I min forskning drivs jag av lust. Det skulle därför vara enkelt för mig att besvara frågan om varför jag blev tidigmodern historiker genom att hänvisa till nöjet i att se, känna och lukta på tidigmoderna dokument, som den källromantiker jag (ibland) är. Men det är faktiskt inte därför jag är tidigmodern historiker.

Missförstå mig inte – källorna är underbara, de är grädden på moset och russinet i kakan, och visst klappar hjärtat extra hårt när ett synnerligen välskrivet dokument dyker upp i källhögen med vackra anfanger och klotter i marginalen. Men den verkliga anledningen till att det är just tidigmodern historia jag har fastnat för är att den tidigmoderna historien är så viktig – nej, rentav nödvändig, för att förstå och ifrågasätta vår samtid.
Låt mig förklara.

Jag sökte mig fram som student. Läste internationella relationer, statsvetenskap, nationalekonomi, sociologi, filosofi, socialantropologi, psykologi – jag turistade på humanistisk och samhällsvetenskaplig fakultet och fick på så sätt en bred allmänbildning. När CSN-lånen började tryta ville jag plocka ihop alla dessa kurser till en lärarutbildning och sökte ett ämne som kunde binda samman dem. Så hittade jag till historia. Först i efterhand har jag förstått hur det kom sig att lärarplanerna då lades på hyllan och historieämnet blev prio ett. Ambitionen att förklara hur världen ser ut räckte inte för mig – jag ville också förstå varför. Varför fungerar vårt samhälle som det gör? Varför har vi stater, och varför har vi överlåtit delar av vår beslutanderätt till dem? Varför har vissa medborgarskap och andra inte – varför inkluderar vi somliga och utesluter andra?

Huvudnyckeln till dessa frågor finns i den tidigmoderna perioden. Då formulerades, etablerades eller konsoliderades många av de institutioner som vi idag ser som självklara och oundvikliga i vårt samhälle: den suveräna staten, maktdelningen, medborgarskapet, mänskliga rättigheter, men också rasism, könsmaktsordning, klasstruktur. Samtida forskning om dessa frågor handlar ofta om hur de är beskaffade, men också hur vi – som individer, grupper och genom institutioner – kan hantera dem. Kan vi besvara de frågorna utan att veta varför institutionerna ser ut som de gör?

Det är därför som forskning om den tidigmoderna perioden är nödvändig för oss, här och nu. Historisk forskning kan visserligen vara viktig för sin egen skull – bildning tränar våra mentala muskler, rustar oss för debatter och hjälper oss att formulera vår ståndpunkt. Men för mig handlar historia främst om att ge perspektiv på vår samtid. Historien hjälper oss att ifrågasätta våra förgivettaganden och erbjuder en kritisk blick på vår tids stora utmaningar. På så sätt ger den tidigmoderna historien inte enbart en bakgrund – detta ord, som kommit att undanskuffas till politikens bakgård, styvmoderligt behandlad och näst intill förskjuten från SOU:er, trots att bakgrunden i själva verket är avgörande för att få förgrundens konturer att framträda, för att objektet alls ska bli urskiljbart – utan hjälper oss att formulera nya, skarpare frågor och ge relevanta svar.

För att lyckas med dessa uppdrag – att förstå, förklara och ifrågasätta – behöver forskningen präglas av nyfikenhet, kreativitet och envishet när dess relevans betvivlas, ja, ett slags jävlar-anamma. Vad som är relevant går nämligen inte alltid att säga i förväg. Ibland är det först i efterhand som vi förstår vad det vi undersökte egentligen handlade om, och därmed kan koppla det till samtida diskurser och frågeställningar.

Tidigmodern forskning har alltså höga ambitioner: den kan fungera som katalysator för samhällsförnyelse. Perioden blir inte mindre angelägen av att den tenderar att plockas upp och användas av främlingsfientliga grupper och högerpopulistiska politiker som nationens vagga, med starkt symbolvärde. På så sätt görs den tidigmoderna historien gång på gång hyperaktuell. Utan forskning riskerar den att fyllas med vilseledande innehåll, vilket inte minst aktualiseras av Rysslands pågående anfallskrig mot Ukraina. Det är upp till historiker att motverka sådana försök att förenkla och förfalska bilden av det förflutna.

Tidigmodern historia är livsviktig.