Hélène Ohlsson, doktorand i teatervetenskap
Hélène Ohlsson.

Opponent: docent Claudia Lindén, Institutionen för kultur och lärande, Södertörns högskola.

Handledare: professor Tiina Rosenberg, Institutionen för kultur och estetik, Stockholms universitet.

Om avhandlingen

Denna avhandling är ett bidrag till skådespelerskans yrkeshistoria. Modern europeisk skådespelarkonst hade sitt genombrott på 1800-talet i och med att populära skådespelerskor bröt upp den klassiska speltraditionen. Skådespelerskan Ellen Hartman (1860-1945) var en banbrytare i denna rörelse. Hartmans karriär undersöks framförallt mellan 1877 och 1898, men även under 1920-talet då hon gjorde en bejublad comeback. Resultaten framhåller att Hartman utmanade könsnormerna för sin tid och bidrog därmed till kvinnans emancipationsprocess i Sverige. Som skådespelerska var Hartman en föregångerska och blev därmed en pionjär för svensk modern skådespelarkonst.

Om Hélène Ohlsson

Hélène Ohlsson är skådespelerska, regissör och manusförfattare, utbildad vid Stockholms universitet och École Jacques Lecoq i Paris. Hon har även varit verksam som lärare i scenframställning.

Abstract

The purpose of the thesis is to examine the diva femininity, career strategies, and acting style of the Swedish actress Ellen Hartman (1860-1945). The aim is to highlight her importance to Swedish theater during the fin-de-siècle. The dissertation is a contribution to the history of actresses and explores her gender performance and diva codes and how they influenced her career strategies and acting style. The analysis is based on Tracy C. Davis’s feminist historiography, Mimi Schippers’s notion of pariah femininity, and Wayne Koestenbaum's concept of diva codes.

Hélène Ohlssons avhandling “
Hélène Ohlssons avhandling “Gudomlig, ingenting mindre än gudomlig!” Skådespelerskan Ellen Hartmans iscensättningar på scen och i offentlighet.

Historical contextualisation, critical imaginativeness, and actors’ embodied knowledge are the methodologies used in the present thesis. The study emphasizes the close interplay of the gendered contexts and structures that framed Hartman’s career strategies, acting style and performance. The conclusion thereby underlines the idea that Hartman as a popular actress challenged the gender norms of her time and contributed to the empowerment of women in Sweden. As an actress, Hartman was a forerunner and thereby became a pioneer of Swedish modern acting.