Blir du näthatad i ditt arbete?

Är du senior lärare/forskare, tillhör en minoritet, och är verksam inom humaniora eller samhällsvetenskap? Syns du dessutom någorlunda regelbundet i sociala eller traditionella medier? Då uppfyller du alla kriterier för att bli näthatad, skriver Kristina Widestedt som på uppdrag av Centrum för universitetslärarutbildning, CEUL, sammanfattat en ny enkätstudie som genomförts vid finska lärosäten om hat och trakasserier på nätet.

Är hot och hat en del av ditt arbete? Larma! Foto: Iuliia Sutiagina © Mostphotos
Är hot och hat en del av ditt arbete? Larma! Foto: Iuliia Sutiagina © Mostphotos

Detta är, i grova drag, slutsatserna av en enkätstudie om näthat och näthot som sänts ut till ett slumpmässigt urval av hälften av alla lärare och forskare vid Finlands fem största universitet. 2492 personer, drygt 40 procent av dem som fick enkäten, besvarade hela frågeformuläret, som omfattade frågor om såväl deras erfarenheter av näthat som deras medienärvaro och arbetsmiljö. Deras svar analyserades med statistiska metoder av fem forskare, som presenterat studien i en artikel i tidskriften Higher Education.

Studien utgår ifrån fyra hypoteser, där den första postulerar ett samband mellan synlighet i medier och utsatthet för trakasserier online. I likhet med tidigare forskning både inom och utanför akademiska miljöer bekräftar studiens resultat denna hypotes: att synas i den mediala offentligheten innebär ofta också att man hamnar i skottgluggen för hat och hot online. Det tycks knappast förvånande, då det är genom medieframträdanden som universitetslärare och forskare blir synliga, namngivna och därmed kontaktbara för en större allmänhet än kollegor och studenter. Mer uppseendeväckande är kanske att förövaren i nästan 20 procent av fallen var en kollega i den utsattes arbetsgrupp på det egna universitetet. Trots – eller på grund av – detta var toleransen för näthat och näthot stor: knappt en av fem utsatta rapporterade det inträffade till chef/arbetsgivare eller polis, även om de mottagit hot om våld.

Enligt studiens andra hypotes finns signifikanta skillnader i det psykiska välbefinnandet på arbetsplatsen mellan dem som utsatts för nättrakasserier och dem som inte gjort det. Även detta bekräftas av resultaten: de utsatta uppgav att de kände högre nivåer av psykiskt obehag, lägre tillit och mindre socialt stöd på arbetsplatsen. De som näthatats av en kollega i den egna arbetsgruppen angav även i större utsträckning olika PTSD-symptom och upplevde att nättrakasserier påverkade deras dagliga arbete negativt.

Studiens tredje och fjärde hypoteser var kopplade till en experimentell del av studien, som undersökte hur respondenterna uppgav sig reagera om en kollega skulle utsättas för ett dödshot online efter att ha uttalat sig i en intervju. Här bekräftade resultaten hypotesen att ett presumtivt dödshot mot en nära kollega väckte starkare obehagskänslor och krav på motåtgärder än ett dödshot mot en obekant person inom samma forskningsfält. Hypotesen att respondenterna skulle reagera starkare om de instämde i de uttalanden den hotade personen gjorde i intervjun, än om de inte gjorde det, kunde dock inte bekräftas. Artikelförfattarna drar slutsatsen att grupptillhörighet inom akademin baseras på närhet snarare än åsiktslikhet, vilket är en viktig skillnad i förhållande till de åsiktsbaserade gruppgemenskaper som förekommer på sociala medier.

I sin diskussion av resultaten behandlar författarna huvudsakligen det hårda samtalsklimat som råder i sociala medier, och kopplar detta till kraven på universitetslärare och forskare att engagera sig i offentliga sammanhang. De förespråkar hårdare lagstiftning för sociala medieplattformar, med krav på aktiva åtgärder mot användare som uttrycker hat och hot. Vidare önskar de att tröskeln för vad människor i allmänhet tolererar på sociala medier sänktes, och nättrakasserier togs på större allvar av både allmänhet och rättsinstanser. Slutligen fokuserar de på universiteten som arbetsplatser, och lyfter fram det faktum att de som uttrycker näthat och näthot ibland ingår i de utsattas egen arbetsgemenskap. Detta orsakar såväl psykiskt lidande som svåra arbetsmiljörelaterade problem, menar författarna. Därför efterfrågar de stärkta administrativa och tekniska rutiner för hanteringen av nättrakasserier, och inte minst ett större mått av kollegialitet och civilkurage i akademikerkollektivet.

Kommentar: Är näthat ett allmänt medieproblem eller ett mer specifikt arbetsmiljöproblem? För oss som arbetar i den högre utbildningssektorn är det nog tyvärr mer av det senare. Detta är en aktuell fråga, som även belystes vid ett seminarium som SULF höll i Almedalen i somras. Där redovisades en delrapport om hot och hat mot forskare och lärare i svensk högskolesektor under år 2021, med enkätdata från 2995 respondenter som samlats in av Nationella sekretariatet för genusforskning vid Göteborgs universitet. Undersökningen är den första på nationell nivå i Sverige av forskares och lärares utsatthet för hot och trakasserier. Den skiljer sig från den finska studien i Higher Education genom att inte fokusera specifikt på näthot, men då undervisning och annan akademisk verksamhet var övervägande nätbaserad under den period SULF-undersökningen gäller, är det i praktiken nättrakasserier och näthot som avses. Man kan i korthet konstatera att resultaten av de båda undersökningarna stämmer relativt väl överens. Den svenska undersökningen tyder dock på att kvinnor är mer utsatta än män, att hotfull e-post är den vanligaste formen för trakasserier, samt att de vanligaste förövarna är studenter eller kollegor vid samma lärosäte.

Vi har i ett tidigare nummer av AHF (red. anm. nyhetsbrevet Aktuell högskolepedagogisk forskning) skrivit om obenägenheten att anmäla, något som återkommer i både den finska studien och i SULF:s undersökning. Vad gäller konsekvenserna av att utsättas för hot och hat pekar SULF:s undersökning på att olika former av självcensur är en vanlig reaktion. En rädd forskare är en tyst forskare, för att dra saken till sin spets. Detta kan innebära att vissa forskningsområden eller frågeställningar väljs bort av rädsla för hat och hot. I förlängningen medför det allvarliga problem för den fria vetenskapens roll i samhället och för demokratin.

Så, vad kan vi göra? Prata om det, brukar vara standardsvaret. Här skulle jag vilja lägga till: Larma! Ur ett arbetsmiljöperspektiv är det viktigt att lyfta fram att en majoritet av respondenterna i SULF:s undersökning inte känner till om deras lärosäte har en handlingsplan för utsatthet för brott eller obehagliga händelser. På Stockholms universitets medarbetarwebb finns en sådan handlingsplan i form av en checklista vid hot via e-post och sociala medier. Här får vi medarbetare tydliga anvisningar om vilka instanser som ska kontaktas, och tips om vart vi kan vända oss för att få råd och stöd i samband med medieaktiviteter. Använd den om du eller en kollega blir utsatt, och låt oss hjälpas åt att göra detta dolda arbetsmiljöproblem synligt!

TEXT
Kristina Widestedt, Institutionen för mediestudier
 

Hot och hat mot forskare och lärare i svensk högskolesektor

Därför anmäls inte sexuella trakasserier på universiteten

Checklista vid hot via e-post och sociala medier

"Hate and harassment in academia: the rising concern of the online environment"

 

Mer Aktuell högskolepedagogisk forskning


Fakta 

Denna artikel har tidigare publicerats av Centrum för universitetslärarutbildning på dess webbsida (19 okt. 2022) och i dess nyhetsbrev Aktuell högskolepedagogisk forskning nr 6|2022 som gick ut den 27 oktober 2022. 

Studien: Oksanen, A; Celuch, M; Latikka, R; Oksa, R; Savela, N (2022). Hate and harassment in academia: the rising concern of the online environment. Higher Education (2022) 84: 541-567.

Nyckelord: online-miljö, sociala medier, internet, näthat, näthot, nätmobbing, medier, universitet, hälsa på arbetsplatsen