Opponent: Martin Gunnarson, docent och lektor vid Södertörns högskola

Maria Björklund. Foto: Niklas Björling.

Du beskriver i din avhandling hur den psykiatriska vården i Sverige har genomgått en kraftig omvandling under de senaste 30 åren. Har vår kunskap om detta område förändrats i lika hög utsträckning anser du?

- Även om den psykiatriska heldygnsvården förändrats mycket vad gäller geografiska lägen, antal platser och vårdtider så finns det många arv kvar från äldre tiders psykiatri. Det går inte att säga att vi gått från en punkt till en annan, utan både nya och gamla ideal har omväxlande och med ny kraft vunnit mark under olika tider i psykiatrins historia. Observation, samtal och medicinering är exempelvis fortfarande aktuella metoder och behandlingar, men vad som framförallt har kommit att betonas allt mer idag är patientens egna önskemål och delaktighet i sin planering av vården.

Var det något av det du fann under arbetet med avhandlingen som förvånade dig?

- Jag blev förvånad av det starka stöd som fanns patienter emellan. Tidigare forskning jag läst betonade istället avstånd mellan patienter. I min studie framkommer att medpatienter många gånger fungerade som en underlättande emotionell avlastning, som vänner och samtalspartners i en svår och långtråkig vardag.

Vad i din avhandling tycker du är av störst vikt att psykiatrivården får kännedom om?

Psykiatri och pastoral makt: En etnologisk studie av samtida psykiatrisk heldygnsvård av Maria Björklund.

- Jag tror att psykiatrin vet om de främsta brister och svårigheter med den här typen av vård. Men det kan vara bra för dem att få fortsatt förståelse för att samtal, tillgänglighet och uppmärksamhet är starka önskemål från patienternas sida och det som kan göra att de känner sig mindre ensamma och oroliga i den här typen av vård. Det kan nog också vara bra att inte låsa sig kring idén om delaktighet i sin egen vård enligt vissa mallar. Det personcentrerade idealet bör nyanseras på så sätt att man skapar sig en förståelse för att det också kan handla om en önskan av att just inte vara delaktig, att lämna beslut åt någon annan. Det handlar om att vara lyhörd för vad ideal om frihet och delaktighet betyder för varje enskild patient. Ytterligare en aspekt som jag tror att psykiatrin bör arbeta med är att minska avståndet mellan heldygnsvården och den öppna psykiatrin.

Om avhandlingen

Det är snart 30 år sedan de sista stora mentalsjukhusen stängdes ner. Från att ha bedrivits i stora komplex är den psykiatriska heldygnsvården idag decentraliserad och kraftigt nedskuren till förmån för öppnare former av psykiatrisk vård. Idag är det endast de allra sjukaste som vårdas inom psykiatrisk heldygnsvård. Platserna är få och vistelsen idealt sett kortvarig. De psykiatriska heldygnsvårdsavdelningarna utgör på så sätt tillfälliga platser avsedda för att stabilisera och behandla akuta psykiatriska besvär.

Utifrån ett omfattande etnografiskt material ger den här etnologiska avhandlingen inblick i vardagsliv och maktrelationer vid en avdelning för psykiatrisk heldygnsvård. Observationer och intervjuer med patienter och personal ligger till grund för detaljerade beskrivningar och analyser av platsen med dess olika rum, tidsdimensioner och vårdmetoder och sociala relationer som belyser de komplexa sätt på vilka makt utövas, utmanas och omförhandlas.

I avhandlingen diskuteras balansen mellan autonomi och autonomibegränsningar, vilket utgör en grundläggande problematik inom vård och omsorg, inte minst den psykiatriska. Denna balans ställs på sin spets i ett samhälle där patienters självbestämmande kommit att betonas alltmer. Centralt för den psykiatriska heldygnsvården är att personalen ständigt måste balansera mellan att främja patienters delaktighet och autonomi och samtidigt begränsa dessa aspekter i syfte att främja hälsa. Genom att begreppsliggöra vardaglig ”omsorgsmakt” i termer av pastoral makt, undersöker studien hur vården hanterar detta dilemma.

Länk till avhandlingen i DiVA

Läs mer om Maria Björklund och hennes forskning