Jenny Berglund. Foto: Privat.

Jenny Berglund har alltid haft ett starkt intresse för olika former av religionsundervisning, och särskilt för hur minoritetsreligioner som islam i Sverige lärs ut. Hennes fascination ligger i att förstå vad lärare faktiskt gör i sin undervisning – vilka ämnen de lyfter fram, vilka val de gör och hur deras didaktiska beslut formar undervisningen. 

Religion är en oskiljaktig del av samhället, oavsett om man är troende eller inte. Den påverkar allt från våra kulturella uttryck som musik och mat till hur vi klär oss och förhåller oss till sociala normer. I Sverige har vi en tradition att religionskunskapsämnet i skolan ska undervisas gemensamt med alla elever, oavsett vilken religiös tradition de tillhör. Undervisningen ska heller inte ta ställning för en specifik religion eller livsåskådning. Detta skiljer oss från de flesta andra länder där just religionsämnet är ett uppdelat ämne och elever går till det klassrum där deras egen religion undervisas, när det står religion på schemat. 

Trots övertygelsen om att det svenska sättet att undervisa om religion är mest lämpligt, finns ingen forskning som visar att vår metod är bättre än andra på att främja demokratiska värderingar. Detta är något som intresserar Jenny – och att jämföra hur religion undervisas, i och utanför skolan i olika länder, utgör ett stort driv i hennes forskning. 

I din roll som professor – kan du beskriva vad du gör på jobbet?

”Oj! Var ska jag börja? I min tjänst flyter mycket ihop – och det är ibland svårt att veta vad jag gör inom ramen för min roll som professor, och vad som är uppgifter utöver det. Men om jag ska försöka ge en översiktlig bild, så är mitt ansvar formellt uppdelat på 50 procent undervisning och 50 procent forskning. Och inom ramen för de här två blocken gör jag en mängd olika saker.”

”Själva utbildningsdelen är kanske den som är mest konkret och tydlig. Jag undervisar i religionsdidaktik både på grundutbildningen och forskarutbildningen, vilket även inkluderar en del fristående kurser. Grundutbildningarna riktar sig huvudsakligen till studenter som ska bli högstadielärare och gymnasielärare, men en del kurser riktar sig också till befintliga lärare som av olika anledningar vill bättra på sin kompetens i ämnet. Det händer också att journalister och andra grupper anmäler sig till de fristående kurserna – då dessa riktar sig till alla som är intresserade.

När det gäller forskarutbildningarna så är kurserna främst avsedda för IÄD:s och SU:s övriga doktorander, och de genomförs inom ramen för vår forskarskola i islamologi, men även andra utbildningar på avancerad nivå. Tillsammans med Susanne Olsson från ERG anordnar jag också en forskarutbildningskurs inom ramen för USI, som är ett samarbete mellan svenska universitet och svenska forskningsinstitut i utlandet. Syftet med USI-samarbetet är att stärka internationaliseringen inom forskning och utbildning, främja utbytestjänstgöring och bidra till en global samverkan.”

”Inom ramen för min forskning gör jag också en hel del olika saker, och det är väl här det börjar bli svårt att avgöra vad som är jobb och vad som är ”fritid” (eller vad man ska kalla det). En viktig uppgift är förstås att handleda doktorander. Och då är det inte bara doktorander på SU, utan det kan egentligen vara vem som helst, oavsett världsdel, som forskar inom mitt område och som jag har blivit tillfrågad om att handleda. I min roll som professor tycker jag det är min skyldighet att bidra på det sättet.

En annan viktig del av mitt arbete är att söka finansiering för forskningsprojekt, workshops, konferenser och liknande aktiviteter. Det finns många möjligheter till finansiering, och allt är inte svårt att få. Det kräver dock att man håller sig uppdaterad om var medel kan sökas och att man utformar genomarbetade ansökningar. Jag tycker det är viktigt att ha en regelbundenhet i detta, då ett bidrag till en resa, en workshop – eller möjligheten att bjuda in en framstående gästforskare kan ha stor betydelse för de som får ta del av det.

Jenny Berglund, m.fl. vid en EASR-konferens. Foto: Privat.

Jag sitter också med i olika styrelser, kommittéer och andra konstellationer där det kan handla om allt möjligt från att anordna stora internationella konferenser, hålla föreläsningar, arrangera möten eller vara rådgivare och svara på frågor. Jag är till exempel generalsekreterare i EASR, som är en europeisk organisation som har som mål att främja religionsvetenskaplig forskning. Där leder jag arbetet i organisationen. I år var det Göteborgs universitet som ordnade den årliga konferensen, men ansvaret flyttar runt i Europa varje år.

Jag skriver också en hel del artiklar som förhoppningsvis blir publicerade, och mycket, mycket annat. En vanlig '40-timmars-vecka' är sällan något jag får uppleva.”

Är det någon fråga du brinner särskilt för?

”Jag vet inte om jag kan peka ut något särskilt – allt har sin charm på något sätt. Men det här med internationaliseringen har alltid varit viktigt för mig. Och det är något jag tycker vi som institution borde bli bättre på.

Jag skulle vilja hävda att forskning per definition är internationell, även om det ofta kan bygga på lokala prioriteringar så är det ett globalt kunskapsutbyte. Därför är det så självklart för mig att se internationellt på allt vi gör. Jag har svårt för saker när de blir knutna till en plats. Det är inte så världen fungerar för mig.

Att vara med i olika internationella sammanhang tycker jag är roligt. Även om religionsundervisningen ser väldigt olika ut i olika länder så har vi ju liknande utmaningar och kan lära oss mycket av varandra. Jag försöker också göra vad jag kan för att anordna engelska kurser så vi kan knyta fler internationella studenter till oss. Jag önskar att vi hade bättre möjligheter till utbytesprogram inom våra utbildningar. Här finns mycket kvar att göra, både när det gäller att etablera samarbeten med andra universitet och att uppmuntra våra studenter att faktiskt ta kurser utomlands. Jag hoppas att vi tillsammans kan utveckla och förbättra dessa möjligheter. Om vi kan skapa en mer internationell och dynamisk lärmiljö, kommer det att gynna både våra studenter och institutionen som helhet.”