Tillgång till rättvisa – på engelska ”Access to justice” – är tanken om att alla rättsobjekt ska ha möjlighet att göra sin rätt gällande vid domstolarna. I praktiken är det dock långt ifrån alltid som personer som riskerar att utsättas för diskriminering vågar att driva en rättsprocess, t.ex. av ekonomiska skäl. Foto: Vitaliy Vodolazkyy / Mostphotos

Principen om icke-diskriminering handlar om att alla ska vara inkluderade i samhället och arbetslivet oavsett kön, ålder, etnicitet, religion, sexuell läggning och funktionshinder. Det är en grundläggande princip inom EU enligt unionens fördrag och stadgan om de grundläggande rättigheterna och antidiskrimineringsdirektiv, vilket i Sverige regleras genom diskrimineringslagen. Den 1:a mars varje år uppmärksammas detta särskilt genom FN:s ”Zero Discrimination Day”.

Paul Lappalainen är doktorand i arbetsrätt/diskrimineringsrätt vid Stockholms universitet. Förutom att forska om jämlikhet och tillgång till rättvisa i samband med sitt avhandlingsprojekt ”Achieving equality in Sweden”, är han också medlem av European Equality Law Network - som i flera år har fått förtroendet att sammanställa Europeiska kommissionens ”Country Report of Non-discrimination" för Sveriges räkning. 

Också där, i rapporten från 2022 om Sveriges införlivande och genomförande av rådets direktiv 2000/43 och 2000/78 om likabehandling och icke-diskriminering, har Paul kunnat konstatera att det i Sverige finns en bristande tillgång till effektiva rättsmedel (access to justice) för de som riskerar att utsättas för diskriminering. Skälet till detta menar han dels kan bero på ett glapp i diskrimineringslagen och dess tillämpning;

– Mitt avhandlingsprojekt bygger på en jämförelse av diskrimineringsrättens utveckling. Jag fastställer därvidlag att varje viktig del av jämställdhetslagstiftningen i Sverige har transplanterats från andra rättssystem. Först från USA och Kanada, till Storbritannien, till EU och till sist till Sverige. Frågan är… Har vi då missat något vitalt på vägen? säger Paul.

Krävs rättspraxis för att ändra normer

Tillgång till rättslig prövning är ett underliggande tema när det gäller rättspraxis som leder till förändrade normer menar Paul, liksom andra åtgärder som kan leda till påtryckningar på dem som har makten att förhindra diskriminering. Därav är det en mycket viktig fråga i sammanhanget.

– ”Access to justice” är fortfarande ett stort problem inte bara i Sverige, utan även i hela EU. Att ha rätt är en sak, men att få rätt är någonting annat - i synnerhet på detta område. Som jag ser det är en del av problemet att de delar av det civila samhället som representerar diskriminerade grupper inte har utvecklat sin egenmakt inom juridiken. De har inte utvecklat sin egen förmåga att driva strategiska rättsprocesser eller förmågan att lägga fram sina egna lagstiftningsförslag. I andra länder och inom EU är det bland annat det civila samhällets juridiska aktivism ifråga om processer och lagstiftning – underifrån – som har bidragit till förändring, säger Paul.

De som är utsatta för diskriminering har helt enkelt inte råd att riskera att förlora.

Paul Lappalainen, doktorand 

Paul Lappalainen beskriver vidare att den huvudregel inom svensk processrätt som säger att förloraren i ett tvistemål är skyldig att ersätta motpartens rättegångskostnader, utöver sina egna kostnader (18 kap. 1 § RB), är ett av de tydligaste exemplen på varför utvecklingen på området bromsas upp. Undantagsregeln i diskrimineringslagen anses helt enkelt vara för vag för att enskilda ska våga förlita sig på den (6 kap. 7 § DL). Hade det här givits bättre förutsättningar för nyckelgrupper att driva rättsprocesser så skulle troligen fler fall bli prövade, vilket i sin tur skulle kunna utgöra vägledning för avgöranden av kommande fall;

– De som är utsatta för diskriminering har helt enkelt inte råd att riskera att förlora, låt oss säga 100 till 200 tusen kronor. Och det oavsett hur bra deras fall är. Däremot har de som sitter på makten att kunna diskriminera – arbetsgivare, företag, hyresvärdar, myndigheter, med flera. – oftast tillgång till de ekonomiska resurserna som är nödvändiga, säger Paul och tillägger;

– Som detta inte är nog i sig, så är kostnaderna för en rättsprocess dessutom oftast avdragsgilla för privata aktörer, oavsett om de vinner eller förlorar. Och är motparten istället del av den offentliga sektorn, så står myndigheten för kostnaderna. Det vill säga skattebetalarna. 

Skulle kunna ändras till fördel för utsatta

Blickar man framåt så finns dock ljusglimtar att skönja menar Paul, och åsyftar då särskilt EU:s förslag till direktiv om åtgärder för transparens i lönesättningen med mera (2020/21:FPM91) som lades fram för drygt två år sedan. Detta direktiv syftar till att åtgärda den lönediskriminering som finns på arbetsmarknaden och att minska löneskillnaderna mellan kvinnor och män vid lika eller likvärdigt arbete.

Paul Lappalainen. Foto: Privat

Det är ett viktigt direktiv i sig för frågan om icke-diskriminering och jämställdhet, men vad som kan uppmärksammas i sammanhanget – och som tyder på att unionen ämnar ta tag i problematiken kring utsatta personers förmåga att driva en rättsprocess – är att man i artikel 19 anger ramarna för rättegångskostnader vid en prövning. Här slår man fast att den kärande vars talan om lönediskriminering bifallits ska ha rätt till en rimlig ersättning för sina rättegångskostnader. Däremot kan käranden, vid en förlust, endast få ett ansvar för motpartens kostnader om talan till exempel skulle anses som uppenbart ogrundad.

– Om denna regel utvidgas till att gälla hela diskrimineringslagen, finns det anledning till optimism. Då skulle grunden läggas för en situation som liknar den som finns i Kanada, och som jag kallar för en ”hälsosam konkurrens” mellan det civila samhället och myndigheterna som arbetar mot diskriminering, säger Paul.

Läs mer om Paul Lappalainen

Text: Natalie Oliwsson