Elisabeth Wåghäll NIvre. Foto: Niklas Björling
Elisabeth Wåghäll NIvre. Foto: Niklas Björling


Vad är egentligen en forskarskola? Den frågan är jag knappast ensam om att ställa mig när begreppet dyker upp i utlysningstexter och när doktorander – och ibland jag själv – erbjuds medverka i en forskarskola. Vid Stockholms universitet finns sedan 2016 Den humanistiska fakultetens forskarskola som är öppen för alla fakultetens doktorander (liksom doktorander från andra fakulteter och lärosäten i mån av plats) och har en omfattande verksamhet.

Tanken är att underlätta för doktorander att uppnå examensmålen, till exempel genom att erbjuda flera kurser med olika inriktning, och att genom ett varierat utbud kunna främja vetenskapliga och sociala kontakter och nätverk. Liknande målsättningar återfinner man hos ämnesspecifika forskarskolor som finns vid flera andra lärosäten och vid vårt universitet. En del av dessa är relativt väl avgränsade med tydliga start- och slutdatum och ett begränsat antal deltagare, en del är nätverk som bygger på mångåriga samarbeten mellan lärosäten – också utanför Sveriges gränser.

Forskarskolor kan bildas med anslagsmedel eller med externa bidrag – som ett resultat av större forskningsprojekt eller -program. Vetenskapsrådet har vid flera tillfällen stöttat forskarskolor och har nu två öppna utlysningar inom humaniora, juridik och samhällsvetenskap. Minst nio doktorander måste ingå i forskarskolan och minst två lärosäten delta i ansökan. Möjligheterna för de sökande lärosätena att utforma dessa forskarskolor är många, men jag undrar hur det ska det gå till att bedöma ansökningarna och hur man ska kunna betygsätta och rangordna något som sedan länge har visat upp så många olikheter till form och innehåll.

Kanske är det så att öppenheten är nödvändig för att värna om den varierande forskningen inom respektive forskarskola? Kanske återspeglar våra forskarskolor bara den mångfald som finns och ska finnas vid universitet och högskolor? Och då får begreppet forskarskola gärna förbli öppet, mångfacetterat och dynamiskt.


Texten är skriven av Elisabeth Wåghäll Nivre, vicerektor och professor i tyska vid Stockholms universitet, under vinjetten ”Ledningen har ordet”, där universitetets ledning turas om att skriva om aktuella frågor. ”Ledningen har ordet” ingår i Nyheter för medarbetare, ett nyhetsbrev som går ut till alla medarbetare vid universitetet.