Stockholms universitet logo, länk till startsida

Fanny Ambjörnsson skriver om sin syster i ny bok

Fanny Ambjörnssons nya bok ”Om Nadja” är inte en akademisk text. Istället är det en personligt hållen essäistisk betraktelse över hur ett liv också kan se ut, även om det inte passar in i samhällets individcentrerade mall reserverad för de oberoende och kapabla.

Fannys lillasyster Nadja, som dog 2020, var funktionsnedsatt från födseln och behövde livet igenom assistans dygnets alla timmar. Beskrivningen av hennes liv är beskrivningen av ett mänskligt sammanhang där assistenter, föräldrar och systrar löper som trådar i ett nät av omsorg och psykologisk anpassning omkring henne. Som en extra skarp bild av hur varje människa ingår i sin egen ständigt rörliga väv av relationer.

Men osjälvständighet utesluter inte livskänsla, och det här är också en bok om vad Fanny Ambjörnsson lärt av sin lillasyster, om hennes imponerande tillit till omgivningen och förmåga att njuta av vardagens sinnlighet.

Fanny Ambjörnsson. Foto: Eva Dalin.
Fanny Ambjörnsson. Foto: Eva Dalin.

Du brukar röra dig inom de akademiska texternas tämligen strikta och kontrollerade ramar. Hur har det känts att denna gång byta genre och kasta loss från det hemtama?

På sätt och vis har det varit befriande att få strunta i referenser och fotnoter och tillåta sig att vara mer personlig. Boken hade inte varit möjlig att skriva utan en personlig röst. Samtidigt är ju genusvetenskap en vetenskaplig tradition som ger utrymme för fler former av skrivsätt än de etablerade akademiska, så på sätt och vis tänker jag att den kunskap boken producerar placerar sig inom min disciplin – om än i lite mer experimentell form.

Var det svårt eller underlättade det ditt sorgearbete att sätta in vad som måste vara en personlig smärta i ett större sammanhang?

Min syster dog, rätt oväntat, mitt i arbetet med boken. Valet stod mellan att lägga projektet på hyllan ett tag eller försöka skriva färdigt. Jag valde det senare, kanske framför allt för att jag upplevde det som tröstande att få befinna mig i det rum som boken skapade. Att få fördjupa mig i livet runt Nadja och tänka på henne även på arbetstid blev en form av sorgearbete.

Många har vittnat om svårigheten i att berätta de röstlösas historia på ett rättvist sätt. Hur närmade du dig denna problematik?

Det är en både spännande och svår diskussion, detta med att tala om eller för någon som själv inte har fått utrymme eller givits möjlighet att tala. Nadja illustrerar ju ytterligheten i denna problematik – en person som de facto varken kunde meddela sig i tal eller skrift. Och om Nadja inte själv kan tala om eller för sig själv, vem ska då göra det? Dilemmat att försöka beskriva henne utan hennes aktiva medgivande eller faktiska röst löper som en röd tråd genom boken. Jag har väl landat i att det måste vara möjligt att både tala om och för andra, om vi bara är ödmjuka inför svårigheterna och medvetna om fallgroparna. Men ytterst sett blir det ju en fråga som läsaren får bedöma.

Se också:

Professorsföreläsning med Fanny Ambjörnsson 8 oktober: "Om vardagen, skrivandet och femininitetens olika former"