Jessica Sjöholm Skrubbe och Per Hedström. Foto: Bildningsmagasinet Anekdot.

I programmet skildrar Jessica Sjöholm Skrubbe hur kvinnor sedan 1860-talet hade tillgång till konstutbildning, men att skulptörsyrket inte ansågs lämpligt för kvinnor eftersom det var hårt och smutsigt. Om en kvinnlig konstnär gifte sig förväntades hon ägna sig åt hus, hem och barn istället för konsten. Men Sigrid Blomberg förblev ogift och levde istället med författaren Sigrid Leijonhufvud. De kvinnliga konstnärerna kunde stötta varandra, genom nätverk som föreningen Nya Idunn (bildad 1885), i vilken Sigrid Blomberg var engagerad.

Sigrid Blomberg var dotter till en godsägare och började på tekniska skolan för att utbilda sig inom träsmide, men upptäckte sin talang för att modellera och bytte till Konstakademien. Hon blev färdig med sin utbildning 1898. Hennes fokus låg vid sakral konst, men konstnärsbanan avslutades i början av 1910-talet då hon drabbades av en ögonsjukdom.

Jessica Sjöholm Skrubbe berättar att verket Bebådelsen var välkänt, omnämndes i dagspressen och reproducerades i mindre format i terrakotta till människors hem.

Men kanske kan reproduktionen ha bidragit till att skulpturen värderats lägre i konsthistorieskrivningen, säger Sjöholm Skrubbe. Samtidigt skrivs i samtiden försvarstal för reproduktionen, för att konsten ska kunna bli demokratisk.

En sensuell skildring

I verket håller Maria händerna vid bröstkorgen, sluter ögonen och munnen är aningen öppen, medan hon vänder sig uppåt mot något ovisst, något som kan tolkas sensuellt säger Sjöholm Skrubbe. Men statyn har också historiskt tolkats som en bild av ideal kvinnlighet, renhet eller naturlig moderlighet. Eftersom statyn inte skildrar Maria bebådelse som den brukar skildras i konsten så blir den mer öppen för tolkningar, förklarar Sjöholm Skrubbe. För Sigrid Blomberg var det viktigt att hennes konst inte skulle tolkas som ett specifikt kvinnligt uttryck.

Hör hela avsnittet av Verket här