Leif Östman. Foto:Erik Åstrand

Svend Pedersen (1935–2020) var en pionjär inom naturvetenskapsämnenas didaktik och har haft en stor betydelse för utvecklingen av lärarutbildningen från 1980-talet och framåt. För att hedra hans insatser och hans inflytande på en hel generation lärare och forskare, delas Svend Pedersen Lecture Award ut en gång om året. Utmärkelsen tilldelas personer som gjort betydande insatser inom matematikdidaktik och naturvetenskapernas didaktik.

Hur kändes det att få Svend Pedersen Lecture Award? Och vad betyder utmärkelsen för dig personligen?

”Att få ta emot den här utmärkelsen betyder väldigt mycket för mig, på flera olika sätt. Svend har betytt mycket för mig genom åren, och särskilt under min doktorandtid. Han var en av de få som bjöd in mig, lyssnade på mig och verkligen respekterade det arbete jag gjorde. 

Mitt intresse för sambandet mellan natur, miljö och naturvetenskapsundervisning var på den tiden ett ovanligt perspektiv inom fältet. Men Svend trodde på mig och såg värdet i det jag arbetade med. Hans stöd gav mig det självförtroende jag behövde för att fortsätta utvecklas.

Det känns också extra hedrande att få priset när jag ser vilka andra personer som fått det före mig. Jag känner mig stolt och glad över att det jag gjort har varit betydelsefullt – och förhoppningsvis berikande även för andra.”

Vad tycker du är mest betydelsefullt för elevers lärande i naturvetenskap? Något som lärare bör tänka på?

”I dag, med så stort fokus på betyg och internationella jämförelser, är det extra viktigt att eleverna blir berörda av det man försöker lära ut. Alltför ofta ser jag undervisning där eleverna endast engagerar sig instrumentellt; för att få bra betyg, eller för att det förväntas av dem att genomföra dom uppgifter som läraren har gett dem. Detta riskerar att lärande blir väldigt ytligt och konstlat, snarare än att skapa förståelse och engagemang. Ibland är eleverna till och med inte särskilt intresserade av att lära sig, de gör bara som lärarens säger för att få ett bra betyg.

Kunskap fastnar bäst när man är nyfiken och berörd, eftersom det skapar en stark känslomässig koppling till det man ska lära sig. När en ”förundran”, ”fascination” och ”nyfikenhet” uppstår bland eleverna finns en möjlighet att skapa ett verkligt lärande och ett bestående intresse. Förskollärare är ofta väldigt duktiga på att snappa upp dessa signaler, men det är lika viktigt för lärande i alla åldrar. Naturvetenskap erbjuder många företeelser som kan beröra på olika sätt, och det gäller för läraren att ta tillvara på dessa stunder.”

Vad hoppas du att din forskning och ditt arbete ska ha bidragit till? Och vad behöver vi fortsätta satsa på?

”Min ambition har alltid varit att bidra till lärarprofessionens utveckling. Jag har arbetat med skolutveckling i nästan hela mitt yrkesliv, och en stor del av detta arbete har handlat om samskapande tillsammans med engagerade och duktiga lärare. De bär på en enorm kunskap – och utan den skulle inget av detta vara möjligt.

Det är jätteviktigt att kunskap hela tiden hålls levande – att den delas, sprids och får möjlighet att utvecklas igen. En av våra största utmaningar är därför att skapa hållbara former och processer där kunskapen är i ständig rörelse och växer i en kollektiv process som alla kan ta del av.

Forskningen inom naturvetenskap har breddats över åren, och många värdefulla praktiknära forskningsprojekt pågår runt om i landet. Men alla lärare har inte möjlighet att delta i sådana projekt eller ta del av omfattande forskningsrapporter. Därför kan samskapande vara ett bra komplement till att få in mer forskning i undervisningen över tid. 

Samskapande är en mer lättillgänglig form av samarbete där lärare och forskare tillsammans planerar en lektion – ofta inom ett avgränsat område eller utifrån ett särskilt tema. Arbetet kan genomföras både fysiskt och på distans, och gör det möjligt för fler att ta del av forskningsbaserat utvecklingsarbete i sin vardag.

För att sprida detta arbetssätt och göra materialet tillgängligt för fler har vi startat en ideell förening för hållbar utveckling och bygger nu en digital plattform. Här ska lärare kunna ta del av allt material, ge feedback, ladda upp förbättrade versioner och tillsammans skapa en levande kunskapsbank. På så sätt blir utvecklingen inte något som bara stannar hos dem som deltagit i samskapandet – utan blir en kollektiv och långsiktig process där materialet förädlas över tid.

Den här nya formen av samskapande behöver också beforskas. Hur tar lärare emot materialet som laddas upp? Vad händer när de använder materialet? Leder det till att elever lär sig mer? Hur ser en fungerande samskapandeprocess ut? Detta måste vi undersöka vidare för att utveckla arbetssättet och förstå dess effekter ännu bättre.

Vi får inte glömma – att i grunden handlar allt om att hjälpa eleven att finna sin förundran för sitt lärande. Och för att det ska bli möjligt behöver vi skapa bästa möjliga former där lärares och forskares kunskap möts, sprids och utvecklas över tid.”

Är det något som du själv skulle gjort annorlunda eller önskar att du förstått tidigare i karriären? Har du något råd till nya forskare och lärare?

”Jag kanske är lite tråkig, men jag tänker aldrig bakåt – bara framåt. Därför har jag inte ägnat så mycket tid åt att fundera över vad jag borde ha gjort annorlunda. Jag vill istället fokusera på att hinna göra så mycket som möjligt för att bidra till lärarprofessionens utveckling. Allt jag har gjort tidigare har lett mig dit jag är idag, och jag har lärt mig enormt mycket längs vägen. Jag känner mig också oerhört privilegierad som fått arbeta i ett yrke där jag nästan varje dag har fått uppleva en förundran i det jag gör.

Förutsättningarna för att arbeta med forskning som en del av läraryrket ser annorlunda ut idag än när jag var ung. På ett sätt är konkurrensen hårdare nu, men å andra sidan har många nya dörrar och samarbeten öppnats som inte fanns förr. Och man behöver inte vara anställd som forskare för att forska. Det finns många andra sätt att arbeta på för att utveckla undervisningen på vetenskaplig grund.

Det viktigaste rådet till lärare som vill ha långsiktigt engagerade och nyfikna elever är att få dem att känna att du verkligen bryr dig om att de lär sig något. Genom att bygga upp ett förtroendekapital – där du visar omtanke, lyhördhet och låter elevernas förundran få ta plats när den uppstår, oavsett hur eller när – skapar du en stark grund för lärande. Detta är oerhört betydelsefullt och något eleverna inte glömmer i första taget. Alla lektioner kan inte vara roliga, men när eleverna vet att deras nyfikenhet tas på allvar och möts med respekt, då växer både motivationen och tilliten till att lära sig.

Jag tycker också att det är viktigt att vi börjar se läraryrket som ”en” sammanhållen profession, snarare än att dela upp oss i förskollärare, grundskollärare, gymnasielärare eller högskolelärare. I grunden är vi alla lärare med samma uppdrag: att hjälpa elever att förstå vad de ska lära sig och att väcka en förundran som gör dem nyfikna på kunskap. Oavsett vilken ålder våra elever eller studenter har, återkommer i stort sett samma frågor och utmaningar. Om vi kan enas kring detta stärks lärarens röst – och då har vi kommit långt."