Stockholms universitet

Bergmanforskning mellan teori och praktik

Stockholms universitet har en bred forskning om Ingmar Bergman. I en ny bok finns intervjuer med två av mästerregissörens nära medarbetare samt perspektiv från världskända regissörer.

Ingmar Bergman och filmfotografen Sven Nykvist
Ingmar Bergman och filmfotografen Sven Nykvist under inspelningen av Såsom i en spegel 1961 på Fårö.
Foto: AB Svensk Filmindustri (1961) Stillbildsfoto: Rolf Holmqvist

I vintras kom boken Ingmar Bergman at the Crossroads: Between Theory and Practice ut på förlaget Bloomsbury Academic med professorerna Louise Wallenberg och Maaret Koskinen vid Institutionen för mediestudier, Stockholms universitet som redaktörer. Boken innehåller längre intervjuer med Bergmans nära medarbetare Katinka Faragó som arbetade med honom sedan början av 1950-talet, och hennes man Måns Reuterswärd som producerat de främsta av Bergmans teveproduktioner. Boken behandlar dessutom brännande ämnen som maktutövande och metoo-rörelsen.

 

Resultat av retreat på Fårö

Paisley Livingston och Måns Reuterswärd
Paisley Livingston och Måns Reuterswärd vid skriv-retreaten på Bergmangårdarna på Fårö 2018.
Foto: Louise Wallenberg

Boken är resultatet av en månadslång ”skriv-retreat” som Louise Wallenberg och Maaret Koskinen arrangerade på Bergmangårdarna på Fårö 2018 med forskningsmedel från Riksbankens Jubileumsfond. Tanken var att denna ”retreat” – som samlade både Bergmanforskare och praktiker som arbetat med Bergman – skulle utgöra bas för en bok i vilken teori och praktik kring Bergmans verk skulle mötas.

– Gensvaret var enormt när vi bjöd in dem till Fårö. I stort sett alla vi tillfrågade ville komma dit för att samarbeta med oss och för att diskutera Bergman och hans verk, men för många av filmskaparna så var det omöjligt att delta på grund av pågående arbete med film, säger Louise Wallenberg.

Bland dem som inte kunde komma var regissörerna Margaretha von Trotta och Atom Egoyan – men de kunde ändå bidra till boken, von Trotta i en egen essä och Egoyan genom en längre intervju.

 

Vilka är det viktigaste bidragen i boken till Bergmanforskninge

Maaret Koskinen
Maaret Koskinen

– Det är väl känt att Ingmar Bergmans verk länge tilldragit sig intresse från många
olika universitetsdiscipliner som litteratur, teater, genus, filosofi, religion, sociologi och musikologi. Mindre utforskat är i hur hög grad Bergman kan studeras ur ett så kallat ”produktions”-perspektiv, det vill säga alla de val, metoder och praktiker som ingår i vad som sker till exempel före en filminspelning, under repetitioner och det som händer bakom kulisserna, säger Maaret Koskinen.

I boken lyfts sådant fram, till exempel Bergmans samarbeten och konflikter med filmproducenter, samarbetet med musikerna på operan, teknikerna i tv-studion och skådespelare på filminspelningarna. Här framkommer även Bergmans paradoxala ställning mellan #Metoo – och som förebild för nu verksamma yngre kvinnliga filmare.

 

En regissör andra regissörer måste förhålla sig till

Louise Wallenberg
Louise Wallenberg
Foto: Elsa Helin

– Intressant är i hur hög grad Bergman var och är en ”director’s director” – en som kollegor förr eller senare finner att de har anledning att förhålla sig till. Det är inte en slump att så många regissörer/kreatörer ville delta med bidrag, säger Louise Wallenberg.

Bland de som bidragit med texter till boken finns stora internationella namn som Ang Lee (Crouching Tiger Hidden Dragon), Atom Egoyan (Speaking Parts), Margarethe von Trotta (Rosa Luxemburg) samt manusförfattaren och producenten James Schamus (The Ice Storm). Här finns också svenska teater- och filmregissörerna Linus Tunström och Marcus Lindeen.

 

Nyanserad bild av ”demonregissören”

I boken framkommer en del uppgifter som förstärker redan etablerade fakta om Bergman som en svår och krävande ”demonregissör”, men som även nyanserar denna bild.
– Det framkommer inte minst i intervjuerna med Katinka Faragó och Måns Reuterswärd – i hur hög grad deras professionella beundran för och kollegialitet med Bergman är genomsyrad av ambivalens. De har sett och redovisar öppet andra sidor, på ett sätt som inte tidigare gjorts. Samtidigt får man genom deras kristallklara minnen blick för en annan tids produktionskultur som sannolikt inte vore möjlig idag (speciellt efter #Metoo), säger Maaret Koskinen.

 

Intervjuer med Bergmans medarbetare

Just intervjuerna med Katinka Faragó och Måns Reuterswärd är extra intressanta, då båda har lång erfarenhet av att arbeta med Bergman. Katinka först som scripta i till exempel Det sjunde inseglet, sedan produktionsledare och som producent för många av Bergmans filmer, och Måns som producent för många av Bergmans tv-produktioner, till exempel Trollflöjten.
– Dessa intervjuer ger en väldigt öppen och ärlig blick på hur det faktiskt var att arbeta med honom, och de tjänar också till att lyfta fram det arbete som dessa två giganter inom svensk film- och tv-historia har utfört, och den stora roll de båda spelat för filmens och televisionens utveckling, säger Maaret Koskinen.

 

Omfattande Bergmanforskning vid Stockholms universitet

Vid Stockholms universitet finns omfattande forskning om Ingmar Bergman inom flera områden. 1993 disputerade Maaret Koskinen på avhandlingen Spel och speglingar. Hon blev då uppringd av Bergman som kollade vem som skrivit en doktorsavhandling om hans filmer utan att kontakta honom själv… Ingmar Bergman verkade dock få förtroende för Maaret Koskinen och han kontaktade senare henne i samband med att han ville donera sitt arkiv till Svenska filminstitutet med villkoret att det skulle administreras av en oberoende stiftelse, det som blev Stiftelsen Ingmar Bergman. I dag består Ingmar Bergmans arkiv av fyrtio hyllmeter med tusentals dokument och runt 10 000 brev. Arkivet förvaras på Svenska filminstitutet, i samma byggnad som Stockholms universitets filmvetare sitter.

 

Forskning om vandringar på Fårö

Strand på Fårö
Strand på Fårö Foto: Louise Wallenberg

Filmvetare vid Stockholms universitet har genom åren haft flera forskningsprojekt om Bergman. Ett pågående sådant drivs av docent Anna Sofia Rossholm som forskar om Bergman och "cineastiska" vandringar på bland annat Fårö – det vill säga filmens motsvarighet till litterära vandringar (som Stieg Larssons Millenniumvandringar på Söder i Stockholm). Vid universiteter har flera avhandlingar om Ingmar Bergman publicerats inom till exempel teatervetenskap och filmvetenskap, bland annat om hur publiken tagit emot Bergmans filmer.

Vid Institutionen för mediestudier har Louise Wallenberg inom modevetenskapen öppnat upp ett nytt forskningsområde kring Ingmar Bergman och kostym genom ett fokus på kostymskaparen Max Goldsteins (”Mago”) stora betydelse för kostym både för teater och på film. Tillsammans har Koskinen och Wallenberg också i en kommande publikation tittat närmre på Bergman som celebritet utifrån ett bredare mode- och stilperspektiv.

 

Bilden av barn i Bergmans verk

Vid Stockholms universitet har även Karin Helander, professor i teatervetenskap, skrivit om Bergman på teatern, senast som redaktör för Ingmar Bergman mellan teori och praktik. Reflektioner av forskare och konstnärer. Ytterligare en Bergmanforskare vid universitetet är Malena Jansson vid Barn- och ungdomsvetenskapliga institutionen som studerar bilden av barn i Ingmar Bergmans verk.

 

Inom vilket område behövs det mer forskning om Ingmar Bergman?

– Utifrån det material som finns på Stiftelsen Ingmar Bergman kan man framhålla Ingmar Bergman som producent och smart affärs/PR-människa, vilket skulle låna sig till ett tvärvetenskapligt perspektiv, säger Maaret Koskinen.


Faktaruta:
Ernst Ingmar Bergman
Född 14 juli 1918 i Uppsala, död 30 juli 2007 på Fårö, var en svensk film- och teaterregissör, manusförfattare, teaterchef, dramatiker och författare. Gjorde ett sextiotal filmer, över etthundrasjuttio teateruppsättningar och författade ett hundratal böcker och artiklar. Till hans mest kända verk hör filmerna Det sjunde inseglet, Smultronstället, Persona och självbiografin Laterna magica.