Stockholms universitet

Får vem som helst prata förortsslang?

Vårt sätt att prata påverkar hur vi uppfattar varandra och omvärlden. Men hur ska vi då prata för att inkludera olika kulturer och identiteter? Förändrar vi något om vi ändrar på språket? Ny forskning följer diskussionerna hos politiskt aktiva ungdomar i en innerstadsskola. Med språket som verktyg ifrågasätter unga samhällets normer, men det skapar också en oro för att råka säga fel.

Foto: Gabby Baldrocco/Mostphotos
Foto: Gabby Baldrocco/Mostphotos

– När jag kom till gymnasieskolan i innerstaden hade jag förväntningar om att förortsslang skulle ha låg status eftersom tidigare forskning visar att förortsslangen har blivit förknippad med en massa negativa saker som skolmisslyckanden eller bristande språkförmåga. Det säger Henning Årman, lärare i svenska och historia som disputerat med en avhandling i barn- och ungdomsvetenskap, om ungdomars syn på vad som är ett bra och ett dåligt språk.

Men i innerstadsskolan använde eleverna slangorden från förorten, även om de alltid bott i innerstaden. Det kunde väcka missnöje hos elever som själva kom från förorten. Flera elever uppmärksammade att förortsslangen användes som ett slags skämt av eleverna i innerstaden.

Ett sätt att använda språket respektlöst

Niklas Årman. Foto: Niklas Björling.
Henning Årman. Foto: Niklas Björling.

– Om man har kämpat hårt för att komma till den skola man vill gå på och där sedan möter en språklig karikatyr av en förortselev är det inte konstigt att man reagerar. Elever påpekade också hur slangord användes på fel sätt i innerstaden och att elever här helt missade nyanserna i förortens språk. En elev tyckte att det var som att titta på ett barn som försöker gå i högklackat.

På skolan diskuterades begreppet kulturell appropriering mycket. Det vill säga att ta något från en annan kultur och använda det respektlöst. Innerstadselevernas användning av förortsslang var en form av kulturell appropriering, menade några elever.

– Så här skedde en form av uppvärdering av förortsslangen som en språklig stil med egenvärde. Samtidigt väcker det intressanta frågor om vem som har rätt att bestämma vilka som får använda ett språk.

Engagemang i vardagsspråkets politik

På motsvarande sätt diskuterade eleverna värdet av att kunna prata könsneutralt. Elever ifrågasatte sexistiskt språk och ville att språket skulle ge plats även för till exempel dem som inte identifierar sig som man eller kvinna.

– I Sverige har flera nya ord introducerats som ger möjlighet att prata mer könsneutralt och till exempel inte automatiskt definiera alla som antingen man eller kvinna, som pronomenet hen. På skolan bytte också många ut man mot en.

– Jag delar språkaktivisternas syn på att vardagsspråket är politiskt och kan vara ett bra verktyg för att synliggöra och förändra normer. Men att göra det kan också bli normativt och fungera exkluderande på andra plan. Alla besitter inte samma språkliga repertoar, säger Henning Årman.

Det stora intresset för politiskt korrekt språk i skolan ledde till debatt. Å ena sidan är språket ett bra verktyg för att ifrågasätta samhällets normer. Å andra sidan tyckte elever att det också gick till överdrift.

Oro för att råka säga fel

– Den ständigt pågående diskussionen om språk och inkluderande och exkluderande språkbruk i relation till frågor om jämställdhet, hbtq-frågor och rasism, skapade nervositet för att inte hänga med i den politiska jargongen. Och en oro att råka visa sig omedveten genom att använda något problematiskt ord. Det skapade också trötthet och matthet inför det politiskt korrekta.

Ett resultat av elevernas språkaktivism var att den vände på skolans språkliga hierarkier.

– Intuitivt tänker man sig att det är lärarna som är de språkliga auktoriteterna och de som upprätthåller språkliga normer i en skola. Men i diskussionerna om det sexistiska och rasistiska språkbruket var eleverna så slipade att det snarare var de som skapade språknormerna.

 

Henning Årmans avhandling Political corrections: Language activism and regimentation among high school youth.