Omslaget till Claes Wahlins avhandling Att anlita översättning – Chaucer, Dryden, Arnold, Pound, utgiven vid Ellerströms förlag, 2020.
Omslaget till Claes Wahlins avhandling Att anlita översättning – Chaucer, Dryden, Arnold, Pound, utgiven vid Ellerströms förlag, 2020. 

Fakultetsopponent: Professor emeritus Andrew Chesterman, Translation Studies Research Community, Helsingfors universitet.

I betygsnämnden: professor Yvonne Lindqvist, Stockholms universitet, docent Cecilia Wadsö-Lecaros, Lunds universitet och professor emeritus Lars Kleberg, Södertörns högskola. Suppleant är docent Ingemar Haag, Stockholms universitet.

Ordförande vid disputationen: Professor Thomas Götselius, Stockholms universitet.

Huvudhandledare: Professor emeritus Anders Cullhed, Stockholms universitet.

Om avhandlingen

Avhandlingen handlar om vilka bevekelsegrunder, normer och restriktioner som omgav dessa fyra författares/översättares verksamhet när de valde sina måltexter. För Geoffrey Chaucers 1300-tal handlar det om källtextens auktoritet, ju högre den var, desto viktigare var det att söka hålla sig nära källtextens språkliga utseende. Samtidigt var det utländska materialet, i Chaucer fall italienska och franska texter vid sidan av de latinska klassikerna, något som fritt kunde användas så länge det gavs en ny poetisk form.

John Drydens 1600-tal fick ta andra hänsyn. Att läsa och skriva hade såväl politiska som personliga konsekvenser. Texter kunde skapa revolutioner, de kunde också sätta myror i huvudet på läsaren till den grad att den mentala balansen rubbades. Den disciplinering av litteraturen – nyklassicismens dekorum – gällde även översättning, som i Drydens fall dessutom användes för att manifestera politiska eller religiösa ställningstaganden.

I mitten av 1800-talet utspelades en långdragen debatt om det rätta sättet att översätta Homeros. Matthew Arnold kritiserar Francis W. Newmans lingvistiskt trogna översättning av Iliaden för att bortse från den grekiska bardens viktigaste kännetecken, dess höga, nobla stil. Som etiskt rättesnöre och föredöme för stora delar av den viktorianska eran var det klassiska Grekland i allmänhet och Homeros i synnerhet ett ideal som enligt Arnold och många med honom inte fick svärtas ned.

Ezra Pounds översättningar har länge och inte utan rätt ansetts radikala och förnyande. Likväl finns det föregångare. Genom att skärskåda hur han översätter – och varför han översätter – den occitanske trubaduren Bertran de Born erinrar jag om hur Pound dels försöker hitta sitt eget poetiska idom och förnya den engelska samtidspoesin, men också med en jämförelse av en tidigare, viktoriansk översättning av Bertran de Born se hur Pound i sin översättningsstrategi alls inte var först.

Digital form

På grund av rådande omständigheter och riktlinjer kring coronaviruset sker disputationen via mötesplattformen Zoom. Publik har möjlighet att delta och även ställa frågor, utan fysisk sammankomst.

Länk till mötet och mötes-ID publiceras här:

Mer information kommer inom kort.

Alla är välkomna!