Forskningsrapport om Sverige och icke-diskriminering

Europeiska kommissionen har just offentliggjort 2022 års "Sweden Country Report of Non-discrimination". Bakom den står Paul Lappalainen, doktorand i europarätt och medlem av European Equality Law Network.

Framsidan på forskningsrapporten och i bakgrunden en suddig folkmassa
Framsidan till rapporten om icke-diskriminering. Foto i bakgrunden: Igor Stevanovic / Mostphotos

Principen om icke-diskriminering handlar om att alla ska vara inkluderade i samhället och arbetslivet oavsett kön, ålder, etnicitet, religion, sexuell läggning och funktionshinder. Det är en grundläggande princip inom Europeiska unionen enligt unionens fördrag och stadgan om de grundläggande rättigheterna, vilket i Sverige regleras genom diskrimineringslagen.

I sin rapport från 2022 om Sveriges införlivande och genomförande av rådets direktiv 2000/43 och 2000/78 om likabehandling och icke-diskriminering konstaterar Paul Lappalainen några särskilda nyckelfrågor;

- Diskrimineringsombudsmannen (DO) fortsätter den nya linjen för verksamheten.

Enskildas anmälningar ska sättas i fokus och fler fall ska drivas. Detta inkluderar även insatser för att utveckla ett större förtroende bland diskriminerade grupper. Denna förändring ska också utgöra stommen i DO:s arbete med främjande insatser. Det verkar grunda sig på insikten om att arbetet med enskilda fall och främjande insatser samspelar och kompletterar varandra snarare än att vara separata handlingsvägar. Den nya linjen innebär ett kulturskifte i jämförelse med perioden 2011-2020 då DO:s verksamhet främst var inriktad på information som ett verktyg för att hantera diskriminering.

- Fortsatt stort problem med "access to justice".

En bristande tillgång till effektiva rättsmedel (access to justice) för de som riskerar att utsättas för diskriminering är fortfarande ett stort problem. Likväl fortsätter organisationer i det civila samhället, såsom antidiskrimineringsbyråer, att utveckla sin förmåga att driva enskilda fall.

- EU:s krav på skiftad bevisbörda tillämpas olika i domstolarna.

Angående de få fall som kommer till domstol, finns det indikationer på att Arbetsdomstolen tillämpar EU:s krav på skiftad bevisbörda mer restriktivt än i tingsrätten. Förutom att detta kan leda till förvirring kring lagen, kan detta också innebära problem i förhållande till en korrekt tillämpning av EU-rätten. 

Värdefulla insikter  

Paul Lappalainen lyfter också några exempel på bästa praxis sedan föregående årets rapport, nämligen;

  1. Flera diskrimineringsfall drevs till domstol av elever med dyslexi som inte fick använda sina ordinarie hjälpmedel under de nationella proven. Trots att de förlorade, ledde detta till ett ifrågasättande av domstolarnas bedömning avseende indirekt diskriminering, och i synnerhet frågan om huruvida Sverige lever upp till kravet på skäliga anpassningar som finns i FN:s Konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning.
  2. Lena Svenaeus rapport "Tio år med Diskrimineringsombudsmannen - En rapport om nedmontering av Diskrimineringsskyddet", som utgör en viktig analys av myndighetens arbete.
  3. Publikationerna "Jämlikhetsdata på arbetsplatsen – med fokus på etnisk tillhörighet" (Yamam Al-Zubaidi) och "Vita privilegier och diskriminering – Processer som vidmakthåller rasifierade ojämlikheter på arbetsmarknaden" (Martin Wolgast och Sima Nourali Wolgast), som ger särskilt värdefulla insikter på området.

Läs rapporten i fulltext här

Om Paul Lappalainen

Porträttbild
 

Paul är en svensk och amerikansk jurist som har arbetat med likarätt- och diskrimineringsfrågor i olika sammanhang under många år. Han har varit med som expert vid flera statliga utredningar, varit rådgivare till UNESCO:s Europeiska koalition av städer mot rasism samt varit senior expert hos DO. Just nu arbetar han med en avhandling som har titeln "Achieving Equality in Sweden and the Key Roles of Access to Justice and Civil Society: A Comparative Analysis".

Se Paul Lappalainens profilsida