Stockholms universitet

Hur lever utsatta EU-medborgare i Stockholm?

Sedan början av 2010-talet har Stockholm sett en kraftig ökning av hemlöshet och tiggeri, av framförallt rumänska medborgare. En avhandling från Institutionen för kulturgeografi vill skapa en djupare förståelse för dessa individer och hur de själva upplevelser sin situation. Avhandlingen, av Joshua Levy, tittar även på hur de har bemötts av staten och samhället.

Vad är, enligt din uppfattning, det viktigaste resultatet av avhandlingen?

– Jag tror att jag, genom att fokusera på berättelserna och erfarenheterna av utsatta EU-medborgare i Stockholm, har kunnat visa de utmaningar som de möter dagligen för att få sina grundläggande behov tillgodosedda. Den visar också hur statlig praxis (allt från polisarbete till vräkningar) såväl som passivitet (när det gäller att säkerställa deras grundläggande rättigheter såsom tillgång till vatten och sanitetsinfrastruktur) kan göra livet mer utmanande för dessa individer.

Joshua Levy porträttfoto
Joshua Levy. Foto: Anders Rickegård.

– Avhandlingen antyder att lokal praxis gentemot denna grupp är knuten till en bredare politik för internationell rörlighetskontroll på ett sätt som försöker göra Sverige till en mindre attraktiv plats för utsatta EU-medborgare att söka försörjning, men utan att aktivt hindra dem från att göra så.

Vad förvånade dig mest när du skrev avhandlingen?

– Diskrepansen mellan min bild av Sverige som en inkluderande nation och bristen på långsiktiga, inkluderande insatser riktade gentemot den här gruppen. Men även bestraffande ingripanden som många jag har pratat med har rapporterat om att de har upplevt.

Hur är tillgången till vatten och sanitetsinfrastruktur för denna grupp?

– Det finns ett par drop-in-ställen som tillgodoser dessa behov, men det är långt ifrån alla som når dem. De som tillbringar sina dagar på gatorna i city spenderar en stor del av sin dagliga inkomst för att lagligt få tillgång till toalett och vatten. Att många halvoffentliga utrymmen som kaféer och köpcentrum nu tar betalt av icke-kunder för toalettbesök gör livet svårare. Därför var det viktigt för många att bygga relationer med lokala företagare eller arbetare som ibland kan ge gratis tillgång till toalett.

– De som bor i informella bosättningar utanför stadskärnan kan ofta hämta vatten och sedan bygga rudimentära toaletter och duschar, vilket ofta sågs som något att föredra. Många i dessa läger talade också om sin önskan om någon form av tillgång till infrastruktur för att hålla lägren säkra och rena från avfall, men detta tillhandahölls aldrig och lägren har ständigt vräkts, ofta med motiveringen att de utgör en sanitär olägenhet.

– Det var vanligt att individer talade om den skam de kände när de inte kunde upprätthålla hygienstandarder på grund av bristande tillgång till anständig vatten- och sanitetsinfrastruktur.

På vilka sätt har den lokala polisen reagerat på tiggeriet?

– Jag fokuserade på två områden, Rinkeby och Södermalm, och fann att polisen på Södermalm varit mycket mer aktiva i att ingripa mot enskilda som tigger. Till exempel genom att plocka upp individer i en polisbil, köra ut dem från den centrala staden och lämna dem någonstans för att hitta tillbaka. Några jag intervjuade berättade om goda erfarenheter av polisen i båda områdena, men jag hörde också många rapporter om våld och hot från vissa poliser på Södermalm. Även om det finns ett antal faktorer som bidrar till skillnader i polisiär praxis i olika områden, såsom lokala invånares olika oro och prioriteringar, spelade enskilda poliser en viktig roll för hur tiggeri hanterades av polisen och detta kunde påverkas av deras individuella politiska inställning.

Hur ser den politiska diskursen ut i Sverige kopplat till den här gruppen?

– Jag identifierade tre dominerande narrativ inom den politiska diskursen i Sverige. Det första är “hjälp i hemländer”, vilken kombinerar en sympatisk inställning till de strukturella orsakerna till denna grupps fattigdom och diskriminering med ett påstående att det är problem som borde lösas i deras hemländer snarare än i Sverige.

– Den andra kallar jag ”ingen ska behöva tigga i Sverige” och relaterar till en förståelse av Sverige som en nation där tiggeriet inte har någon plats. Denna berättelse förstärker föreställningen om det "goda Sverige" samtidigt som den ofta sätts in till stöd för straffåtgärder för att förhindra tiggeri eller upprättande av informella bosättningar.

– Den sista berättelsen kallade jag "organiserat tiggeri" och den hänvisar till hur enskilda fall av illegal människohandel bland en liten minoritet av utsatta EU-medborgare har blandats ihop med en mer generell organisation av familjegrupper. Det här narrativet har gett den allmänna befolkningen en anledning att inte ge pengar till tiggare på gatan.

– Jag hävdar i avhandlingen att dessa narrativ tillsammans arbetar för att skapa ett klimat där det är svårare för utsatta EU-medborgare att leva och skapa försörjning i Sverige.