Provokation som förmildrande omständighet i svensk straffrätt

I en ny avhandling från Stockholms universitet utforskar jur. dr. Maria Rasmussen de straffrättsliga förutsättningarna för att bedöma provokation som en förmildrande omständighet i fall av våldsbrott.

Edvard Munchs målning Mordersken från 1906 pryder omslaget på Maria Rasmussens avhandling. Målningen gestaltar den franske revolutionsledaren Jean-Paul Marat som dödades av en motståndare till revolutionen. © Munchmuseet/Ole Kvavik.

Maria Rasmussen disputerade fredagen den 21:a april på avhandlingen: ”Provokation, affekt och den straffrättsliga värderingen av våldsbrott”. Opponent var professor Kimmo Nuotio från Juridiska fakulteten vid Helsingfors universitet, Finland.

Trots att provokation både är och har varit ett sedan länge omdiskuterat begrepp i många länder och i juridisk litteratur, har det inte uppmärksammats i svensk straffrätt på samma sätt. I denna avhandling riktas därför intresset särskilt mot värderingen av provokationsfall i den svenska straffrätten idag, med utgångspunkt i brotten misshandel och uppsåtligt dödande. Projektet handlar om de straffrättsliga förutsättningarna för att privilegiera dessa fall, men också om de psykologiska och etiska idéer som finns om hur människor fungerar och bör agera som ligger bakom denna privilegiering.

Avhandlingsprojektet tar avstamp i en situation där en person i ett upprört sinnestillstånd har begått ett våldsbrott efter att ha blivit utsatt för ett kränkande beteende av offret. Som typfall kan framhållas en situation, till exempel i krogmiljö, där en person har känt sig förolämpad av vad någon annan sagt och i vrede begått en misshandel som riktat sig mot denna person - en så kallad provokationssituation. Vid den straffrättsliga värderingen av dessa fall så bedöms omständigheterna ofta vara förmildrande. Detta innebär att en gärningsperson i många fall får ett lägre straff i en sådan situation jämfört med vad denne hade fått om den inte hade blivit provocerad.

Hänvisar till forskning inom psykologi

Syftet med Marias forskningsprojekt har varit att dra slutsatser om hur de straffrättsliga reglerna relaterade till provokationsfall lämpligen bör utformas och tillämpas, samt att utröna något om hur privilegieringen av provokationsfall förhåller sig till vissa försvårande omständigheter - såsom hatbrott, hedersmotiv och planering. Två relevanta bestämmelser i detta sammanhang är 29 kap. 3 § 1 p. och 29 kap. 3 § 2 p. i brottsbalken.

Genom att studera rättskällor – men också historiskt och utländskt straffrättsligt material – drar Maria slutsatsen att särbehandlingen av våldsbrott begångna efter provokation motiveras utifrån idéer om känslor. Sådana idéer handlar bland annat om vad ilska är och vilka reaktioner som kan anses vara förståeliga för en arg person. En viktig del av avhandlingen är att jämföra dessa idéer med nutida psykologisk forskning om känslor och aggression.

Maria drar slutsatsen att sinnesrörelser i de flesta fall inte bör ses som något som nedsätter en gärningspersons förmåga att kontrollera sitt handlande. Hon menar att provokation bör utgöra en förmildrande omständighet, men endast i de fall där en gärningsperson har blivit utsatt för ett uppenbart kränkande beteende riktat mot självkänslan och att omständigheterna då också ska avvika från vad som kan ses som normalfallet av våldsutövning. Ett varningens finger lyfter hon också mot att det finns en tendens bland domstolarna att betrakta frånvaron av provokation som en försvårande omständighet i sig.

Manar till vidare diskussioner

Sammanfattningsvis så ger Maria Rasmussens avhandling ”Provokation, affekt och den straffrättsliga värderingen av våldsbrott” en ögonöppnande insikt om bedömningen av provokation inom svensk rätt. I en tid då frågor som ansvar och ansvarsfrihet har kommit att bli allt mer aktuella – bland annat då man från politiskt håll signalerar om en fortsatt utveckling mot högre straff för våldsbrott – så blir den ett oumbärligt verktyg som också öppnar upp för en vidare diskussion om ämnet.

Läs avhandlingen i fulltext

Maria Rasmussens profilsida
 

Om disputationen

Opponent var professor Kimmo Nuotio från Juridiska fakulteten vid Helsingfors universitet (Finland).

I betygsnämnden satt professor Ragna Aarli, Universitetet i Bergen (Norge), professor Kerstin Nordlöf, Örebro universitet och professor Thomas Elholm, Köpenhamns universitet (Danmark) .

Handledare och ordförande på disputationen var professor Claes Lernestedt, Stockholms universitet. Handledare har även varit docent Annika Suominen, Stockholms universitet.

Text: Natalie Oliwsson