”Att lära sig skriva för hand var detsamma som att bli pryglad”

Porträtt av bagaren Terentius Neo och hans fru från atriumet i ett hus i Pompeji. Kvinnan håller en penna och en vaxtavla, vilket visar att hon är jämställd, utbildad och läskunnig. (National Archeological Museum, Neapel).

– En gång i tiden var handskriften självklar och den enda möjligheten att förmedla något bortom den muntliga situationen. Man jobbade hårt på att utveckla barnens finmotorik, som vi numera vet går hand i hand med kognitionsutvecklingen. Men i dag slår Skolinspektionen ned på skolor som lägger för mycket tid på handskrift. Och här står vi nu, med AI som gör att hemtentor inte längre kan användas, samtidigt som studenterna har svårt att skriva läsligt för hand under en salstenta. Vi behöver backa bandet för att förstå hur det kunde bli så, säger Thomas Götselius, professor i litteraturvetenskap.

Du undersöker vad handskriften är som ett historiskt medium. Vad innebär det?

Thomas Götselius. Foto: Sören Andersson

– Handskriften är inte en transparent kanal som bara förmedlar ett budskap. Det är en komplex process som förutsätter träning av motspänstiga lemmar, skrivunderlag, pennor som såg annorlunda ut, att blanda eget bläck och skära pennan korrekt. Att skriva för hand var en teknologi som man behövde lära sig att behärska och som kan förstås på samma sätt som moderna medier, med sina inbyggda begränsningar som gör att man inte kan överföra vad som helst hur som helst.

Skrivandet i de medeltida klostren kunde vara bloddrypande. Hur fungerade det?

– Att producera böcker var en del av varje klosters uppgift, men systemets författare skrev inte själv, det arbetet fick andra göra. Å ena sidan framhölls kopistens arbete, de munkar som sprider budskapet till fler. Skrivandet för hand blev en helig gärning som munkarna fick tillgodo i nästa liv. Å andra sidan var skrivandet plågsamt, det tärde på kroppen och förstörde synen. Kopisterna klagade medan författarna dikterade lovtal till skrivandet. Skrivandet fick en tvetydig laddning.

– Ett hårresande exempel är historien om läraren och martyren Cassianus. Han blir angiven som kristen och romarna beslutar att lämna ut honom till sina elever, som får göra vad det vill med honom. De väljer då att tortera honom till döds med sina skrivredskap, som var vaxtavlor och skrivstift i form av 12-tumsspik. I berättelsen säger barnen att de ger tillbaka de smärtsamma skrivlektioner han utsatt dem för. Att historien berättas om och om igen i klosterväsendet vittnar inte främst om de kristnas förföljelse under ett mytiskt förflutet, utan om den våldsamma pedagogik som klosterskolorna själva omfattade. Att lära sig skriva var detsamma som att pryglas.

Vad händer när boktrycket dyker upp?

– Boktrycket innebär en medierevolution, man talar om den nya konsten ”att skriva på konstgjort sätt”. Men ingen författare kunde skriva själv med en tryckpress, det var fortfarande handarbete med penna och papper som gällde. Det som sker är istället att handskriften pedagogiseras. En ny självhjälpslitteratur uppstår som förklarar hur man ska skriva själv. Boktrycket driver på skrivandet för hand. Det kommer tryckta manualer med skönskrift där den kalligrafiska dimensionen förstärks. I boktryckets barndom hade de tryckta böckerna efterbildat de handskrivna. I början av 1500-talet börjar de tryckta texterna se alltmer ”tryckta” ut, medan handskriften istället blir alltmer snirklig och elegant. Det nya mediet förstärker särdragen hos det gamla.

Så inträder de moderna tekniska förändringarna. Du gör en ny tolkning av en av de mest kända amerikanska novellerna. Berätta.

– Novellen ”Bartleby, the Scrivener” av Herman Melville, från 1850-talet, handlar om en skrivare på ett advokatkontor på Wall Street som är otroligt effektiv. Men sen vägrar han plötsligt utföra sina arbetsuppgifter och blir problematisk att ha på kontoret. Novellen är öppen för tolkning, handlar den om civil olydnad, om motsättningarna mellan arbete och kapital, eller om uppkomsten av den moderne författaren som står i ingens tjänst?

– Men vilka var de skrivtekniska förutsättningarna vid den tiden? Tekniken gick från gåsfjäder till stålpenna. Äntligen slipper man pausa arbetet för att skära till pennan, lyder reklamen för stålpennan. Som en följd uppstår det ergonomiska problem vi kallar musarm, och arbetsomställningen leder till strejker i London. Stålpennan som fenomen blir laddad. Man drabbas av bokstavlig skrivkramp. Gåtan Bartleby är inte så gåtfull. Den handlar om omställningen från en typ av penna till en annan.

Hur kommer du att presentera forskningen?

– I form av en bok om sex kapitel, med fallstudier som analyserar litterära texter utifrån de materiella villkor som format dem. Från Horatius till Melville, från Erasmus till Strindberg.

Hur mycket skriver du själv för hand?

– Ganska mycket, jag gillar att skriva för hand. Men min handstil är hemmasnickrad. Jag är ett barn av 1970-talets handstilsreform, då den så kallade SÖ-stilen infördes i grundskolan, av Skolöverstyrelsen. Bokstäverna skulle vara enkla och klara och alla sammanbindningar skulle undvikas. Den tryckta texten var idealet. Resultatet blev att vi var en hel generation som aldrig fick lära oss skriva kursivt. Istället hittade alla på sina egna lösningar. Det var en reform ovanifrån som misslyckades och sedan dess har skrivundervisningen egentligen aldrig hämtat sig i svensk skola.

Och valet av penna, är det viktigt för dig?

– Jag har inte så speciella pennor, inte någon Montblanc precis, men en bra penna spelar roll. Det är en ergonomisk situation, man måste tycka om sin penna. Man blir lite pennfetischist.

Läs mer om Thomas Götselius forskning.

Hör Thomas Götselius prata om forskningen i Vetenskapsradion Historia.