Två recensioner av ny arabisk skönlitteratur

Kerstin Eksell, professor emerita i Mellanösterns språk och kulturer, recenserar ny arabisk litteratur av Omaima Abdullah Al-Khamis och Jabbour Douaihy.

Kerstin Eksell är professor emerita i arabiska och semitisk filologi samt litterär översättare från arabiska. Sedan 2013 är hon affilierad forskare i Mellanösterns språk och kulturer vid Institutionen för Asien-, Mellanöstern- och Turkietstudier. Kerstin har sedan några år tillbaka recenserat nyutgiven arabisk litteratur för att göra det lättare för alla att nå fram till den nya arabiska litteraturen genom att bidra med presentationer av valda verk. Här recenserar hon Omaima Abdullah Al-Khamis: The Book Smuggler och Jabbour Douaihy: Printed in Beirut. Karam Brothers Est. 1908.

Omaima Abdullah Al-Khamis: The Book Smuggler

(Masrā al-gharāniq fī mudun al-ʕaqīq (‘Voyage of the Cranes over the Agate Cities’).
Transl. Sarah Enany
Hoopoe 2021

Omaima Abdullah Al-Khamis f.  1966.är en saudisk författare, född 1966. Hon är utbildad i arabisk litteratur på universiteten i Riyad och i Washington och har arbetat som lärare. Hon beskrivs som feminist och människorättsaktivist. Sedan 2010 är hon heltidsförfattare och har tidigare publicerat fyra novellsamlingar och en långlistad roman för IPAF från 2006. Även Boksmugglaren blev långlistad. 

När hon fick Naguib Mahfouz Medalj för arabisk litteratur 2018 höll hon ett långt och hyllat tal i Kairo, där hon bl. a. berättade om sin kärlek till böcker och hur hennes föräldrar väckt hennes intresse för litteratur redan i barndomen. Hon beskriver en lycklig barndom i ett hus med böcker från golv till tak; hur hennes föräldrar satt under jasminträdet i trädgården och läste och skrev. Fadern var historiker och den som etablerade tidningen al-Jazira i Riyad på 1950-yalet, modern var författare, en ” kananeisk palestinier” som hamnat i Najd.

Romanen är typisk för en kultur besatt av språket, litteraturen och skriften. Den är ett encyklopediskt narrativ från arabvärlden i början av 1000-talet, där huvudpersonen smugglar värdefulla böcker genom hela imperiet, från Baghdad, över Jerusalem till Kairo, vidare förbi Qairawan, till Andalusien, från till Cordoba. Den klassiska arabiska litteraturens författare och verk, liksom grekiska översatta verk, staplas upp i ett slags löpande name-dropping.

Författaren drar upp linjerna för en historisk konflikt mellan teologi och filosofi, mellan tro och uppenbarelse å ena sidan och rationalism och fri vilja å den andra. I en modern optik kan den läsas som en programförklaring för individens frihet gentemot auktoritära och korrupta regimer och religiösa myndigheter och samtidigt ett försvar för boklig lärdom och kulturella gränsöverskridanden.

Huvudpersonen Mazid al-Hanafi kommer från den bördiga oasen al-Yamama i Najd, mitt på Arabiska halvön.  Fadern är karavanförare, farfadern en bildad imam som lär Mazid allt om arabisk litteratur och grammatik. Redan som helt ung är Mazid spränglärd, full av citat. Han har en stabil grund i förislamisk poesi och annan arabisk litteratur men hyser också en förkärlek för Aristoteles och andra grekiska vetenskapliga författare som vid det laget finns översatta till arabiska. Mazid växer upp i oasmiljön och plockar dadlar från palmlundarna. Karavanerna passerar på sin väg mellan Yemen och länderna norrut, Syrien och Irak. Mazid längtar efter lärdom som efter gömda skatter. Grekiska översättningar är det han mest traktar efter. Hans första bok är en utgåva om musik av optikern och matematikern Ibn al-Haytham.

Han upptäcker att han kan slå sig fram såsom läs- och skrivkunnig, sådana behövs i många delar av samhället, till exempel inom handeln, och följer med en karavan till Baghdad, kalifatets och lärdomens centrum, den cirkelrunda staden. Mazid hyr ett rum på ett härbärge och blir god vän med Hassan som tillverkar papyri, en omodern vara nu när papper kommit från Kina och revolutionerat bokbranschen.
Varje dag går Mazid till moskén och deltar i diskussionscirklar, särskilt den ledd av den renlärige och konservative shejk al-Tamimi Hanbal. Våldsamma motsättningar präglar diskussionsklimatet, allmänt mellan shia och sunni, samt angående ämnen som antropomorfism, dans och musik, alkohol, världsliga nöjen. Al-Tamimi Hanbal dundrar inte minst mot sofisterna, alltså de grekiska lärda som utvecklade logik och retorik, och vilka påverkat arabisk vetenskap. Han håller rationalismen, idén om den mänskliga förnuftets betydelse, för det värsta tänkbara kätteri.

Mazid blir snart besviken på Baghdad, det är en kall och hård stad trots all lärdom. Kalifen regerar nyckfullt och despotiskt och har soldater och spioner överallt.

En dag hamnar han på en luxuös fest hos en förnäm man. Här lär han bättre känna mutaziliterna och deras rationalism med rötter i grekisk filosofi. De hävdade att människan har en fri vilja och att Koranen är skapad på en viss tidpunkt och inte har existerat på samma tidlösa sätt som Gud. De var ingalunda fritänkare men ansågs ändå vara ett hot mot både världslig och teologisk makt och förföljdes i perioder, eftersom de hävdade människans rätt att förstå och förhålla sig till verkligheten genom att använda sitt eget förnuft, pröva empiriskt och argumentera logiskt för att utveckla vetenskapen. Motsättningen mellan teologi och rationalistisk filosofi var densamma som inom kristenheten. 

Mazids värd Abu-l-Hassan al-Hashimi berättar om hotbilden mot mutaziliterna och motviljan mot grekisk vetenskap. Han förbereder Mazid på att bli ”trana”, en som transporterar en packlår med böcker till olika ställen i kalifatet, till välvilliga mottagare som han ska finna längs vägen, för att säkra att böckerna göms och bevaras ifall kalifen och de sunnitiska sekterna gör allvar av sina hotatt förstöra hela detta kulturarv.

Mazid fraktar en packlår, ett femtiotal böcker, med karavan till Jerusalem. Staden är full av pilgrimer, många av dem kristna. Mazid uppsöker shejken Amr al-Qaysi som inkvarterar honom hos en kristen präst, fader Samaan. Dennes hus är en idyll full av dofter, fågelsång och blommor. Mazid umgås också med den trevliga al-Qaysi-familjen, två flickor och pojken Hamilcar. Den fatimidiske kalifen i Egypten har just bränt ner Heliga Gravens kyrka, vilket väckt stor vrede och sorg bland invånarna och en viss motvilja mot islam.  
Mazid lyckas finna avnämare för några av böckerna, han säljer eller ger bort dem. När han uppfyllt sitt uppdrag så långt möjligt fortsätter han till Kairo. Vi är nu framme vid år 1012.

Metropolen Kairo ger många upplevelser för syn och smak, här finns storslagna byggnader, den breda floden, doftande maträtter. Mazid hittar en liten bostad, ett rum med övervåning, i ett komplex för studenter vid al-Azhar. Där placerar han också böckerna. Bäraren som forslar hans packlår till bostaden är en koptisk präst med kors runt halsen som arbetar för sitt uppehälle. Prästen grips av polisen, korset var inte tillräckligt tungt eller märkt enligt reglerna. Den fatimidiske kalifen tillämpar nitisk diskriminering av kristna och judar.

Hos den förmögne köpmannen Rashid ibn Ali och hans familj får Mazid nya vänner. De delar rationalisternas åsikter, givetvis i största hemlighet. Mazid tillbringar två år i Kairo. Rashids son blir ny ”trana” och anförtros uppdraget att sprida filosofin och böckerna vidare. Mazid extraknäcker som läkare då han är väl förtrogen med Galenus medicinska skrifter vilka sedan länge översatts och kommenterats på arabiska. Det lyckas honom också att träffa självaste Ibn al-Haytham som hålls i husarrest av kalifen. Den berömde optikern demonstrerar sin camera obscura på den vita väggen: man ser en överförd bild av en man utanför hålet i väggen som släpper in ljus.

Men det politiska läget är minst lika dystert som i Baghdad. Kalifen är grym och nyckfull och känd för att klä sig i varghuvud och vargpäls och utföra nattliga satanistiska riter på al-Muqattamkullarna. Överallt finns spioner och soldater, människor är rädda och misstänksamma. Kalifen har förbjudit vindruvor och när texter dyker upp som prisar druvors hälsosamma egenskaper och folk i Fustat (i gamla Kairo) dessutom häcklar kalifen öppet anställer han blodbad på muslimer och kristna; några tusen dör.

År 1014 reser Mazid vidare till Andalusien över Qairawan. Han slår sig ner en tid i kuststaden Almería. Husen speglar sig i vattnet och är prydda med blomsterrika balkonger, hamnen är full av skepp, silkesindustrin betydande. Mazid och hans nye tjänare, berberpojken Ma’in, finner luxuösa rum i den urbana damen Hamdoudas pensionat. Människorna är vänliga och belevade. Dock råder politisk spänning här som överallt i Andalusien dessa år efter den mäktige vesiren al-Mansours död. En av dennes söner, Kayran, håller till i citadellet, spioner och soldater myllrar även här. Den teologiska diskussionen i moskén är på en futtig nivå.

Den firade sångerskan Zahira från Baghdad dyker oväntat upp och gifter sig med Mazid. Hon visar sig vara enkel flicka med stor läslust.

Mazid kallas till citadellet och ställs där inför en äldre förnäm man som kan mycket om böcker. Mannen är, hör och häpna, kalifen Hisham II ibn al-Hakam, han som av al-Mansour undangömts, därpå försvunnit, återfunnits, slutligen dött och begravts. Detta är en fyndig återanvändning av en känd andalusisk berättelse. I historieskrivningen har den gömde kalifen tillskrivits många och vitt skilda öden, bland annat som återfunnen matthandlare i Calatrava. Här får han alltså bli rationalist och humanist och mottagare av ett antal smugglade böcker.

Mazid och Zahira fortsätter till Cordoba där inbördeskrig rasar. De medför ett förseglat brev från kalifen Hisham till umayyadiska släktingar som ska hjälpa honom tillbaka till makten. Mazid och Zahira läser mycket på vägen, bl.a. al-Farabis nyplatoniskt färgade al-Madina al-Fadila.

I Cordoba hyr Mazid ett hus och beger sig till moskén. Här finner han den Resenär han sökt, Bahaa al-Zaman al-Mrouzia: en känd kvinna som leder en teologisk diskussionscirkel. (Kvinnliga teologer är kända även från Damaskus och Mecka.)

I sista avsnittet har Mazid har plötsligt gripits, kastats i fängelse och blivit kvar där sedan månader. Han kommer troligen att släppas fri inom kort. De filosofiska böckerna och huvudpersonernas vidare öden förblir okända. Vi sentida läsare som sitter med facit kan lugna oss med att den rationalistiska filosofin under de följande tvåhundra åren kommer att få en blomstring i just Andalusien, med inte minst Averroës (Ibn Rushd) som berömd Aristoteleskommentator.

Al-Khamis presenterar en lättläst och fängslande panoramaskildring av den arabo-islamiska världen under 1000-talet. Polariseringen mellan det goda och det onda är inte att ta miste på. Härskarna är nyckfulla despoter, teologerna inskränkta fundamentalister, även långt ner i samhället finns listiga och lågsinta personer. Mot dessa står de individualiserade idealisterna: de många bildade imamerna, borgare som papyritillverkaren eller den förmögne köpmannen vilka alla bär den humanistiska kulturen och tron på individens frihet vidare.

Det har säkert varit en överväldigande uppgift att översätta alla (hundratals?) namn på författare och boktitlar. Enstaka missar i texten är förlåtliga: så har grammatikern och poetikexperten al-Jurgani blivit al-Jirgani, den syrisk-arabiske översättaren Hunayn ibn Ishaq har blivit Hanan ibn Ishaq och den grekiska filosofiska riktningen ”sofism” har blivit ”sofisteri” (sofistry, en sekundär delbetydelse). En del felskrivningar kan vara författarens: Den syriske filosofen Yahya ibn Adi hette inte Yahya ibn Uday; inte heller översatte han, så vitt jag vet, Aristoteles Om diktkonsten till arabiska.

Jabbour Douaihy: Printed in Beirut. Karam Brothers Est. 1908

(Tubi’a fī bayrūt, al-Saqi, Beirut 2016.)
Transl. Paula Haydar
Interlink Books 2018. 220s.

Printed in Beirut. Karam Brothers Est. 1908.

Jabbour Douaihy, författare och tillika professor i litteraturvetenskap, avled sommaren 2021. Hans verk hör till de betydelsefulla i samtida libanesisk litteratur. Många har uppskattat hans säkra, lätta stil och hans måleriska tvärsnitt av olika delar av det libanesiska samhället: bergsbyn, krigets Beirut, efterkrigstidens kaos och omstarter. Hans romaner nominerades till flera priser i och utanför arabvärlden.

Den försvunna boken, det stulna manuskriptet, bibliotekets medeltida dyrgrip, den ensamme författarens plitande på evigt manus – boken som artefakt och symbol är en återkommande trop i nutida litteratur. Det är på tiden att någon tagit sig för att behandla ämnet med just Beirut som centrum. Det finns inget annat land i världen med så tät och intensiv bok- och tryckeriutgivning, så många förlag och tryckerier per capita och ett så grundmurat historiskt rykte för tryckfrihet och hotad bokutgivning för författare från andra länder.

Den första tryckpressen i Mellanöstern placerades i ett libanesiskt kloster 1589 och den första tryckta boken var en grammatik med latinsk och syrisk skrift. På 1700-talet anskaffades tryckpressar även för arabisk skrift och från mitten av 1800-talet, under den arabiska renässansen al-nahda, uppstod en marknad för böcker och tidningar som snabbt utnyttjades av de libanesiska förlagen och tryckerierna. De nya universiteten i Beirut, det protestantiska American University och det katolska Saint-Joseph var pådrivande. Handeln med Europa växte och stimulerade ekonomin. Libanons tryckfrihet drog till sig författare från andra arabiska länder, särskilt Egypten.

Vid inbördeskrigets utbrott 1975 hade Libanon flera hundra förlag och tryckerier och trots avbräcken under femton års krig har verksamheten sedan skjutit fart på nytt. Nu finns enligt uppgift ett tusental större och mindre bokföretag i gång. 

När jag själv kom tillbaka till Beirut efter kriget, i mitten av 1990-talet låg centrum i ruiner, varenda byggnad tycktes ha kulhål, trottoarerna var fulla av sprickor och gropar. Men på huvudgatan al-Hamra, bland tomma hus och stängda lyxaffärer, pågick full verksamhet i den stora bokhandeln Antoine i två våningar, liksom i Librairie de Liban i början av Bliss Street intill American University, också i två våningar, och utmed Bliss Street myllrade ännu de många småbutikerna för nya och gamla arabiska böcker. Universitetet självt, härjat och delvis förstört, hade hållit öppet varenda dag under kriget. Inte mindre förvånande var det att upptäcka flera nya bokhandlare och filialer i området – och att en exceptionellt fin litteratur mirakulöst hade uppstått ur blandningen av krig, kaos och historia.

Romanen Tryckt i Beirut försiggår i 2010-talets Beirut några år efter morden på premiärministern Rafiq Hariri och journalisten Salim Kassir medan bussarna ännu bär plakat som påminner om de många kidnappningsoffren från kriget och efterkrigstiden. Det stora företaget Solidère har återuppbyggt centrum, affärer och industri är i gång; samtidigt har israeliska invasioner förstört infrastruktur och hämmat den ekonomiska stabiliseringen, och traditionell libanesisk korruption är fortfarande en aktiv komponent i samhället. 

Romanens huvudperson är den unge poeten och grammatikern Farid Abu Shaar och i handlingens centrum står ett tryckeri i Beirut, Karam & Brothers 1908.  Sinnrikt sammanväver Douaihy trådar mellan den gamla arabiska passionen för språk och litteratur, Libanons anrika tradition av tryckerier och förlag, och den kristna överklassens välstånd och ekonomiska äventyrlighet.

Redan i första kapitlet presenteras platsen och huvudpersonen. Farid går runt på olika förlag i Beirut och försöker väcka intresse för sitt manuskript ”Boken”, handskriven med vacker arabisk skrift, med en blandning av poesi och prosa, och som föreligger i endast ett exemplar. På ett förlag möts han av en redaktör som just skriver den förislamiske poeten Zuhayrs Mu’allaqa-dikt ur minnet med ett pekfinger på skrivmaskinen och växlar font för varje ny rad i dikten, samtidigt som han underrättar Farid om att titeln på dennes bok redan finns som titel på en bok av den franska författaren Maurice Blanchot.

Farid själv har kommit med buss från hemmet i Furn al-Shubbak, ett litet kvarter i södra grannskapet av Ashrafiyyeh i den kristna östra delen av Beirut och romanens handling försiggår mellan Gemmayzeh längst ner mot havet i norr, förbi Saint Josephuniversitet i mellersta Ashrafiyyeh och bakom det uppför backarna – högt upp mot horisonten i öster skymtar Sanninberget. 

Bokens handling kretsar omkring Farids manuskript, hur det stjäls och på mystiskt sätt dyker upp igen i tryckt utgåva. Miljön är bokförlaget, familjeägt och etablerat i början av 1900-talet. Både familj och tryckeri ryms i det stora huset där verksamheten gått från handtryck till digital framställning med hjälp av en enorm Heidelbergpress importerad från Tyskland.

Farid kommer från en by i Bekaa-dalen och lär tillhöra en familj berömd för lärdom och skriftställeri. Som barn identifierar han genast ett par rader från Ibn Zayduns berömda nun-poem (citatet borde ha identifierats i översättningen)) och ger boken igenom talrika exempel på sin litteraturkännedom. I sin totala naivitet och hederlighet och som libanesisk bergsbo kontrasterar han tydligt mot den förmögna och vid behov oetiska boktryckarfamiljen i dennas levantinska miljö.

De flesta aktörer i boken är maroniter: boktryckarfamiljen, Farids familj, en barndomskamrat till Farid som blivit nattklubbsägare. Boktryckarens kompanjon är muslim. Handlingen förs raskt framåt i korta avsnitt och scener där de få huvudpersonerna och därmed fokus växlar från scen till scen.
Douaihy har en karakteristisk stil som han utmejslat till perfektion. Språket är lätt och krispigt, hans personer enkelt gestaltade. En varm humor och en livfullhet i handlingsförloppet är andra komponenter. Liksom i oral berättartradition är själva handlingen bärande på bekostnad av reflektioner, inre monologer och andra modernare metodiska drag.

Nya och gamla arabistnördar kan frossa i härliga detaljer omkring det evigt lockande arabiska alfabetet som lever sitt eget liv.

Den skicklige korrekturläsaren Farid ställs inför många svåra och lockande problem. Bland annat har han fullt upp med att rätta alla skrivfel – den arabiska ortografin kan te sig full av fällor eller, som Farid själv upplever alla dessa dokument (filer) ”som ett ohejdbart hav. Han såg detta hav i sina drömmar – en ocean med grönaktigt vatten och vars höga vågor en stormig dag kröntes inte med skum utan med en tjock massa lingvistiska misstag på toppen.” Att placera tecknet hamza rätt hör till det knepiga, så det förvånar inte att Farids drömhav var bestrött av bokstaven hamza ء : ovanpå alif  أ ,  eller under alif  أ . Där vimlade av reflexiva verb, transitiva verb, direkta objekt och substantiv som fungerade som verb, alla former som speglas i arabisk ortografi med tecken som konsekvent ändrar form beroende på var i ordet de står. 

Tecknen kan var för sig uttolkas som fantasifulla bilder: ayn ( ع) draperat runt sig själv likt Hygieias skål med en orm som slingras sig runt foten, som på apotekstecknet; fa ( ف ) utsträckt på ryggen, halvt odalisk, halvt sjöjungfru med stjärten färglagd i lavendel och grönska runt omkring; och jim (ج ) med benet uppåtsträckt och förgrenat som spindelnät i någon otydbar hieroglyf.

Farid skriver sin egen bok på ett speciellt fint och tjockt paper och använder den eleganta thuluth-stilen i skicklig kalligrafi. Titeln al-Kitāb, ”boken”, står inskriven i sig själv mitt på första sidan: En triangel med bokstaven alif ( ا  ) som ett ben, kāf ( ک  ) som ett annat och bā’  ( ب ) som det tredje. Andra bokstäver är inskrivna i detta fält: lām ( ل  ) och tā’ ( ت   )… utan att förglömma de diakritiska tecknen som de korta vokalerna kasra och fatha och sukūn- tecknet för vokallöshet.

Medan tryckeriet ännu arbetade med handtyper hade kalligrafen preparerat hyllor där de olika typerna placerats så att de skulle vara lätta att finna, till exempel solbokstäverna på översta hyllan såsom  dāl  د , dhāl  ذ , ṣād  ص , ḍād ض , och i parallella lådor på hyllan under månbokstäverna såsom ḥā’  ح , khāf   خ  , mīm م  ,  hā’   ه.
Kanske Librairie de Liban som experimenterar med pedagogiska läromedel kan låta framställa ett litet arabiskt handtryckeri för nostalgiska filologer?

Text: Kerstin Eksell