Anna Johansson. Foto: Privat.

Vad handlar din avhandling i huvudsak om? 

– Min avhandling handlar om vad barn gör när de skapar teater utan att ha en färdig berättelse eller ett manus att utgå ifrån – och hur detta kan beskrivas som ett ämneskunnande. 

– Det kunnande som är centralt i teaterskapande är att improvisera, samarbeta, växla mellan fiktion och icke-fiktion, och att kunna gå in i och ut ur rollen. Även förmågan att ha ett utifrånperspektiv är viktigt, för att kunna forma en berättelse som är begriplig för en publik. Teaterskapande är en kollektiv aktivitet och ett kollektivt kunnande, där ingen idé kan genomföras utan medspelarnas delaktighet. 

– Avhandlingen bygger på två studier som utforskar barns teaterskapande från olika perspektiv. Jag har både följt en barnteatergrupps arbete fram till en färdig föreställning, och samarbetat med verksamma pedagoger för att få en mer fördjupad syn på barns teaterskapande som ett ämneskunnande.

Hur kom det sig att du valde att fokusera just på detta ämne?

– Som dramapedagog har jag alltid fascinerats av teater som barn skapar själva. Ibland uppstår situationer som känns magiska och jag har länge varit nyfiken på vad som sker i denna skapandeprocess. 

– Jag har även sett bedömning och betygssättning som en utmaning och haft en önskan om att konkretisera innebörden av kunnandet. För att konstruktivt kunna ge feedback och återkoppling till elever, finns det behov av att sätta ord på ett kunnande som till stor del uttrycks i handling. 

Var det något resultat som förvånade dig?

– Jag förvånades över hur oerhört mångfacetterat teaterskapande är. Barnen pendlade mellan att skapa innehållet (som dramaturg), att utforma hur det ska gestaltas (som regissör) och att agera (som skådespelare). Min undersökning gjorde mig ännu mer medveten om detta. Teaterskapande är ett gemensamt historiebyggande som kan jämföras med tekniker som musiker använder i jazzimprovisation – att noga lyssna på varandras spel och bidra med idéer. 

– Något som också förvånade mig, var hur barnen agerade när de uppmanades att bejaka varandras förslag. Då hände det att de på ett inkännande sätt även sa nej till förslag, och att detta bidrog till att utveckla berättelsen vidare. 

Vad var roligast med att göra din studie?

– Det har varit oerhört spännande att få vara med som observatör i den teaterskapande processen och att få samtala med barnen. Jag har fascinerats av hur mycket barnen kan, och hur mycket vi pedagoger har att lära av det kunnande som barnen uttrycker när de kollektivt skapar teater. 

– Genom att observera vad barnen gör har jag, tillsammans med de medforskande pedagogerna, fått syn på ett kunnande som vi inte tidigare formulerat i ord. 

Vad hoppas du att din avhandling ska bidra till?

– Min förhoppning är att avhandlingen ska kunna användas av pedagoger som undervisar i drama och teater – och öppna upp för nya tankar om ”vad” som ska undervisas om. 

– Min intention är att avhandlingen kan användas för att utforma en undervisning där barn ges möjlighet att vara delaktiga i att bestämma, att få pröva sina idéer och att lyssna på varandra. Ett centralt kunnande – inte bara i teaterskapande – är att lyssna in varandra och att fokusera på helheten snarare än på de enskilda idéerna. Jag hoppas att min avhandling kan inspirera och väcka tankar om samskapande även i andra sammanhang. 

Vad har du för planer framöver? Och har din avhandling påverkat dig i någon riktning?

– Närmast i tur blir att undervisa i sommarkursen ”Drama – lek – språk” som hålls här på Stockholms universitet. Och till hösten ska jag vara med på forskningscirklar tillsammans med pedagoger på en kulturskola. 

– Jag hoppas också att få arbeta med fler praktiknära utvecklings- och forskningsprojekt i samverkan med pedagoger, där jag kan använda mig av mina erfarenheter som jag fått från mitt avhandlingsprojekt. Jag längtar efter att få tillämpa mina resultat i praktiken!

Ladda ner Annas avhandling

 

Barns teaterskapande: En ämnesdidaktisk studie av drama och teater i kulturskolan