CEMAS 15 år!
I år har det gått femton år sedan Centrum för maritima studier (CEMAS) bildades genom ett samarbete mellan Stockholms universitet och Statens maritima museer (i dag Statens maritima och transporthistoriska museer, SMTM). Följ med från början när Stefan Lundblad, Länsmuseichef och Landsantikvarie vid Stiftelsen Upplandsmuseet, Lisa Hellman, professor i globalhistoria vid Lunds universitet, och Leos Müller, professor i historia och föreståndare för CEMAS, berättar om de tidiga initiativen och målsättningarna, samarbetet och utmaningarna för ett tvärvetenskapligt maritimt forskningscentrum.
CEMAS bedriver forskning och utbildning med maritim inriktning inom historia, etnologi och arkeologi. Centrumet är ett nära samarbete mellan tre institutioner vid Stockholms universitet och Statens maritima och transporthistoriska museer där fyra maritima museer ingår: Vasamuseet, Sjöhistoriska museet, Marinmuseum och Vrak. CEMAS har sedan starten 2010 finansierat flera doktorander och tillhandahållit medel för enskilda forskningsprojekt och tvärvetenskapliga samarbeten. Resultaten kan bland annat ses i seminarieserien Maritima seminariet, forskargruppen Den glömda flottan – Sveriges ”blåa” kulturarv 1450–1850 och via de maritima museernas arbeten med samlingar, utställningar och publika evenemang.
De första initiativen
Idéen om ett tvärvetenskapligt maritimt centrum väcktes i samband med att regeringen, efter en genomlysning 2008, gav landets museer i uppdrag att inventera och definiera hur de arbetade med kunskapsförmedling. Stefan Lundblad, som vid denna tid var verksam på Marinmuseum i Karlskrona och en av de drivande aktörerna för att ta fram ett förslag inom det maritima området, minns hur samtalet kretsade kring hur museerna bättre kunde koppla upp sig mot universiteten för att komma närmare forskningsfronten.
– Tanken var att skapa en nod för maritim forskning. Vi ville sammanföra den maritima forskning som fanns inom ämnesområdena historia, etnologi och så småningom maritim arkeologi med museiverksamheterna, berättar Stefan Lundblad.
– Vi såg dels hur museerna var i behov av bättre forskningsexpertis, dels hur universiteten mer effektivt kunde nå ut med sin forskning genom ett tätare samarbete. Våra museer med Vasamuseet i spetsen, och med miljontals besökare varje år, är ett väldigt bra forum för det, poängterar Stefan Lundblad.
Det förslag som sedermera lades fram betonade också vikten av en professur inom forskningscentret. Stockholms universitet ansågs tidigt som en lämplig samarbetspartner då flertalet av de större maritima museerna återfinns i huvudstaden.
Vi ville inte vara ett litet forskningscentrum i periferin – Stefan Lundblad
Stefan Lundblad poängterar även hur samarbetet inom CEMAS inte bara gynnat universitetens och museernas verksamheter utan även breddat det maritima forskningsfältet.
– Det maritima fältet har växt sedan CEMAS startade 2010. Det har blivit ett forskningsfält i sin egen rätt, understryker han. Det syns inte minst i antalet disputerade doktorander inom det maritima området och i universitetets utbildningskatalog med riktade kurser inom ämnet.
Lisa Hellman berättar om doktorandtiden inom CEMAS
CEMAS har genom åren finansierat flera doktorander. En av de första som antogs, och den första att doktorera inom centrumet, var Lisa Hellman (2015) på avhandlingen: Navigating the foreign quarters. Everyday life of the Swedish East India Company employees in Canton and Macao 1730–1830. I dag är hon professor i globalhistoria vid Lunds universitet.
– För min del var samarbetet inom CEMAS, mellan Stockholms universitet och SMTM, helt avgörande för att kunna nå ut med min avhandling, berättar Lisa Hellman.
– Under doktorandtiden fick jag en naturlig koppling till de maritima museerna och mitt avhandlingsarbete blev också en viktig grund för utställningen Resenärerna 2016 på Sjöhistoriska museet, om det Ostindiska kompaniet.
Lisa Hellman hade även innan dess medverkat i den prisbelönta utställningen Samtidigt – Meanwhile på Vasamuseet, 2013–2014.
– I början av min doktorandtid var samarbeten mellan universiteten och museerna ovanliga. Den här formen av samarbeten är något som jag anser att CEMAS har bidragit mycket till, understryker hon.
– Men CEMAS formade mig också rent innehållsligt. Doktorandtiden blev en trampolin för mig då hela världen öppnade upp sig som ett forskningsfält.
Lisa Hellman, vars forskning är inriktad på Öst- och Centralasien, i skärningspunkten mellan social-, kultur-, och maritim historia, beskriver CEMAS betydelse för sin egen forskarkarriär:
– Den tvärvetenskapliga inriktningen gav oss historiker en förståelse för helt andra fält inom maritim forskning. Det här var också under en period då det maritima fältet blev globalt ur en svensk kontext.
– De gemensamma seminarierna tillsammans med arkeologer och etnologer innebar värdefulla disciplinöverskridande samtal. Vi hittade gemensamma kontaktytor och samarbetet med just etnologerna passade min inriktning på social- och kulturhistoria, om människor och handel, avslutar hon.
Forskningsprogrammet Den glömda flottan
Sedan 2021 driver CEMAS tillsammans med Finska Museiverket sitt hitintills största projekt i centrumets femtonåriga historia. Forskningsprogrammet Den glömda flottan – Sveriges ”blåa” kulturarv 1450–1850, finansierat av Riksbankens Jubileumsfond 2021–2026, kartlägger och dokumenterar den svenska örlogsflottan och består av elva delprojekt inom arkeologi, etnologi och historia.
– Programmet är ytterligare ett tydligt exempel på hur tvärvetenskaplig forskning kan samverka mellan akademin och kulturarvssektorn, berättar Leos Müller, professor i historia vid Stockholms universitet och föreståndare för CEMAS sedan starten 2010.
– Vi har i samarbete med arkeologer från museet Vrak utvecklat en databas, ”Atlasmodulen”, där både skriftliga källor och arkeologiska fynd används.
Databasen innehåller i dag drygt 870 skepp. Syftet är att katalogisera den svenska örlogsflottan, där bara ett fåtal av skeppen mellan 1450 och 1850 är arkeologiskt undersökta och dokumenterade, för att få in underlag till de olika delprojekten.
– Delprojekten är väldigt olika varandra och utgår från marinarkeologiska, historiska och etnologiska perspektiv. Men i idén ingår att vi ska följa skeppens livscykel utifrån ett gemensamt ramverk: från det att de byggdes, hur de tjänstgjorde i den svenska flottan, men också vad som hände med skeppen därefter, berättar Leos Müller.
– Ett skepps livscykel avslutas inte med att de ligger på havets botten, tillägger han. Ur ett kulturarvsperspektiv frågar vi oss också på vilket sätt de ställs ut på våra museer idag.
Ambitionen är att forskningsresultaten ska nå en bredare allmänhet via de maritima museerna vilket också är ett uttalat sista led i programmet, och ett moment som Leos Müller hoppas ska kunna växa ännu mer i framtiden.
– Jag skulle vilja påstå att det är detta som gör CEMAS så originellt, hur vi har velat riva väggarna mellan kulturarvs- och museiverksamheten och universiteten, avslutar han.
Läs mer om Den glömda flottan här
Senast uppdaterad: 28 april 2025
Sidansvarig: Historiska institutionen