Små spår av språk
Det går fort när adopterade barn tappar sitt första språk. Men små rester finns kvar i hjärnan. Intervju i Språktidningen med forskarna Niclas Abrahamsson och Gunnar Norrman vid Centrum för tvåspråkighetsforskning.
Inte i något annat land har adoptioner varit lika vanliga som i Sverige. Sedan starten 1969 har omkring 60 000 barn adopterats från andra länder. Det är den högsta siffran i världen, sett till antalet invånare. I nästan alla dessa fall har barnet fått byta språk, eftersom de svenska adoptivföräldrarna inte har behärskat barnets första språk – det språk som barnet talade eller hörde under sin tid i ursprungslandet.
– Denna språkförlust har ett väldigt snabbt förlopp. Inom några månader förlorar barnet sitt förstaspråk och börjar lära sig svenska, säger Niclas Abrahamsson, som är forskare och föreståndare för Centrum för tvåspråkighetsforskning vid Stockholms universitet.
Gunnar Norrman är en annan forskare vid Centrum för tvåspråkighetsforskning. Han har kunnat konstatera att det finns språkrester kvar på detaljnivå i adopterades hjärnor. I sin avhandling har Gunnar Norrman bland annat studerat 18 vuxna adopterade, som alla kom från Kina, men som inte har haft kontakt med kinesiska sedan de kom till Sverige i tidig ålder. Han jämförde dem med två referensgrupper: en kinesisktalande och en svensktalande. Och slutsatsen är att de adopterade, trots språkförlusten, faktiskt har bevarat en viss känslighet för det kinesiska språket.
– Mina fynd visar att det finns något i deras hjärnor som reagerar på kinesiskans lexikala ton. Det kinesiska riksspråket har fyra toner, som inte har någon direkt motsvarighet i svenskan: en hög jämn ton, en hög stigande, en fallande stigande, samt en fallande ton, säger Gunnar Norrman.
Läs hela artikeln på språktidningen.se:
Texten är saxad från Språktidningen och är lite bearbetad. Originaltext av Mats Almegård.
Senast uppdaterad: 19 november 2021
Sidansvarig: Centrum för tvåspråkighetsforskning