Redan titlarna, "Under rådande omständigheter. En etnologisk studie om det offentliga rummet i Stockholms innerstad under coronautbrottet våren 2020" (Eva Danielssons kandidatuppsats) och "På gatan i pandemins värld. En etnologisk studie av tio kvinnors levda erfarenhet av stadsrummet under coronapandemin" (Erika Zinders magisteruppsats), slår an den ödesmättade ton vi kommit att bli så bekanta med under det senaste halvåret.

Något i vår dagliga tillvaro är omisskännligt annorlunda, och samtidigt övergår denna delvis nya verklighet förvånansvärt snabbt i ... ja, vardag.

Sällan har studenter möjlighet att utföra sina uppsatsarbeten inifrån så omvälvande samhällsförändringar som nu, men Eva och Erika grep verkligen möjligheten när den gavs.

Eva Danielsson. Foto: privat.

Vad var det som fick dig att välja just detta ämne för din uppsats?

Eva Danielsson: När perioden för uppsatsarbetet sammanföll med coronautbrottet, där normerna för vårt sociala samspel ändrades från den ena dagen till den andra, var valet givet. Jag visste också att jag gärna ville jobba med observation som metod, dvs försöka fånga det som händer här och nu och inte låter sig bevaras på annat sätt. Utifrån den ambitionen var också detta ämne helt rätt.

Erika Zinders: Jag har sedan tidigare ett intresse kring stadsplanering och människors rörelse i städer. När pandemin slog till med full kraft förundrades jag av de bilder på öde stadsgator och nedstängda butiker som kablades ut i media. Jag ville veta mer om hur staden ändrat skepnad och hur människor upplevde det hela.

Erika Zinders. Foto: Rana Van Pellecom.

Var det något som överraskade dig under ditt arbete med uppsatsen?

D: En förtröstansfull insikt är att så så gott som alla slöt upp och på olika sätt försökte anpassa sig efter den nya situationen. Jag hade trott att regleringar och osäkerhet kanske skulle skapa viss irritation och ilska, men det noterade jag inte. Snarare pragmatism parat med ömsint överseende när någon bröt mot de hastigt införda nya reglerna. Här tror jag att attityden och agerandet redan nu ändrats något, men jag gjorde alltså fältarbete i april när situationen var helt ny.

EZ: Den starka pliktkänslan som kvinnorna gav uttryck för. Det var också lite överraskande hur pandemin blev en del av stadsrummets vardag och något man vande sig vid.

Vad, enligt dig, är den viktigaste nya kunskapen som ditt uppsatsarbete synliggjort?

ED: Jag skulle kanske inte säga ”ny” kunskap, snarare en bekräftelse på att den svenska tilliten lever i högsta välmåga, åtminstone i de vardagliga miljöer jag studerade. I media debatterades den svenska coronastrategin och åsikterna gick isär, men i det offentliga rummet försökte de flesta efter bästa förmåga leva efter påbuden och på ett så smidigt sätt som möjligt samarbeta med sina medmänniskor.

EZ: Det är framförallt två insikter. För det första, hur känslorna som pandemin väckte bidrog till att stadsrummets vardagsmiljöer laddades om. För det andra, hur Folkhälsymyndighetens rekommendationer och människors rädsla för viruset organiserades rumsligt.

Har du någon gång under arbetets gång ångrat att du valt ett så samtida uppsatsämne?

ED: Nej. Även om det är svårt att lyfta blicken och utan ett historiskt facit säga något om en vardag som pågår här och nu är det samtidigt spännande att dokumentera denna tid. Jag genomförde fältarbete i april, skrev uppsatsen i maj och lade fram den i juni. Redan nu i augusti, när kurvan över avlidna planat ut, har jag nästan glömt den osäkerhet som rådde i april när kurvan ökade brant och det inte alls kändes tydligt hur utvecklingen skulle fortsätta.

EZ: Inte alls!

Hur tror du att du kommer att se på din uppsats om fem år?

ED: Som ett tidsdokument där perioden då jag skulle skriva min kandidatuppsats i etnologi råkade sammanfalla med en av de mest omvälvande perioderna i vår samtidshistoria. Min uppsats ger en minnesbild av hur situationen såg ut medan vi fortfarande levde i ovisshet. Rent personligt ser jag fram emot att få jämföra den med all forskning om coronautbrottets inverkan på samhällsutvecklingen som pågår för fullt 2025.

EZ: Som en liten inblick i en av vår tids mest märkliga stunder. Det ska bli spännande att plocka upp uppsatsen ur byrålådan om fem år och läsa den med ett filter av all den nya kunskap vi kommer ha om vad som hände de här märkliga månaderna våren 2020.