Få ledande kvinnor i politiken
Varför är det så trögt i Sverige att få fram ledande kvinnor i politiken? I många andra länder har det ju funnits kvinnliga presidenter och premiärministrar sedan tidigare. Lenita Freidenvall, docent i statsvetenskap reder ut begreppen.
Foto: Daniel Nilsson Brodén/Mostphotos
– Sverige har tillsammans med övriga nordiska länder haft en hög representation av kvinnor i politiken. Sverige var exempelvis det första landet i världen att passera 40-procentnivån, när mer än 40 procent kvinnor valdes in i Sveriges riksdag 1994. Idag består riksdagen av 46 procent kvinnor och 54 procent män, och det kan jämföras med det internationella genomsnittet på 25 procent kvinnor och 75 procent män. Även i regionala och kommunala politiska församlingar har representationen av kvinnor varit hög sedan 1990-talet; den har legat inom intervallet 40-60 procent, vilket brukar omnämnas som jämn könsfördelning. Dock har alltid män varit högre representerade än kvinnor i genomsnitt, säger Lenita Freidenvall som är docent i statsvetenskap.
Valet av Magdalena Andersson en viktig milstolpe
Könsfördelningen i svenska regeringar har också varit jämn sedan 1994. På senare år har också allt fler partier valt en kvinna som partiledare/partiordförande. Idag har sex av åtta partier i riksdagen en kvinnlig partiledare, S, C, V, KD, L, och MP. MP har två språkrör varav den ena av tradition är kvinna.
– Det som skiljer Sverige från de övriga nordiska länderna, är att det inte förrän 2021 – det vill säga 100 år efter införandet av allmän och lika rösträtt – har funnits en kvinna på statsministerposten. Valet av Magdalena Andersson som Sveriges första kvinnliga statsminister i november 2021 markerar därför en viktig milstolpe i svensk demokrati, säger Lenita Freidenvall.
Har utvecklingen varit långsam inom detta område och sedan snabbt tagit fart, eller vilka trender kan man se?
– Utvecklingen vad det gäller kvinnors politiska representation i Sverige kännetecknas av en så kallad inkrementell utveckling, det vill säga andelen kvinnor har ökat steg för steg. Under de första 50 åren efter rösträttens införande steg andelen kvinnor i riksdagen långsamt, från de första fem kvinnorna som valdes in till riksdagens två kamrar 1922, en procent till 14 procent i enkammarriksdagen 1971, säger Lenita Freidenvall.
Arbete för ökad kvinnorepresentation
Under 1970-talet började allt fler partier att introducera olika regelverk för ökad kvinnorepresentation, vilket skyndade på utvecklingen. Det var ett resultat av kvinnoförbundens och kvinnorörelsens ihärdiga arbete, som arbetade både inifrån och utifrån för en ökad kvinnorepresentation i politiken.
– Vid valet 1991 sjönk andelen kvinnor i riksdagen plötsligt, från 38 procent till 34 procent. Det fick kvinnor att reagera, både inom partier och utanför partierna. Bland annat bildades nätverket Stödstrumporna som hotade om att bilda ett kvinnoparti om partierna inte nominerade fler kvinnor på valbar plats på partilistorna. Partierna hörsammade detta i stor utsträckning, och som exempel introducerade Socialdemokraterna principen om "varannan damernas". Sedan 1994 består riksdagen av mer än 40 procent kvinnor, med en topp med 47 procent kvinnor 2006, säger Lenita Freidenvall.
– Fokuserar vi på regeringen, kan ett liknande mönster utskiljas. Det gick långsamt de första 50 åren, därefter ökade andelen kvinnor bland ministrarna. År 1973 bestod regeringen av 11 procent kvinnor och 89 procent män, och sedan 1994 har regeringarna bestått av ungefär lika många kvinnor som män.
Den första kvinnan som utnämndes till statsråd var Karin Kock, som var folkhushållningsminister 1948-1949. Den första kvinnliga utrikesministern, Karin Söder, utnämndes inte förrän 1976, den första kvinnliga justitieministern, Anna-Greta Leijon, 1987, den första kvinnliga finansministern, Anne Wibble, 1991 och den första kvinnliga försvarsministern Leni Björklund, 2002.
Hur påverkar ovanstående politiken och hur den genomförs?
– En jämn könsfördelning i beslutsfattande positioner motiveras i forskningen främst av ett demokratiskäl, det vill säga att beslutsfattande församlingar ska spegla befolkningens sammansättning. Kvinnor, som utgör hälften av befolkningen, ska ha samma möjlighet som män att delta i politiken och därmed kunna bidra till att forma samhället och sina egna liv. Det är en demokratisk rättighet. Andra skäl som framförs i forskningen är att samhället bör tillvarata alla människors potential. Ytterligare skäl som framförs är att kvinnor och män som grupp har olika intressen, vilket bottnar i hur samhället ser ut, säger Lenita Freidenvall.
Senast uppdaterad: 7 mars 2022
Sidansvarig: Kommunikationsavdelningen