Stockholms universitet

Forskaren som vill bidra till bättre politik

Få svenska forskare är så aktiva i samhällsdebatten som nationalekonomen Lars Calmfors. Hans motto är att forskningen ska bidra till bättre politik och att forskare måste vara konsekvensneutrala. Han är även kritisk till politiker – och forskare – som gör ett selektivt urval av vilken forskning de stödjer sig på.

Lars Calmfors
Forskare inom samhällsvetenskap har en skyldighet att redovisa både argument som talar för och som talar emot en viss politik, säger Lars Calmfors. Foto: Richard Kihlström

Lars Calmfors har varit verksam som forskare och samhällsdebattör i drygt ett halvsekel. Han har publicerat upp emot 250 vetenskapliga bidrag och utredningsrapporter i nationalekonomi. Som få andra svenska forskare har han dessutom genom decennierna haft en central roll i samhällsdebatten. Lars Calmfors har utrett – och påverkat beslutsfattandet – i frågor som svenskt EMU-medlemskap och utformandet av finans- och penningpolitiken. Han har skrivit ett otal debattartiklar och krönikor – 274 enligt hans CV – samt är en efterfrågad expertkommentator.

Sedan 1974 har han varit verksam vid Institutet för internationell ekonomi (IIES) vid Stockholms universitet. Han valde mellan en professur där eller en vid Handelshögskolan. Ett val han inte ångrat – ”Stockholms universitet kändes mindre beroende av näringslivet”. År 2015 gick han formellt i pension men är i högsta grad fortfarande verksam – vid både IIES och Institutet för Näringslivsforskning. Dessutom är han fortsatt aktiv i samhällsdebatten, bland annat som krönikör i Dagens Nyheter.

 

Ny bok om forskning och politik

Calmfors bok

I en ny bok, Mellan forskning och politik – 50 år av samhällsdebatt (Ekerlids Förlag), har Lars Calmfors skrivit om sina erfarenheter av att vara nationalekonomisk forskare och samtidigt verka som samhällsdebattör och rådgivare i gränslandet mellan forskning och politik.

Boken är en exposé över samhällsförändringar och samhällsdebatter i Sverige det senaste halvseklet, där Lars Calmfors på något sätt varit involverad. Här går det bland annat att läsa om 1970- och 1980-talens inflation och kostnadskriser, 1990-talskrisen, arbetsmarknadspolitiken förr och nu, EMU-utredningen och Sveriges beslut att ställa sig utanför EU:s valutaunion. Andra ämnen är Finanspolitiska rådet, finanspolitiken, kontroverserna kring enkla jobb och industrins ledande roll i avtalsförhandlingarna. Även covidkrisen behandlas, liksom forskning och undervisning i nationalekonomi vid Stockholms universitet. Dessutom kryddar han boken med anekdoter om Horace Engdahl, Anders Borg, Magdalena Andersson och andra makthavare han mött.
– Jag försöker reda ut hur ekonomer resonerat och hur våra analyser påverkat politiken. En central fråga är vilken roll forskare bör spela och hur vi bör uppträda i samhällsdebatten.

 

Beslut fattade på rationella grunder

I boken skriver Lars Calmfors att han som forskare inom samhällsvetenskap har målet att ”politiska beslut ska fattas på rationella grunder och med så fullständiga underlag som möjligt”. Forskningen ska bidra till en bättre politik. Enligt honom har forskare inom samhällsvetenskap en skyldighet att redovisa både argument som talar för och som talar emot en viss politik.

Ett exempel som han lyfter är EMU-utredningen 1995-96 (även kallad Calmforsutredningen efter ordföranden). Lars Calmfors och hans kolleger kom då fram till rekommendationen att Sverige inte borde ansluta till den europeiska valutaunionen. Regering och riksdag valde att gå på utredningens linje.
– Politikerna tog ett beslut fattat på vetenskaplig grund. Den ekonomiska situationen i Sverige under 1990-talet var skakig och vi behövde tillgång till en egen penningpolitik som en försäkring mot att vi kunde få en helt annan konjunkturutveckling än kärnländerna i valutaunionen, säger Lars Calmfors.

Riksdagens beslut 1997 om att Riksbanken skulle bli självständig ser han som ett annat exempel på hur politikerna lyssnade på forskningen. Många ekonomer, inklusive Lars Calmfors, hade under flera år drivit linjen om en självständig Riksbank som ett medel för att uppnå låg inflation.

 

Politiker och andra uppdragsgivare lyssnar inte alltid

Lars Calmfors var den kanske främste förespråkaren för inrättandet av Finanspolitiska rådet, en myndighet med uppgift att utvärdera den ekonomiska politiken. När rådet inrättades 2007 utsågs han till rådets förste ordförande. I den rollen var han tidvis kritisk mot alliansregeringens finanspolitik, som enligt hans bedömning inte var tillräckligt expansiv under den globala finanskrisen, och relationen med finansministern Anders Borg blev spänd.

Arbetsmarknadsekonomiska rådet är enligt Calmfors ett annat exempel på att det kan uppstå konflikter mellan forskare och deras uppdragsgivare. Rådet upprättades av Svenskt Näringsliv 2015 för att på ett oberoende sätt analysera arbetsmarknaden. Lars Calmfors blev rådets ordförande. I den rollen kom han att ifrågasätta det rådande löneavtalssystemet enligt vilken industrins villkor ska bestämma löneökningarna i hela ekonomin. Rådet menade att detta resulterade i alltför låga löneökningar, särskilt i offentligt finansierad verksamhet, och på så sätt äventyrade personalförsörjningen där. Slutsatserna uppskattades inte av Svenskt Näringsliv som, enligt Lars Calmfors, därför lade ner rådet 2018.

– Det är enda gången jag fått sparken från ett uppdrag. Inte därför att vi gjorde ett dåligt jobb utan därför att slutsatserna inte passade uppdragsgivarens intressepolitiska ståndpunkter. Men det får man som forskare inte låta sig influeras av, säger Lars Calmfors.

Det tydligaste exemplet på ett område där politikerna inte vill lyssna på vad forskningen kommit fram till är fastighetsbeskattningen, enligt Lars Calmfors.
– Ekonomer är eniga om att ägda bostäder bör beskattas hårdare om olika boendeformer och olika typer av kapital ska beskattas likformigt. Men för politiker är det lätt att ta till populistisk argumentation om att fastigheter inte bör beskattas. Och när ”anden släppts ur flaskan” vågar inte partierna argumentera för att återinföra en fastighetsbeskattning värd namnet.

 

Kritisk mot pandemihanteringen

En fråga som engagerat Lars Calmfors det senaste året är regeringens och svenska myndigheters hantering av coronapandemin. Han framhåller att krisen har många dimensioner – det är inte enbart medicinska frågor utan även ekonomiska, juridiska, moralfilosofiska med flera. Lars Calmfors är mycket kritisk till hanteringen; situationen blev snabbt låst och det dröjde länge till det blev en politisk debatt i frågan. I ett tidigt skede efterlyste han mer resoluta åtgärder och att regeringen borde ta ett tydligare ansvar.

– Sverige valde en strategi med högt risktagande. Det blev nästan haveri för samspelet mellan forskning och politik. Regeringen valde att inte ta in brett beslutsunderlag baserat på forskning utan lyssnade för ensidigt på Folkhälsomyndigheten som på många punkter gjorde säregna bedömningar under pandemins första år, säger Lars Calmfors.
Däremot anser han att den ekonomiska krispolitiken i pandemins spår utformats väl. Som medlem i Stockholms Handelskammares Omstartskommission var han med om att ta  fram en rapport om hur ekonomin skulle kunna återstartas. Han gav också råd till Magdalena Andersson i hennes referensgrupp för ekonomiska coronafrågor.

 

Selektivt urval av forskning

Lars Calmfors
Enligt Lars Calmfors frestas politiker ibland till snedvridna tolkningar av forskningsresultat.
Foto: Richard Kihlström

Lars Calmfors anser att media blivit bättre på att konfrontera politiker som inte tar forskningen på allvar när de fattar beslut – och är selektiva i vilken forskning de har som beslutsunderlag.
– Om jag som forskare gör ett selektivt urval av vilken forskning jag stödjer mig på förlorar jag i trovärdighet. Men politiker frestas ibland till snedvridna tolkningar av forskningsresultat som verktyg för att få väljarstöd.

Enligt Lars Calmfors måste forskare och journalister ständigt konfrontera politiker med vad det är för forskning de använder som grund för sina beslut. Han har själv flera gånger ifrågasatt beslutsfattare som inte lyssnar på forskningen. Det skedde exempelvis i EMU-valrörelsen 2003 när ja-sidan påstod att många nya jobb skulle skapas vid ett svenskt EMU-medlemskap. Enligt Lars Calmfors fanns inte grund för detta i forskningen – så han kritiserade påståendena, trots att han själv var för svenskt EMU-medlemskap.
– Om vi som forskare inte agerar mot felaktigheter undergräver vi tilltron till forskningen. Vi måste vara konsekvensneutrala när vi redovisar forskningen.

 

Stämplats både som höger och vänster

Lars Calmfors berättar att han i debatter stämplats som såväl höger som vänster. Det är han rätt nöjd med.
– Jag publicerar slutsatser oavsett vilken stämpel jag kan få. Samtidigt är jag skeptisk till sådana samhällsvetare som alltid drar forskningsslutsatser som passar ihop med deras politiska ideologi – då kan man tvivla på att forskningen verkligen är oberoende.
Och han lägger till:
– Själv har jag en borgerlig grundsyn, men jag har nog ändå oftare hamnat i debatt med borgerliga än med socialdemokratiska politiker.

Lars Calmfors hoppas fortsätta som forskare och samhällsdebattör i många år än. I dagarna påbörjade han, tillsammans med två kollegor, en studie för Expertgruppen för Studier i Offentlig ekonomi (ESO) om finans- och penningpolitik. Fler utredningar, krönikor och debattartiklar lär vara att vänta i gränslandet mellan forskning och politik.

Text: Per Larsson
https://www.su.se/om-universitetet/kontakt/press-och-media/universitetets-nyhetsbrev-1.508595

Ta del av fler nyheter från Stockholms universitet
Vill du läsa mer om aktuell forskning vid Stockholms universitet hittar du våra forskningsnyheter här. Du kan även prenumerera på universitetets nyhetsbrev. Läs tidigare nummer och prenumerera här.