Annika Berg
Annika Berg är docent och lektor i idéhistoria vid Stockholms universitet. Foto: Annelie Drakman

1930- och 40-talen var en omvälvande tid i Sverige, och det gällde även den psykiatriska vården. Sjukhusvården expanderade kraftigt, och organiserades också om i linje med den nya sinnessjuklagen från 1929.

-Men, lite paradoxalt: samtidigt som sjukhusen byggdes ut och fler människor omhändertogs blev sinnessjukvården, som det hette då, mer öppen. Det blev till exempel möjligt att skrivas ut på försök, och patienterna gavs större möjlighet att förhandla sig till utskrivning, via en särskild nämnd som var tvungen att hantera deras ärenden, säger Annika Berg.

Inte desto mindre utsattes sinnessjukvården för fortsatta ifrågasättanden från olika håll. Psykiatriker anklagades regelbundet för att spärra in människor på lösa och oklara grunder.

Två diagnoser som ofta hamnade i blickfånget här var psykopati och kverulansparanoia.

Kontroversiella och omdebatterade

Diagnosen psykopati var särskilt kontroversiell och omdebatterad. Den byggde på föreställningar om ett brett spektrum av biologiskt grundade störningar i olika gränsland mellan normalitet och egentlig sinnessjukdom. Störningarna, som sågs som känslomässiga snarare än intellektuella, antogs ta sig uttryck i exempelvis homosexualitet, hysteriska anfall, mytomani eller allmän hållningslöshet.

-Det var alltså ett mycket bredare begrepp än det vi idag förknippar med psykopati, och kunde användas för att förklara alla möjliga beteenden. Men det var även på 1930-talet väldigt negativt laddat. Ingen ville bli klassad som psykopat, säger Berg.

Omslaget till Annika Bergs bok De samhällsbesvärliga, utgiven av Makadam förlag 2018.
Omslaget till Annika Bergs bok De samhällsbesvärliga, utgiven av Makadam förlag, december 2018.

Kverulansparanoia å sin sida beskrevs som en sjukdom vars främsta uttryck var ett omåttligt klagande över oförrätter, till exempel genom att skriva brev till olika myndigheter.

-Ett intressant dilemma var att det slags beteende som ledde till diagnosen också var det som krävdes för att komma ut. Det vill säga att skriva till myndigheter och försöka förklara sig frisk. Dessa patienter var inte lika många som de med diagnostiserad psykopati, men deras fall blev ofta ovanligt komplicerade och tidskrävande, säger Berg.

I boken undersöker Berg ett antal fall där patienter kategoriserade som kverulanter eller psykopater förhandlat om utskrivning och friskförklaring med läkare och myndigheter, och då särskilt den så kallade Sinnessjuknämnden.

-Förhandlingsprocesserna sträckte sig ofta över många år. Att närstudera ett antal sådana processer har gett viktiga insikter i hur olika patienter behandlades utifrån föreställningar om till exempel klass, kön och sexualitet, men också många intressanta inblickar i hur patienterna såg på sig själva, säger Berg.

Vad gäller de diagnostiska begreppens historia undersöker Berg denna både längre bakåt och längre framåt i tiden – ändå in i vår tid, där frågan om besvärliga personer och deras utrymme i samhället knappast är mindre aktuell än på 1930-talet.

Boken är utgiven av Makadam förlag, i december 2018.

Om författaren

Annika Berg är docent i idéhistoria och forskar främst om medicinens sociala, kulturella och politiska historia. Hon är just nu i uppstarten av ett tvärvetenskapligt forskningsprojekt om rösträttsbegränsningar i Sverige efter 1921. Hon är även i slutfasen av arbetet med en bok om det svenska biståndets historia, och arbetar dessutom inom ytterligare ett projekt där hon undersöker etiska diskussioner kring fosterdiagnostik.

Mer om Annika Bergs forskning.