norra Östersjöregionen cirka 1500–1900” finansieras av Marianne och Marcus Wallenbergs Stiftelse och pågår från och med 2023 till och med 2027.

Läs mer om Fredrik Charpentier Ljungqvists forskning här