Vad är trakasserier, sexuella trakasserier och kränkande särbehandling?

Trakasserier definieras i diskrimineringslagen (SFS 2008:567) som ett uppträdande som kränker någons värdighet och som har samband med någon av diskrimineringsgrunderna kön, könsöverskridande identitet eller uttryck, etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, funktionsnedsättning, sexuell läggning eller ålder.

Trakasserier kan vara när en person utsätter en annan för till exempel uttalanden om dennes utseende eller beteende. Det kan också handla om texter, bilder eller gester som anspelar på någon av diskrimineringsgrunderna och som upplevs som kränkande och oönskade. Någon kanske till exempel uttalar sig på ett nedvärderande, förlöjligande eller generaliserande sätt om ”kvinnliga”, ”homosexuella” eller ”asiatiska” egenskaper.

Trakasserierna är särskilt allvarliga när någon överordnad, till exempel en chef, handledare eller lärare, trakasserar en person i beroendeställning, till exempel en anställd eller en student.

Det är den som utsätts som avgör vad som upplevs vara kränkande. Ett beteende kan alltså uppfattas som trakasserier av en person medan en annan inte alls upplever det så. Den som trakasserar måste också ha insikt om att beteendet är oönskat och kränkande. Därför är det viktigt att den som upplever sig som utsatt säger ifrån. Ibland är det dock uppenbart att personen som trakasserar borde ha förstått att den gör sig skyldig till ett oönskat beteende och då behövs inget klargörande för att det ska bedömas som trakasserier. 

Sexuella trakasserier definieras i diskrimineringslagen (SFS 2008:567) som ett uppträdande av sexuell natur som kränker någons värdighet. Det kan handla om oönskade beröringar, tafsningar, skämt, förslag, blickar, bilder eller jargonger som är sexuellt anspelande och som upplevs som kränkande.

Både kvinnor och män kan bli utsatta för sexuella trakasserier och både kvinnor och män kan utsätta andra för sexuella trakasserier. Men det vanligaste är att män utsätter kvinnor. Trakasserierna är särskilt allvarliga när någon överordnad, till exempel en chef, handledare eller lärare, trakasserar en person i beroendeställning, till exempel en anställd eller en student.

Det är den som utsätts som avgör vad hon eller han anser vara kränkande. Ett beteende kan alltså uppfattas som sexuella trakasserier av en person medan en annan inte alls upplever det så. Den som trakasserar måste också ha insikt om att beteendet är kränkande och därför är det viktigt att den som upplever sig som utsatt säger ifrån. Ibland är det dock uppenbart att den som trakasserar borde ha förstått att han eller hon gör sig skyldig till ett oönskat beteende och då behövs inget klargörande för att det ska bedömas som sexuella trakasserier.

I alla organisationer förekommer tillfälliga meningsmotsättningar, konflikter och samarbetssvårigheter men kränkande särbehandling – eller mobbning – handlar inte om sådana tillfälliga konflikter.

Kränkande särbehandling definieras som återkommande klandervärda eller negativa handlingar som riktas mot enskilda personer och som kan leda till att den som utsätts hamnar utanför gemenskapen (AFS 1993:17). Det kan till exempel handla om medvetna förolämpningar, nedvärderande bemötande, utfrysning, undanhållande av information, förföljelse eller hot.

När kränkande särbehandling förekommer riskerar såväl enskilda personer som hela arbetsgrupper att påverkas negativt, både på kort och på lång sikt. Den som utsätts för kränkande särbehandling riskerar fysisk och psykisk ohälsa, minskad självkänsla, lägre arbetseller studieprestationer. Konsekvenser för arbetsgrupper kan vara minskad effektivitet, personalomsättning eller sjukfrånvaro.

På denna sida