Kompletterande pedagogisk utbildning, KPU, förutsätter att studenterna har läst ämnesstudierna tidigare. Utbildningen har kommit att utgöra en betydande del av de studenter som läser till ämneslärare i matematik, teknik och naturvetenskapliga ämnen. Det senaste tillskottet av KPU är den variant som riktar sig till personer med forskarutbildning. Forskar-KPU ges på distans, med utbildningsbidrag och på ett år istället för tre terminer.

Kulturkrock första terminen

Men utvecklingen från en forskarbana i naturvetenskapliga ämnen till att bli lärare i skolan är inget självklart förlopp. Det visar en ny studie med deltagare i ett tidigare pilotprojekt av forskar-KPU. Den bekräftar resultaten i tidigare studier, som visar att studenterna under utbildningen genomgår en process från frustration och kulturkrock till fascination för yrkets komplexitet.

Konflikten mellan vad studenterna väntar sig och vad de får är uppenbar redan första terminen. De utbildningsvetenskapliga kurserna beskrivs som främmande, pseudovetenskapliga och med ändlösa krav på reflektion.

– När identiteten som erfaren expert hotas är det lätt att avvisa det nya. Mötet med teorier kring lärande och specialpedagogiska frågor innebär helt nya teoretiska ramverk där forskare i naturvetenskap är noviser, säger B-O Molander, som tillsammans med Karim Hamza gjort studien.

Studenterna är inställda på att få lära sig definierade undervisningsmetoder och blir frustrerade när det inte enbart handlar om att förklara ämnet för eleverna.

Växande fascination

Mot slutet av utbildningen, när studenterna haft fler möjligheter att undervisa i skolan, inser de att läraryrket är mycket mer än vetenskaplig exakthet. I intervjuerna framträder en fascination för yrket komplexitet och varför lärare gör på ett visst sätt i klassrummet. ”Mycket svårare än jag trodde”, som en av deltagarna säger.

Nu ligger fokus på sociala aspekter i klassrummet, inte bara att proppa eleverna med fakta utan också att stimulera och motivera. Elever som inte gillar naturvetenskap ses nu som en spännande utmaning. Om studenterna tidigare i utbildningen fördömde kravet på reflektion vill de nu reflektera mer över sina egna insatser i klassrummet.

– Att bli lärare är en process. Det handlar inte bara om att lära sig delkompetenser utan att tänka på ett nytt sätt om undervisning och interaktion med elever. Den processen måste få ta den tid som behövs, konstaterar B-O Molander.

Han menar att korta utbildningar till lärare inte bör göras kortare med argumentet att studenterna redan har en stark akademisk bakgrund och därför kan klara av den snabba utbildningen.

Svårt blir färdig i tid

I januari examineras den andra kullen studenter från forskar-KPU vid Stockholms universitet. Susanne Ekström, som är programansvarig, bekräftar att utbildningen är intensiv och att konflikten mellan olika forskningstraditioner leder till kulturkrockar. Men än så länge är det ingen som har hoppat av på grund av det.

Flera förbättringar har också gjorts för att hjälpa studenterna att hantera konflikten med professionsidentiteten. I en programintegrerande kurs, som läses parallellt med de andra kurserna, diskuteras läraryrket och utmaningar i relation till studenternas tidigare forskarkarriärer. Man ser också till att studenterna möter olika examinationsformer, som de kan vara ovana vid sedan tidigare. Den förstas kursen avslutas till exempel med en muntlig tentamen.

Blir det bra lärare av en så kort utbildning?

– Det blir bra lärare. Men det är oerhört intensivt att läsa mer än heltid och att knappt ha någon semester. Många behöver mer tid. I slutänden är det tveksamt om studenterna blir snabbare klara på ett år än på ordinarie KPU:s ett och ett halvt år, trots hög studievana och akademisk bakgrund, säger Susanne Ekström.

 

Läs mer:

Studien Transformation of professional identities from scientist to teacher in a short-track science teacher education program, av B-O Molander och Karim Hamza.

Forskare får motivera sitt val att bli lärare.

UKÄ-rapport: Fler ämneslärare inom naturvetenskap genom KPU.