Kjell Espmark. Foto: Rickard L. Eriksson / Svenska Akademien

Efter studier vid Stockholms högskola (från och med 1960 Stockholms universitet) disputerade Kjell vid samma lärosäte för doktorsgraden 1964. Avhandlingen Livsdyrkaren Artur Lundkvist. Studier i hans lyrik till och med Vit man, byggd på grundliga arkiv- och källstudier, presenterar den unge Lundkvists lyrik mot en bred internationell fond. Den frilägger minutiöst den idéhistoriska bakgrunden till den tidiga svenska lyriska modernismen under rubriker som “Den proletära revolutionen”, “En dionysisk livskänsla” eller “Tekniken och livet”, samtidigt som den lägger en rad stilistiskt-analytiska aspekter, förankrade i epokens många ismer (expressionism, surrealism m.fl.), på Lundkvists sex första diktsamlingar.

Disputationen följdes omgående av docentur, och efter bara några år (1970) var Kjell framme vid nästa stora monografi, Harry Martinson erövrar sitt språk. En studie i hans lyriska metod 1927–1934. Den undersökta genren och perioden är som synes densamma, men av underrubriken framgår Kjells litteraturvetenskapliga nyorientering i riktning mot poetiska tekniker eller  “lyrisk metod”. Den får ett närmaste grandiost genomslag i de bägge studiesamlingarna Att översätta själen. En huvudlinje i modern poesi: från Baudelaire till surrealismen (1975) och Själen i bild. En huvudlinje i modern svensk poesi (1977). Genom bägge böckerna frilägger Kjell en rad tekniker, typiska för den lyriska modernismen, att finna ett språk för själen eller - i mer precisa termer - att projicera mentala föreställningar och impulser på materiella scenarier. Dessa arbeten, vilka hör nära samman med varandra, omvittnar både en häpnadsväckande överblick på den moderna poesins område och en eminent textanalytisk känslighet.

Att översätta själen och Själen i bild var Kjells främsta meriter för den professur i litteraturvetenskap han efter Örjan Lindberger tillträdde 1978. Fram till dess, ungefär, bildade etablerade metoder för närläsning och komparation ett slags ram för hans arbeten, men från och med det sena 1970-talet kom han – i livlig och kreativ dialog med framför allt de yngre forskarna och doktoranderna på institutionen – att inarbeta hermeneutiska frågeställningar och intertextuella perspektiv i sin forskning. Det blir tydligt i monografin Resans formler. En studie i Tomas Tranströmers poesi (1983) och uppsatssamlingen Dialoger (1985). Också Kjells inträde i Svenska Akademien 1981 skulle visa sig produktivt för hans forskning, så i (den till flera språk översatta) Det litterära Nobelpriset. Principer och värderingar bakom besluten (1986).

Under två decennier ansvarade Kjell för ett särskilt seminarium på institutionen ägnat lyrisk modernism, av stor betydelse för ett femtontal doktorsavhandlingar initierade, sammanställda och examinerade under hans egid. Han tog också påfallande många initiativ till inbjudningar av såväl svenska litteraturkritiker och författare som internationella spetsforskare till institutionen. Åren före och framför allt efter sin pensionering 1995 kom Kjell att ägna sin huvudsakliga energi åt en svit diktsamlingar och romaner som måste räknas till de bestående insatserna inom svensk litteratur decennierna runt millennieskiftet, en insats som emellertid faller utanför dessa minnesord.

Därtill var Kjell styrelseledamot i Sveriges författarfond 1975−83 och ledamot av Kungliga Dramatiska Teaterns styrelse 1991−96. Med en närmast makalös arbetskapacitet ledde han arbetet i Svenska Akademiens Nobelkommitté under sjutton år, 1987–2004, en uppgift som låg till grund för ytterligare arbeten om det litterära nobelpriset: Litteraturpriset. Hundra år med Nobels uppdrag (2001) jämte Nobelpriset i litteratur – ett nytt sekel (2021).Till hans senare arbeten av litteraturvetenskapligt intresse får räknas återkomsten till Martinson i Harry Martinson – mästaren (2005), den eleganta memoarboken Minnena ljuger (2010, bland annat med återblickar på institutionen från sextio- till nittiotal) och den inkännande porträttskissen av hans namnkunnige föregångare vid Stockholms högskola Martin Lamm, professor i litteraturhistoria med poetik 1919–45, Martin Lamms ögonblick (2018). I den uppslagsrika essäsamlingen Albatrossen på däcket, slutligen, möts poeten och professorn genom en serie betraktelser över ämnen som självkommentarer, nyckelromaner och - med titeln på en av essäerna - “Dikt och forskning”.

Som romanförfattare var Kjell underfundig, som poet empatisk, som textanalytiker knivskarp, som handledare älskvärt nitisk och som vän, för de av oss som kom att lära känna honom privat, allt öppnare och lättsammare med åren. I Nobelkommittén hade han världen som arbetsfält och som skönlitterär författare ett oeuvre under uppbyggnad som blev allt viktigare för honom, men varje gång vi sågs under senare år var han fortsatt nyfiken på forskningen vid vår institution, den profilering ämnet hade fått hos oss och de avhandlingar som varit uppe för disputation.

Nu är han borta. Vi sörjer en lärare, kollega och vän, djupt och innerligt saknad.

Anders Cullhed, professor emeritus i litteraturvetenskap vid Institutionen för kultur och estetik, Stockholms universitet