Inre Mongoliet är ett viktigt minoritetsområde i Folkrepubliken Kina, men har inte fått samma uppmärksamhet i Väst som Tibet och Östturkestan (Xinjiang). Samtidigt har samhällsutvecklingen Inre Mongoliet sedan Folkrepubliken Kinas upprättande år 1949 mycket gemensamt med dessa områden.

Inre Mongoliet, med sina 1,17 miljoner kvadratkilometer, utgör 2/5 av det mongoliska området. Uppdelningen av det etniska Mongoliet i tre delar – (det självständiga) Mongoliet, Inre Mongoliet (i Folkrepubliken Kina) och Burjatien (i Ryska federationen) tog sin början i politiska förvecklingar under 1600-talet. I Inre Mongoliet finns en officiell etnisk mongolisk befolkning som är större än den i Mongoliet, drygt 4 miljoner, i jämförelse med drygt 3 miljoner i Mongoliet. Redan vid sekelskiftet 1900 blev dock han-kineserna den största gruppen i området och de etniska mongolerna utgör för närvarande c:a 17 % av befolkningen i Inre Mongoliet. 

Efter 1949 har centralmaktens (läs: det han-kinesiska) språkliga och kulturella inflytande stärkts, och under en del av Kulturrevolutionen (1966-1976) var Inre Mongoliet i praktiken avskaffat som administrativ enhet. Efter återupprättandet har dock det mongoliska språkets och den mongoliska kulturens ställning ytterligare försvagats, och under senare år har assimileringstendenserna stärkts än mer. 

Joakim Enwall är professor i kinesiska vid Uppsala universitet. Han disputerade på en avhandling om miaoskriftens historia och har sedan arbetat med flera etniska minoritetsspråk i Kina: miao, mongoliska, tibetanska och uiguriska.